WTF?! Rihanna o Chris Brown back together

Enligt People:

http://www.people.com/people/article/0,,20262240,00.html

Vad är det för fel på folk egentligen? Jag menar i första hand givetvis tönten Chris Brown, som borde spendera ett par år i fängelse (har ni sett bilden på Rihanna efter misshandeln?). Men vad är det för fel på Rihanna som stannar kvar med denna pathetic excuse for a man? Nummer 1 hon kunde hittat bättre till att börja med, och nummer 2 vad får henne att tro att han inte kommer göra det igen?

Sad, sad, sad.

Krypto-Nate och Knicks recap

På grund av Top 44 har det ju varit nada Knicks på Bragdbloggen på ett bra tag.

För att göra en lång historia kort så går laget sakta men säkert i rätt riktning. Det ser visserligen inte ut som att det blir något slutspel, men i Knicks värld räknas det numera som framsteg om man rör sig i rätt riktning i en tvåårsplan. Och den ultimata planen och absolut prio 1 är att sommaren 2010 signa Lebron James. Prio 2 är i sin tur att signa Chris Bosh, Joe Johnson eller annan number two guy till Lebron. Prio 3 är att behålla David "Double-Double" Lee. Prio 4 är att rookien Danilo Gallinari kommer att blomma ut till riktig stjärna. Prio 5 är att behålla Nate Robinson. Och prio 6 är att behålla Chris Duhon på lång sikt. Prio 7 är att Steve Nash kommer att signa som back-up PG. Kan GM Donnie Walsh signa Lebron och samtidigt åstadkomma några till av ovan uppgifter är han definitivt en riktig frälsare, och kommer att räknas som hjälte i NYC för all framtid. Och lyckas han med det så kan jag garantera minst 5 mästerskap de närmaste 12-13 åren.

I väntan på resultat on the court så fortsätter Nate Robinson briljera i dunktävlingen:



När en liten dude på 175 cm dunkar över en jätte på 211 cm, vad mer ska jag behöva visa upp för att bevisa att NBA är världens grymmaste sport med de överlägset bästa atleterna?

Lite historia om Nates vinst. 2006 vann Nate Robinson dunktävlingen som rookie. Den gången hoppade han över forna dunkchampen Spud Webb:



Ett par år senare vann dominanten Dwight Howard, iklädd Superman cape:



Och vad är Supermans enda svaghet? Krypto-Nate.

Only in America...

1-0 Original

Sitter och lyssnar på gamla godingar igen.

Marvin Gaye - Distant Lover

Ljudet är lite out of sync på det klippet, men det spelar ingen roll för han är så cool i den där videon, va. Kanye West vet verkligen vilka låtar man ska sampla för att skapa en hit. Och Spaceship är visserligen fet, men det här är ändå ett exempel där originalet vinner.

Kanye West - Spaceship

Omröstningen rullar på...

Kul att se att omröstningen är i full sving. Men var är Gang Starr och Moment of truth? Inte en enda röst? Kom igen nu!



Keep the votes coming...

Omröstning Top 10

Som utlovat har jag lagt upp en liten poll på Top 44. Se högerfältet av bloggen.

Tanken är att kompilera en best of top 10 genom att se vilka som får flest omnämnanden. Fyll i 10 album från listan som du tycker platsar på din Top 10 Hip-hop albums of all time. Anser du bara att 3 album platsar på Top 10 (av mina utvalda 44) fyll då bara i 3. När pollen är klar kan ni rösta i en ny poll på historiens #1 hip-hopalbum genom att take your pick av de som av er anses vara Top 10...

Pollen löser ju dock inte problematiken med att kunna rösta på album som inte var med på min Top 44. Men det här var den bästa pollen Blogger kunde låta mig göra rent tekniskt. Tips eller förslag på hur man gör en bättre poll, let me know. En tanke är ju förstås att endast lägga in en färdig lista här i kommentarsfältet. Huvudsaken är att vi kan kora en slutgiltig etta och en genomsnittlig Top 10.

Vill åtminstone ha in 5 färdiga röster, så kom igen nu. Fräz!

Hip-Hop Samples - The Playlist

Har suttit på Spotify och grävt fram original-låtarna till några rapdängor. Det finns så sjukt mycket bra musik som jag ALDRIG hade upptäckt om det inte vore för hip-hop, som ju samplar fritt från såväl olika tidseror som genrer.

På denna playlist har jag endast grävt fram klassisk soul/R&B, inklusive storheter som Marvin Gaye, Curtis Mayfield och Isaac Hayes med flera. Men den stora behållningen i letandet av gamla guldkorn var för mig att på allvar upptäcka The O'Jays. På något sätt har jag missat dem, jag hade ingen aning om att de var sååå grymma.

The O'Jays låtar på spellistan kan man på senare tid höra på Juelz Santana (Who am I) och även i 90-talets Heavy D (Now that we found love) och Junior Mafia (Backstabbers).

En annan mycket trevlig återbekantskap var The Spinners som ju var riktigt feta. Här representerade för sina insatser för Rappin 4-tay (I'll be around) och Monie Love (It's a shame).

Vem kan glömma denna sköning från Kid n' Play klassikern, Class Act? :)



Övriga hits som kan backtrackas till låtarna på spellistan är bland annat, Jay-z/Heart of the city, Dr. Dre/Lil ghetto boy, Wu-tang/I can't go to sleep, Masta Ace/The I.N.C. Ride med mera.

Flera klassiker - t ex Isley Bros For the love of you och Isaac Hayes Walk on by - återfinns på flera hip-hophits. Detsamma gäller för William Bells I forgot to be your lover vars alla bidrag till hip-hop jag redan har lagt upp här på bloggen.

Hela spellistan är löjligt fet. Men ingen idé att jag sitter här och haussar den, ladda istället upp spellistan och upptäck själva:

Hip-hop samples

The Merv Griffin Show

Just nu känner jag mig lite som Kramer i avsnittet där han kommer över studio-dekoren till The Merv Griffin Show och startar en egen talk show i sin lägenhet. Så känns Bragdbloggen.

Bloggen hade från början (2005!) högtflygande planer, men precis efter att jag startat den så fick jag "a real job" och sen dess har bloggen endast varit en outlet för spontana infall och funderingar. Top 44 Hip-hop Albums har varit första och enda gången som jag verkligen skrivit varje dag, och där det funnits en röd tråd och faktiska krav på kvalitet och kontinuitet. Från början var Top 44 bara en Top 5 i mitt huvud. Sen blev det en Top 10 för att det var så svårt att spika 5 album. Sen blev det 20 och så vidare. Till slut beslöt jag mig för att sammanställa allting och lägga ut det på bloggen. Mest för min egen skull (och för de fåtal trogna bloggläsare som jag misstänkte skulle uppskatta en sån lista). Och jag hade riktigt kul när jag skrev listan - och framförallt är jag glad att jag faktiskt bestämt mig för vilka som är de bästa skivorna - men resultatet av det här "jobbet" är att jag är helt slut. Precis som Kramer till slut blir helt färdig av att dagligen hosta en talk show varje dag (without a real audience, paycheck or other apparent reason) så är det en jävla grind filling the blog every day. Jag förstår inte hur folk orkar eller hinner ha jobb och ansvar och sen skriva 2-3 inlägg per dag. Det är inte för mig helt enkelt. Så förvänta er inga stordåd framöver. Från och med nu kommer Bragdbloggen återgå till sitt vanliga schema, med andra ord ett par inlägg i veckan utan röd tråd och med minst sagt varierande kvalitet. Men om ni gillar gammal hip-hop, NY Knicks eller wrestling så kan det kanske vara värt att titta in någon gång då och då.

Till er andra. It was fun having you. Thank you all, you have been great.

Och till sist. Se till att gå ut och köp skivorna nu, OK? Ofta har Cdon.com och Ginza.se de gamla godbitarna till reapris. Och en riktig CD kan aldrig ersättas av ett digitalt spår på en dator som du ändå kommer att slänga inom fem år. Musik är inte bara temporär njutning, skivhyllan berättar historien om vem du är.

Over and out. Bragd.

Top 44 - The playlist

För er som har Spotify, klicka på länken nedan för att ladda hem min spellista bestående av var sitt utvalt guldkorn från respektive skiva från hip-hophistoriens 44 bästa album:

Bragdbloggen Top 44

Pga begränsningar i Spotifys katalog så saknas vissa låtar som jag egentligen hade velat välja, i vissa fall finns artisten men inte rätt album, då har låtvalet begränsats eftersom jag fått ta en låt från det förlorade albumet från en annan källa (ex en greatest hits) medan andra artister som t ex Jeru the damaja inte ens existerar på Spotify. Helt enkelt är det en lista som i grund och botten bygger på Top 44, från plats 1 till 44, men i vissa fall har jag fått lov att bli kreativ. Det här är så nära det kommer på Spotify helt enkelt. Men jag tror att den ska komma till användning trots allt.

Håll till godo!

Top 44 - The list

So there you have it. Hela Top 44. Den definitiva listan på hip-hophistoriens 44 bästa album. And that's the bottom line, cause Johnny Bragd said so.

1 Makaveli - The Don Killuminati - The 7 Day theory
2 Outkast - ATLiens
3 Outkast - Aquemini
4 The Notorious B.I.G. - Life after death
5 2Pac - All eyez on me
6 Gang Starr - Moment of truth
7 Jay-z - The Blueprint
8 Dr. Dre - The Chronic
9 2Pac - Me against the world
10 The Notorious B.I.G. - Ready to die
11 The Roots - Things fall apart
12 Goodie MoB - Soul food
13 Snoop Doggy Dogg - Doggystyle
14 Dr. Dre - 2001
15 Ice Cube - Lethal Injection
16 Twinz - Conversation
17 IAM - L'école du micro d'argent
18 Jay-z - In my lifetime vol. 1
19 Jay-z - Reasonable doubt
20 DMX - Flesh of my flesh, blood of my blood
21 Nas - Stillmatic
22 Warren G - Regulate G Funk era
23 Puff Daddy and the Family - No way out
24 Bone Thugs-N-Harmony - E. 1999 Eternal
25 Kanye West - College dropout
26 The Game - Documentary
27 NWA - Efil4zaggin
28 Nas - Illmatic
29 Mase - Harlem world
30 Camp Lo - Uptown Saturday night
31 Ken Ring - Vägen tillbaka
32 Wu-tang clan - Enter the Wu-Tang: 36 chambers
33 Eazy-E - It's on (Dr. Dre) 187 um killa
34 Mobb Deep - The infamous
35 Bone Thugs N-Harmony - BTNHResurrection
36 Snoop Dogg - No Limit Top Dogg
37 Naughty by Nature - Poverty's paradise
38 Dungeon Family - Even in darkness
39 A Tribe called Quest - Midnight Marauders
40 Lil Kim - Hardcore
41 50 cent - The massacre
42 The L.O.X. - We are the streets
43 Eminem - The Eminem show
44 Jeru the Damaja - Wrath of the math

1. Makaveli - The Don Killuminati - The 7 day theory (1996)

Fanns det någonsin en tvekan?

När jag någon gång i december först satte mig ned och började fundera över en lista över hip-hophistoriens bästa album så satte jag instinktivt Makaveli på första plats. Och det är den enda position som jag inte ändrat en enda gång under hela resan.

Namnet - The Don Killuminati: The 7 day theory - kommer av att albumet färdigställdes på endast sju dagar. Texterna skrevs och spelades in på tre dagar, vilket inte kommer som en överraskning för den som vet att Tupac var en arbetsnarkoman av sällan skådat slag, och mixandet av skivan tog ytterligare fyra dagar. Och just den korta produktionstiden tror jag är en av huvudanledningarna till att skivan blev så bra. Det är 12 spår som utan censur fångar Tupacs stämning vid tiden för inspelningen, och det är tydligt att Tupac satt sitt avtryck till 100% utan överanalys och inblandning av för mycket löst skivbolagsfolk som bara urvattnar helhetsintrycket.

All Eyez On Me, som i många avseenden är en partyskiva, menade Tupac att han gjort enbart för att göra Suge nöjd. På The 7 day theory hade Tupac istället fullständig kreativ kontroll. Klassikern Hail Mary var till exempel (enligt ryktet i alla fall) en freestyle i studion. Och till skillnad från All eyez on me fanns i princip inga stjärngäster, i stort sett samtliga gäster var Tupacs egen grupp The Outlawz, och till och med producenterna (förutom svenska QD3, stor respekt!) var helt okända. Huvudproducenterna, Hurt M Badd och Darryl ”Big D” Harper, var två inhouse-producenter hos Death Row som Snoop och de övriga artisterna inte ville ta i med tång, men Tupac gav dem förtroendet. Och tur var det, för det låter olikt allt annat. Olikt som i oöverträffat överlägset.

Albumet var överlag väldigt mörkt, med en aggressiv och stundtals kallsinnig Tupac, som till exempel på mördande avslutningsspåret Against all odds. Tupac tog nothing to lose-mentaliteten till en helt ny nivå, utan att för en sekund kännas spelad eller forcerad.

Pseudonymen Makaveli kommer som bekant från Niccolo Macchiavelli; Tupac hade inspirerats av boken Fursten, och strategier om hur man konsoliderar makt genom att fejka sin egen död, något som – tillsammans med många andra ”bevis” – länge fick önsketänkande fans (mig själv inkluderat) att tro att Tupac skulle återvända till the rap game. Men det hände givetvis inte, och istället gick Tupacs mördare - precis som i fallet med Jam Master Jay och Biggie med flera andra - fria. Men tack och lov lyckades Tupacs mördare åtminstone inte förhindra honom från att färdigställa hip-hophistoriens bästa album. Och det får mig att tänka på hur mycket fantastisk musik vi fråntagits, för Tupac blev bara bättre och bättre för varje nytt album, och The 7 day theory hade troligtvis bara blivit början på flera år av världsdominans...

Lyssna på: To live and die in L.A.

2. Outkast - ATLiens (1996)

Out of this world. Are you alien?

Jag minns än idag med kristallklar tydlighet när jag först köpte ATLiens. Jag hade varit på Skivhugget och mamma skjutsade mig hem i Volvo 740:an. Och redan på väg hem i bilen när jag satt och öppnade skivkonvolutet förstod jag att det här skulle bli något alldeles speciellt. För skivkonvolut skulle nämligen inte bestå av en tecknad serie med metaforer om rymden och utomjordingar. Och rappare skulle definitivt inte bära turban. Andre och Big Boi tog allting som var stereotypt med hip-hop och slängde ut det ur fönstret. Så needless to say blev jag väldigt nyfiken på hur det här skulle låta. Och som det lät. Och låter än idag. När jag kommit hem, stoppat in CD-skivan i stereon och tryckt på play, kan jag to this day inte minnas att jag någonsin blivit så omedelbart kär i en skiva. För visst hade jag ganska höga förväntningar på Outkast, Southernplayalisticadillacmusic var visserligen ojämn men innehöll trots allt flera guldkorn som t ex genombrottssingeln Player’s ball, men trots det måste jag ändå säga att ATLiens kom som en blixt från klar himmel.

Jag har på den här listan tjatat gång på gång om att det inte går att nog betona vikten av att hålla en hög lägstanivå, och gällande hög lägstanivå spränger ATLiens alla barriärer. Aquemini har högre peaks, men ATLiens har å andra sidan inga valleys, albumet är fulländad perfektion rätt igenom. Från historiens bästa intro You may die, via hitsingeln Elevators (Me and You), till vackra Babylon, utomjordiska E.T. och stämningsfulla 13th floor, för att bara nämna några låtar; skivan ger mig lika mycket gåshud nu som på 90-talet, och förhoppningsvis kommer den att ge mig lika mycket gåshud på 2050- och 2060-talet. Jag räknar med det.

Sorgligt nog, för en av Outkasts äldsta fans som mig själv, uppnådde gruppen TRL-status flera år senare i och med mega-dunder-hiten Hey ya. Ryckt ur sitt sammanhang är det visserligen en bra poplåt, men en djupdykning i albumen efter Stankonia visar att Outkasts album nuförtiden lämnar mycket i övrigt att önska. För i takt med the mass appeal har också magin försvunnit, och även om Andres experimenterande är det som gör honom till ett artistiskt geni så är det en gång för alla dags att droppa Prince ambitionerna och återvända för gott till rappandet. För, av idag levande rappare, är det just det som han är bäst i världen på.

Lyssna på: Elevators (Me and you)

This is a public service announcement

Sponsored by Johnny Bragd and the good folks at Blogger.com

För att behålla spänningen in i det sista kommer jag att posta plats 2 och 1 samtidigt, imorgon torsdag kl 18.

3. Outkast - Aquemini (1998)

Time for a math lesson:

Outkast = Big Boi + Andre = Player + Poet = Best hip-hop group ever
Aquemini = Aquarius + Gemini = Classic

Aquemini + Stereo speakers = Eargasm

Andre's rhymes är så grymma att han får andra rappare att framstå som totala amatörer. Och Big Boi's pimp steelo är det perfekta komplementet till Andres out-of-this-world themes.

Det enda som i princip håller det här albumet från en förstaplats är att det inte uppnår perfektion gällande lägstanivån, för det finns tyvärr ett par fillers och det kan inte accepteras om man vill gå hela vägen. Men Aquemini är bitvis så bra att det är helt osannolikt att det ens är att möjligt att göra så här bra låtar; självbetitlade Aquemini, Da art of storytellin part I, Return of the G, Chonkyfire, och inte minst Da art of storytellin’ part II som är en av världens fem bästa låtar någonsin.

Lyssna på: Da art of storytellin Pt II

4. The Notorious B.I.G. - Life after death (1997)

Dubbelalbum-sjukan har förstört många potentiellt klassiska album. Om Ken Rings Mitt hem blir ditt hem varit 10 låtar på en enkel-CD så hade det kunnat vara en riktig klassiker. Hade Wu-tangs sophomore album varit 12 spår så hade ingen blivit besviken. Och listan kan göras lång. Tupac var den första att lyckas göra ett rätt igenom grymt dubbelalbum, men Biggie lyckades med den till synes omöjliga uppgiften att överträffa All eyez one me.

Produktioner från DJ Premier, Rza, Kay Gee, Easy Mo Bee, Clark Kent och framförallt The Hitmen lägger grunden för ett dubbelalbum helt utan brister. Lägg till Biggie på micken och det kan bara bli magi. Som på briljanta I got a story to tell där Big visar vem som är bäst på att improvisera fram street tales med stor humor samtidigt som man som lyssnare sitter och funderar på vad som är fantasi och verklighet, men det spelar ingen roll alls för jag köper varje ord som Biggie säger. DMC har aldrig låtit fetare än på klassikern My Downfall. Samspelet mellan Biggie och Jay-z är klockrent på I love the dough. Notorious thugs med Bone Thugs-N-Harmony är en riktig juvel. Och på Kick in the door visar Biggie hur bra det alltid borde låta när Premier skänker bort ett beat. Hela skivan är hits non-stop, men min absoluta favorit är Long kiss goodnight (producerad av Rza) som enligt mig tar hem priset som the greatest hip-hop quotable ever sett till hela låten.

Biggie har två album på Top 10, vilket innebär att 100% av Biggies katalog platsar i hip-hopens absoluta finrum, a feat han är ensam om på listan. Det säger en del om vad som togs ifrån musikvärlden den 9 mars för 12 år sen. Biggie was just getting started. What a damn shame.

R.I.P. B.I.G.

Lyssna på: Long kiss goodnight

5. 2Pac - All eyez on me (1996)

Suge Knight bailade ut Tupac från fängelset, och endast timmar senare fann man Tupac hard at work i studion för att betala tillbaka sin skuld till Suge. Och på endast två veckor lyckades Tupac spotta ur sig hela 27 låtar.

Albumet var en 180 graders ändrad riktning från Me against the world. På Me against the world får vi höra en eftertänksam och introspektiv Pac, på All eyez on me är det istället en grandios och bitvis väldigt aggressiv Pac som vi får höra. Och medan Me against the world var politisk och insiktsfull är istället All eyez on me en total celebration of life och ett glorifierande av the thug lifestyle. Resultatet blir ett album som fullständigt pumpar adrenalin, testosteron och uppdämd aggression. Spåret som kanske bäst symboliserar albumets anda är Holla at me, där en hämndlysten och fullständigt skoningslös Tupac varnar alla som kommer på tanken att ställa sig i vägen för hans framgång. Det destruktiva inflytandet från Suge är så här i efterhand väldigt påtagligt, men det går heller inte att komma ifrån att alla Tupacs motgångar bara gjorde honom bättre och bättre som artist.

Tupac var oftast som bäst när han visade sig som mest sårbar. Men när man tittar i backspegeln är det Tupacs förmåga att kunna variera sig som gör honom unik som rapartist. Ingen annan rappare kan med en sån sjävklarhet röra sig från olika sinnesstämningar och teman utan att någonsin variera i kvalitet eller riskera att tappa trovärdighet. Och för de tillfällen man är in the mood for some straight up and down thug life hip-hop så finns det ingenting som slår All eyez on me.

Lyssna på: Holla at me

6. Gang Starr - Moment of truth (1998)

Om en alien skulle knacka på min dörr och be mig lära honom vad hip-hop är för något, så skulle jag spela Moment of truth. Hela skivan är en enda lång lektion i hur hip-hop låter när det låter som hip-hop ska göra. No additives. No artifical flavors.

Och om hip-hop producing hade varit en olympisk sport och DJ Premier hade ställt upp med Moment of Truth så hade han varit lika dopad som Johann Müehlegg. För på Moment of truth håller Preemo så hög lägstanivå att man nästan blir mörkrädd. Premiers lägstanivå på skivan är lika hög som andra bra skivors högstanivå. Albumet innehåller 20 spår och det finns inte ett enda man ens kommer på tanken att vilja trycka forward på. Och även om Guru inte är världens mest spännande rappare passar hans monotona stämma perfekt till Premiers lika dystra och monotona beats.

Moment of truth skulle man kunna säga är the iPod antidote, frälsningen från alla playlists. Botemedlet mot hobby-DJ:s. Så skit i att koppla gamla goda stereon till din iTunes. Stoppa i CD:n. Sätt på play. Skruva upp volymen. Tryck på album repeat. Göm fjärrkontrollen. Och nita den som försöker stänga av.

Lyssna på: Above the clouds

7. Jay-z - The blueprint (2001)

Blueprint (noun)

something intended as a guide for making something else
or
photographic print of plans or technical drawings

Jay-z kunde inte ha valt ett mer passande ord. Skivan är nämligen en manual för hur ett hip-hopalbum ska låta.

Med unga och hungriga producenter - Kanye West, Bink och Just Blaze - matchades för första och enda gången i Jays karriär ett helt album fullt av beats som håller samma klass som Jiggas rhyme skills. Resultatet är ett album som låter absolut briljant från första lyssningen. Skivan innehåller fler hitlåtar än spår (två gömda låtar innebär ett facit på 15 hits på 13 spår) och det här är utan tvekan S. Carters defining moment.

Lyssna på: Song cry

8. Dr. Dre - The Chronic (1992)

Det är lite ironiskt att man själv gått och blivit en gammal stofil som bara pratar om old school. När jag var liten störde jag mig själv på dem typerna som var fast i det förflutna och bara skulle prata om allt som var bättre förr. Och nu har jag själv blivit sådan, inte i generella termer, men definitivt när det kommer till musik. Som sagt, när jag var liten, då pratade de lite äldre kidsen om Run DMC, Boogie down productions, Eric B. & Rakim med mera och menade att 90-talets artister var kassa. Jag tyckte de var galna. Nu pratar jag själv enbart om 90-talet som den gyllene eran och menar fullt ut att dagens hip-hop är tragiskt usel, en skam för en hel genre. Men jag är inte ensam, det är mer eller mindre konsensus att, för en gångs skull, var det bättre förr. Och med lite perspektiv så måste nog även generationen över mig också hålla med om att 90-talet (framförallt 94-97) var the absolute and total shiznit.

Och när man ändå talar om den gyllene eran anser jag att det var The Chronic som set it off; albumet markerar starten på vad som skulle bli hip-hop's golden age. Det finns livet innan The Chronic och så finns det livet efter The Chronic. Innan Dre droppade The Chronic hade det gjorts riktigt bra album, men inte sinnessjukt bra album. Innan The Chronic hade det gjorts bra beats här och där, men inte magiskt bra beats rätt igenom på en hel skiva. Och innan The Chronic hade det gjorts feta videos, men inte så feta videos som Nuthin but a G thang. Ja, ni hajar, jag kan hålla på hela dagen.

The Chronic blev också startskottet till västkustens dominans och flyttade makten från NYC till LA, ända fram till en viss Christopher Wallace tog det tillbaka till östkusten, sparking vad som skulle bli flera år av battling between the coasts on and off wax, vilket ledde till en kreativ kamp som resulterade i fler classics än vad hela 00-talet kommer att prestera i sin helhet.

Lyssna på: Nuthin but a G thang

9. 2Pac - Me against the world (1995)

På plats 9 hittar vi hip-hophistoriens största ikon, Tupac Shakur. Biggie var the greatest lyricist. Tupac var den största stjärnan, hate it or love it.

Med Me against the world blev Tupac den första artisten som höll Billboards topp-position medan han satt i fängelse, och albumet befäste förstapositionen i hela fyra veckor. Skivan är självutlämnande, depressiv, uppgiven, arg och förbannad, och Tupac fick den som lyssnade att verkligen känna hans smärta. Till och med en priviligierad svensk tonåring som jag kunde relatera till hans upplevelser, trots vitt skilda bakgrund och erfarenheter, eftersom Tupac hade den en unika förmågan att göra egna upplevelser till universella.

Tyvärr fick alla kontroverser, som omgav Tupac under hans korta livstid, överskugga hans artistiska briljans, och frågar du mig är det alldeles för blygsamt att tala om vilka eventuella musikpriser Tupac borde ha fått under sin livstid (givetvis blev han rånad på så gott som alla). Enligt mig borde han postumt få nobelpriset i litteratur som en av 1900-talets största poeter.

Lyssna på: Dear mama

10. The Notorious B.I.G. - Ready to die (1994)

We've finally made it all the way to the Top 10. And what better way to kick off the top 10 than with the greatest lyricist of all time?

The Notorious B.I.G. aka Francis M.H. White aka The King of New York aka Biggie Smalls aka BIG aka Biggie.

Med risk för att bli väldigt intern så kan jag berätta att jag har en dålig ovana att i min omgivning claima att jag var först med att "komma på" olika saker (Edit: Did I say that out loud? Tar tillbaka det direkt. Jag är alltid först med alla bra saker och talar alltid 100% sanning). Men även om Biggie varit min favorite rapper, omväxlande med Tupac, i cirka 15 år så måste jag lyfta på hatten och erkänna att det var min storebror som "upptäckte" Biggie. När Ready to die kom ut fick jag varje dag höra Juicy pumpa ut från rummet bredvid. Som Eels varit inne på i en tidigare kommentar (se inlägget om Twinz) så var det en känslig fråga om man "härmade" varandra när vi var små. I efterhand en helt galen företeelse, men på den tiden kändes den helt logisk på något konstigt sätt. Enligt regeln om härmande var det således en kardinalsynd att köpa samma album så jag gick därför inte och köpte en ny skiva trots att det brann i plånboken. Men jag stod ännu mindre ut med tanken på att Biggie skulle ta upp plats i min storebrors rum och inte i mitt, så istället betalade jag (om inte jag minns helt fel) premium dolares för att köpa loss den. Och sen dess har jag intalat mig själv och alla andra att Biggie var min upptäckt. And that's the story I'm sticking to, so take the blue pill and forget about everything I've said.

Och apropå the statement greatest lyricist of all time kan jag redan nu höra murmlandet från vissa av dem som läser det här: What about Tupac?

Tupac vs Biggie kan man debattera i all evighet, men det tänker jag inte göra i det här inlägget mer än att säga att jag tycker att Tupac hade störst range av de två, han var en mer fulländad artist eftersom han lyckades beröra lyssnaren på så många nivåer och kunde göra alltifrån gangstarap till politiska låtar, från partylåtar till djupa introspektiva låtar. Men när vi talar om flow, om rhymes, om riding the beat, om cadence - så är B.I.G. nummer ett. Medan andra rappare skriver en text och låter beatet anpassa sig till the rhyme, så skräddarsyr Biggie istället sina rhymes efter the beat. Det är nästan som att Biggies nasala och andfådda rim blir ett eget instrument som i perfektion ackompanjerar de övriga arrangemanget.

Biggie var den ultimata skrytrapparen som lyrically mördade all konkurrens (My mind's my nine / my pen's my Mac-10 / My target, all you wack niggas who started rappin). Men vad som gjorde Biggie så unik var att he didn't fit into any stereotype. Biggie fick det att framstå som fullständigt självklart att vara både ful (heart throb never, black and ugly as ever) och överviktig (since thirteen, a chubby nigga on the scene) men ändå ha störst självförtroende (I got more Mack than Craig and in the bed / Believe me sweety I got enough to feed the needy) och få alla snygga brudar (Girls used to diss me / Now they write letters 'cause they miss me). Det Biggie saknade utseendemässigt vägde han helt enkelt upp med humor och wit. I samma andetag kunde han få sin stora mage fylld med mat samtidigt som han raggade upp klubbens snyggaste brud, som i klassikern Big Poppa:

We can rendezvous, at the bar around two /
Plans to leave, throw the keys to Lil' Cease /
Pull the truck up front, and roll up the next blunt /
So we can steam on the way to the telly, go fill my belly /
A T-bone steak, cheese eggs and Welch's grape /
Conversate for a few, cause in a few, we gon' do /
What we came to do, ain't that right boo? [truuuueee] /
Forget the telly, we just go to the crib and watch a movie in the jacuzzi, smoke L's while you do me.

Det fanns ingen som var lika bra på micken som Biggie. Varken innan eller efter. Och det kommer heller aldrig finnas.

Men det enda jag egentligen vet med 100% säkerhet är att om Biggie hade levt idag så hade alla rappare - som haft en hit mellan 9:e mars 1997 fram till dags dato - varit överlyckliga om de ens hade fått putsa Biggies skor.

Lyssna på: Juicy

11. The Roots - Things fall apart (1999)

Step into the realm of the best live instrument record ever. På Things fall apart peakade allt på en och samma gång för The Roots. Questloves trummor. Black Thoughts mic skills. Leonard Hubbards bas. Kamals keys. Allt gick samman i en symbios som fick en att ifrågasätta varför inte all hip-hop görs med levande instrument.

Albumet lyckades också med den svårbemästrade uppgiften att ständigt kunna växla tempo utan att tappa momentum; albumet bjuder omväxlande på högvolts-låtar, som Double Trouble och Adrenaline! och lugna låtar, som Act too (the love of my life) och You got me.

Skivan bjuder dessutom på flera förstklassiga gästspel; en osignad Beanie Sigel som slog igenom med dunder och brak på Adrenaline!, Mos Def (tänk om hans album höll samma klass som hans diverse gästspel...) på Double Trouble, Common i sitt esse på Act too, och en på den tiden helt okänd Eve på You got me. Men faktiskt håller Black Thought fanan högt och överglänser alla.

Jag har inte varit på en Roots-konsert sedan jag gick med falskleg på Nefertiti 1997 (eller var det 96, minns inte riktigt) - men om jag skulle gå Roots någon gång i framtiden skulle min önskelista vara What they do följt av samtliga låtar på Things fall apart. Allt utöver det skulle vara ren bonus.

Lyssna på: The next movement

12. Goodie Mob - Soul food (1995)

När Goodie Mob - aka the good die mostly over bullshit - släppte sitt debutalbum Soul food var det en av de skivor som fick mest rotation i min gamla JVC ministereo. Skivan är ett bra exempel på hur man kan göra politiska låtar men samtidigt låta kvaliteten på musiken komma först. Det lyckas man med när låtarnas teman inte upplevs som forcerade eller pretentiösa och verkar komma 100% från hjärtat. Och redan från första spåret, där Cee-lo harmoniserar om hur hårt livet är, över ett minutlångt intro som ändå lyckas landa i hopp, inser man direkt att detta inte är your average album. Skivan innehåller flera grymma låtar och innehåller även historiens bästa avslutningsspår, magiska The Day After.

Innan Outkast och Goodie Mob satte Atlanta på kartan var södernrap i princip synonym med Miami, tajt förknippad med booty shake och 2 Live Crew. Men i ett slag gick södernrap från att vara hip-hops fula kusin från landet till att vinna respekt från öst till väst. Och även om södern hade en hip-hopkultur långt innan Soul Food och Southernplayalisticadillacmusic så betraktar jag ändå Cee-lo, Khujo, Big Gipp och T-Mo tillsammans med Andre och Big Boi som söderns real originators. Och man får heller inte glömma Organized Noizes produktioner som är magiska på Soul food (och även Outkast tidiga album för den delen).

Av Goodie Mobs kvartett så är Big Gipp riktigt grym och Khujo har ett underbart southern drawl, men den tveklösa stjärnan var ändå Cee-lo. Cee-lo är som bekant mest berömd som Gnarls Barkley-sångaren och megahiten Crazy härom året, men som bäst var han definitivt på den här tiden. Cee-lo är för mig också den enda fulländande emcee/singer-hybriden i världsklass, han lyckas med den omöjliga bedriften att vara en lika grym rappare som soulsångare, a feat som i stort sett ingen lyckats med. Men jag kan inte riktigt bestämma mig för vilken Cee-lo jag föredrar, soulsångaren eller rapparen. Kombinationen av de två är nog bäst, som på världens bästa mamma-låt Guess Who.

Lyssna på: Cell therapy

13. Snoop Doggy Dogg - Doggystyle (1993)

Ända sedan NWA put the west coast on the map har debatten om vilken kust som producerat bäst hip-hop varit i full sving. Visst, södern har dominerat försäljningssiffrorna de senaste åren, the east har varit i en sakta men säker decline sedan Biggie dog och the west är långt ifrån the Death Row glory days. Men när man talar om hip-hop så kommer det för mig alltid att handla om east vs west, och då syftar jag inte på någon bi-coastal beef, snarare de olika sound som kusterna representerar. Melodiösa G-funken från väst vs hardcore beats & rhymes från öst. Ofta hör man folk som tydligt ställer sig på en sida och deklarerar något i stil med "jag lyssnar bara på east coast, jag orkar inte med west coast, det är inte riktig hip-hop". Själv uppskattar jag båda genrerna lika mycket, fast på olika sätt. Det är ganska humörsbaserat, vill man pumpa upp energi genom musiklyssnandet fungerar alltid tunga beats från east coast perfekt, t ex Craig Macks Flava in ya ear eller Black Robs Whoa. Och vill man lay back and relax fungerar west coast g-funk perfekt, t ex Dogg Pounds Let's play house eller Ice Cubes It was a good day. Det som i slutändan ändå tippar vågen slightly till östkustens fördel skulle jag säga är den stora kvantiteten musik; bara NYC har flertalet gånger så många bra artister och tiotalet gånger så många bra album som hela västkusten combined. Men på en Top 44 är det relativt even steven, för när det kommer till the crème de la crème så är västkusten right up där enligt mig. Och då är det givetvis omöjligt att inte nämna Snoop (fd Doggy) Doggs Doggystyle.

Skivan är en west coast all-star cast med Dre, Warren G, Daz, Nate Dogg, Kurupt, The Lady of Rage, RBX och såklart Snoop Dogg som den tveklösa stjärnan. Och the track list reads like a greatest hits; Gin and juice, Doggy Dogg world, What's my name?, Ain't no fun, Gz and hustlas and the list goes on and on and on...

Lyssna på: Who am I (What's my name)?

>

14. Dr. Dre - 2001 (1999)

Till skillnad från vad The Game verkar tro så släpptes 2001 inte 2001, det släpptes 1999. Därför får 2001 stå som 90-talets, aka den gyllene erans, definitiva slutpunkt.

Från början var det tänkt att albumet skulle heta The Chronic 2000, men blev senare omdöpt pga att Suge just släppt en Death Row-skiva med samma namn, för att mjölka några sista dollars på den gamla klassikern The Chronic. Så Dre tog bort The Chronic (men la till ett cannabisblad) och adderade ett par år. Så, då var historien bakom namnet på skivan avklarat.

När Dre släppte 2001 var det nog inte så jättemånga som trodde att doktorn hade så många piller kvar i burken. Dr Dre presents the Aftermath var en flopp och glansdagarna från Death Row-tiden verkade vara förbi. Men sen droppade Dre förstasingeln – Still D.R.E. – som formligen svettades västkust G-funk när den var som bäst. På en löjligt avsmittande pianoslinga av en up-and-coming white boy vid namn Scott Storch, med rim spökskrivna av Jigga, Snoop D-O-double-G på refrängen och en klassisk video av none other than Hype Williams, så var comebacken total.

Jag vet inte om jag någonsin fått en sån nytändning för hip-hop som när Dre släppte Still D.R.E., det var som att Dre gav en hel musikgenre nytt hopp. Alla stereotypa symboler fanns på plats i videon; California-kärlek med low riders, strippor shaking asses, hundratals statister bobbing heads, slow-motionfilmande med dagsljus i början av videon och med solnedgång/natt i slutet av videon för att ge bilden av att festen pågår all day every day... hur kan man inte älska det?

I och med 2001 fick Dre det att verka som att tiden stått stilla. Året var 1999 men det kändes som att det fortfarande var 1992. Och efter de högt ställda förväntningarna som kom efter Still D.R.E. lämnade Dre heller ingen besviken när hela albumet droppade. Albumet kom att cementera Dr Dre’s legacy som den grymmaste producenten någonsin, och skivan är anledningen att flera miljoner hip-hopälskare fortfarande drömmer om att rena vår kroppar och sinnen från dagens orena hip-hop med lite Detox.

Lyssna på: Still D.R.E.

15. Ice Cube - Lethal injection (1993)

När folk talar om Ice Cube vill de ofta framhålla hans tidiga soloalbum, AmeriKKKas most wanted och Death Certificate, som hans bästa i karriären. Jag upplever det som att det är mer korrekt att nämna dessa skivor, eftersom Cube på den här tiden just lämnat NWA och gangstarap och blivit mer politisk, något som alltid smäller högt i wannabe-kretsar.

När det kommer till Lethal injection däremot, är det alltför sällan som den lyfts fram som Cubes bästa. Ser t ex på Wikipedia att Rolling Stone gav skivan 2/5, vilket i mina ögon diskvalificerar den skräptidningen för all framtid. För mig är det en home run, det är ingen diskussion om att det här är Cubes grymmaste album. Ghetto bird, When I get to heaven, What can I do?, Down for whatever, Really Doe och inte minst You know how we do it; hur många hits behöver en skiva egentligen innehålla för att alla så kallade experter ska fatta? Dessutom är hela skivan ett skolexempel på hur klassisk G-funk ska låta.

Så varför laga nåt som inte är trasigt? Ice Cube är och kommer alltid vara grymmast som gangstarappare, så är det bara. När jag ser på Cube numera är det fascinerande med vilken självklarhet mannen - som en gång i tiden enligt utsago hatade alla vita förutom Red Hot Chili Peppers och gjorde en hel nidsång (Cave Bitch) tillägnad den vita kvinnan - idag lyckas göra barnfilmer men samtidigt hålla trovärdigheten in check. Men förkastliga åsikter och dubbelmoral aside, vem orkar egentligen bry sig när det låter så här bra?

Det finns nog en del svenskar också som missat att hip-hophistoriens 15:e bästa album till stor del är producerad av svensk, QD3. Stor respekt.

Lyssna på: You know how we do it

16. Twinz - Conversation (1995)

På plats 16 hittar vi vad många säkert betraktar som lite av en skräll. Men då kan jag garantera att det beror på att alltför många inte ens upptäckt denna G-funkjuvel. För alla som gillar west coast hip-hop och har lyssnat på Conversation vet att det blir inte mycket bättre än så här.

Apropå hög lägstanivå, så tar den här skivan nästan hem priset. Det verkade närmast som att Warren G hade tagit fram en dammsugare och sugit upp alla de bästa influenser han kunde vaska fram ur west coast G-gunk, för att på kort tid producera två album (tidigare nämna Regulate och Conversation) som båda representerar allt som är grymt med the west coast sound. För mig spelar det ingen roll vem som står som artist, båda skivorna är Warren G’s.

Därmed inte sagt att Trip Locc och Wayniac inte gör sitt bästa för att göra skivan till vad den är, tvillingarna från Long Beach kompletterar varandra perfekt från första till sista spåret. Efter Conversation däremot, har de båda tvillingarna mer eller mindre varit spårlöst försvunna (Oldsbergare!).

Så ta mitt ord: Köp! Se till att få tag i skivan, helt enkelt. Kan dock bli svårt, då den inte finns i butik, och inte heller på Spotify. Men får du tag på ett ex och mot förmodan inte gillar den så kan jag ge dig en refund. Jag har mer än gärna flera ex i min skivhylla.

Lyssna på: Don’t get it twisted

17. IAM - L'école du micro d'argent (1997)

På den här tiden lyssnade jag och lillebror väldigt mycket på fransk rap. Alltifrån Def Bond till NTM till Bisso na bisso. Och i det här sammanhanghet utgör IAM's L'école du micro d'argent fransk hip-hops kröning. Aldrig någonsin har ett rapalbum utanför USA hållit så hög klass.

Trots 6 år av franskalektioner förstår jag inte mycket av vad Akhenaton och Shurik’n rappar om. Men bra låter det. Och argt. Och ständigt med ett perfekt flow över de bästa beatsen öster om DJ Premier.

Albumet släpptes under en tid då Jean-Marie Le Pens främlingsfientliga Front National vunnit stor mark i Frankrike, så man behöver inte vara ett geni för att förstå att Marseille-gruppens Nés sous la meme étoile är ett politiskt statement som sparkar uppåt. Och det är albumets överlag tunga stämning som gör att man inte behöver fatta exakt vad de rappar om, budskapet går hem ändå. Oavsett vilken stjärna man är född under (pun!).

Lyssna på: Nés sous la meme étoile

18. Jay-z - In my lifetime, vol. 1 (1997)

Back to back like Riley's Showtime Lakers, hittar vi Jay-z på plats 19 och 18. In my lifetime, vol 1 nämns sällan som en klassiker, faktum är att den ofta inte ens nämns som en av Jiggas bästa. But again, I beg to differ.

Efter att Biggie blivit mördad förväntades Jigga aspirera på att ta över titeln som King of New York, eller, i varje fall, Brooklyns tronföljare. Men när Jay-z släppte sin uppföljare till Reasonable Doubt, betraktades den istället som ett totalt magplask. Visst, In my lifetime, vol 1 sålde platina och nådde stora kommersiella framgångar, men de fans som hoppats på att Jay skulle ta över stafettpinnen efter Biggie och släppa en skiva for the streets, ett soundtrack för hela Brooklyn, avfärdade albumet som en skamlös flört med crossover mainstream pop. Jay-z som MC tog minst två steg tillbaka i mångas ögon.

Till stora delar producerad av Bad Boys Hitmen, med smetiga låtar som I know what girls like och förödande singeln Sunshine, ansågs Jay ha sålt ut. Dansvänliga Getting jiggy with it-låtar á la Will Smith var uppenbarligen inte den väg man skulle ta om man ville fylla tomrummet (no pun) som lämnats av Biggie.

Och det är baksidan med att jaga försäljningssiffror som rapartist, för i och med jakten på hitsinglar riskerar man att tune out the core audience. Se bara på Nas It was written, eller för all del allting som 50 cent släpper numera. Egentligen är det potenta skivor, men de anses vara mer hip-pop än hip-hop och därför går de inte hem hos riktiga hip-hop connaisseurs.

Jag menar alla rapartister som vill make it big vet att ett album behöver ett par radiovänliga hits för att få draghjälp så att skivan kan move a few units. Även de mest tunga skivor har oftast en eller två hip-pop-dängor för att få lite radio spins. Som Tupac sa, nyckeln till mainstream appeal är att få tjejerna att gilla singlarna. Då spelas låtarna på klubben, tjejerna navigerar mot dansgolvet, och killarna följer efter. Sen är det inte nödvändigtvis just de låtarna som de "riktiga" headsen brukar lyssna på, men det är på gott och ont hip-pop-låtarna som kan katapultera en stark skiva från att vara hip-hopnischad till att sälja Garth Brooks numbers. Samtidigt är det en väldigt fin linje mellan att göra en radiovänlig hip-hoplåt och att crossover och flörta lite för mycket med mainstream och totalt avtända kärnpubliken. Och det var det som jag tror hände med In my lifetime, vol. 1, för hur kan annars publiken varit så oförlåtande mot en skiva som i övrigt är så grymt bra?

Jag tror att hade folk sett bortom ett par mindre bra låtar och verkligen gett skivan en chans hade de upptäckt många av de guldkorn som albumet faktiskt innehåller, som t ex en av mina all-time favorites, Imaginary player, som också har en av de fetaste braggadocio-verser ever recorded (se nedan).

I efterhand har Vol 1 fått viss återupprättelse, även Jay själv har framhävt skivan som en av sina bästa. Men då den släpptes lät det annorlunda. Paradoxalt nog gick sedan Jiggas nästa album Vol. 2... Hard knock life (med Annie-singeln som draghjälp) och blev en av Jay-z's största succéer någonsin - såväl kommersiellt, som av kritikerna, som av fansen - trots att den enligt mig tillhör en av hans sämre skivor.

Smaken är som baken.

Lyssna på: Imaginary player

I spit that other shit
That's the nice motherfucker shit
Fed time follow me around, deep cover shit nigga
You beer money, I'm all year money
I'm popping, you ain't got to count it, it's all there money
I never change money 'cause niggas got strange money
Narked up, marked up, fucked up in the game money
I got bail money, XXL money
You got flash now, but time will reveal money
I spit the hottest shit, you need it I got it shit
That down South Master P, Bout It Bout It shit
I got blood money, straight up thug money
That brown paper bag under your mattress drug money
You got show dough, little to no dough
Sell a bunch of records and you still owe dough
I got 900 and 96 plus 4 more dough
You crazy, you fugazy, I'm loco with dough papo

19. Jay-z – Reasonable doubt (1996)

Har ni följt den här listan så vet ni vilka ingredienser som krävs för att platsa: ett par standout classics, genomgående starka produktioner och en hög lägstanivå. Check, check, check för Reasonable Doubt.

Gillade aldrig den forcerade imagen med 30-talskostymer i maffiamanér och stor brist på självironi. Men döm inte hunden efter håren. För tack och lov skiljer sig innehållet på skivan kraftigt från skivkonvolutet och enbart sett till beats & rhymes finns det inte många album som slår Jay-z's debutalbum.

Produktionerna av Ski (of Bragdbloggen fame), DJ Premier, Clark Kent med flera är skolexempel på hur man ska använda sig av klassiska jazz-, funk- och soulsamplingar för att skapa hip-hopmagi; Isaach Hayes (Can I live), Lonnie Liston Smith (Dead Presidents II), Marcus Miller (Can't knock the hustle), The Four Tops (Ain't no nigga), och The Ohio Players (Brooklyn's finest) är bara några exempel. Och det är ingen tvekan om att Jay levererar rätt igenom på varje spår.

Många håller det här som Jiggas bästa album och som ett definitivt Top 10-album (se the Illmatic dilemma). I beg to differ. Men med det sagt har Jay-z inte sagt sitt ännu på listan. Stay tuned.

Lyssna på: Dead Presidents II