18. Jay-z - In my lifetime, vol. 1 (1997)

Back to back like Riley's Showtime Lakers, hittar vi Jay-z på plats 19 och 18. In my lifetime, vol 1 nämns sällan som en klassiker, faktum är att den ofta inte ens nämns som en av Jiggas bästa. But again, I beg to differ.

Efter att Biggie blivit mördad förväntades Jigga aspirera på att ta över titeln som King of New York, eller, i varje fall, Brooklyns tronföljare. Men när Jay-z släppte sin uppföljare till Reasonable Doubt, betraktades den istället som ett totalt magplask. Visst, In my lifetime, vol 1 sålde platina och nådde stora kommersiella framgångar, men de fans som hoppats på att Jay skulle ta över stafettpinnen efter Biggie och släppa en skiva for the streets, ett soundtrack för hela Brooklyn, avfärdade albumet som en skamlös flört med crossover mainstream pop. Jay-z som MC tog minst två steg tillbaka i mångas ögon.

Till stora delar producerad av Bad Boys Hitmen, med smetiga låtar som I know what girls like och förödande singeln Sunshine, ansågs Jay ha sålt ut. Dansvänliga Getting jiggy with it-låtar á la Will Smith var uppenbarligen inte den väg man skulle ta om man ville fylla tomrummet (no pun) som lämnats av Biggie.

Och det är baksidan med att jaga försäljningssiffror som rapartist, för i och med jakten på hitsinglar riskerar man att tune out the core audience. Se bara på Nas It was written, eller för all del allting som 50 cent släpper numera. Egentligen är det potenta skivor, men de anses vara mer hip-pop än hip-hop och därför går de inte hem hos riktiga hip-hop connaisseurs.

Jag menar alla rapartister som vill make it big vet att ett album behöver ett par radiovänliga hits för att få draghjälp så att skivan kan move a few units. Även de mest tunga skivor har oftast en eller två hip-pop-dängor för att få lite radio spins. Som Tupac sa, nyckeln till mainstream appeal är att få tjejerna att gilla singlarna. Då spelas låtarna på klubben, tjejerna navigerar mot dansgolvet, och killarna följer efter. Sen är det inte nödvändigtvis just de låtarna som de "riktiga" headsen brukar lyssna på, men det är på gott och ont hip-pop-låtarna som kan katapultera en stark skiva från att vara hip-hopnischad till att sälja Garth Brooks numbers. Samtidigt är det en väldigt fin linje mellan att göra en radiovänlig hip-hoplåt och att crossover och flörta lite för mycket med mainstream och totalt avtända kärnpubliken. Och det var det som jag tror hände med In my lifetime, vol. 1, för hur kan annars publiken varit så oförlåtande mot en skiva som i övrigt är så grymt bra?

Jag tror att hade folk sett bortom ett par mindre bra låtar och verkligen gett skivan en chans hade de upptäckt många av de guldkorn som albumet faktiskt innehåller, som t ex en av mina all-time favorites, Imaginary player, som också har en av de fetaste braggadocio-verser ever recorded (se nedan).

I efterhand har Vol 1 fått viss återupprättelse, även Jay själv har framhävt skivan som en av sina bästa. Men då den släpptes lät det annorlunda. Paradoxalt nog gick sedan Jiggas nästa album Vol. 2... Hard knock life (med Annie-singeln som draghjälp) och blev en av Jay-z's största succéer någonsin - såväl kommersiellt, som av kritikerna, som av fansen - trots att den enligt mig tillhör en av hans sämre skivor.

Smaken är som baken.

Lyssna på: Imaginary player

I spit that other shit
That's the nice motherfucker shit
Fed time follow me around, deep cover shit nigga
You beer money, I'm all year money
I'm popping, you ain't got to count it, it's all there money
I never change money 'cause niggas got strange money
Narked up, marked up, fucked up in the game money
I got bail money, XXL money
You got flash now, but time will reveal money
I spit the hottest shit, you need it I got it shit
That down South Master P, Bout It Bout It shit
I got blood money, straight up thug money
That brown paper bag under your mattress drug money
You got show dough, little to no dough
Sell a bunch of records and you still owe dough
I got 900 and 96 plus 4 more dough
You crazy, you fugazy, I'm loco with dough papo