fredag, februari 06, 2009

14. Dr. Dre - 2001 (1999)

Till skillnad från vad The Game verkar tro så släpptes 2001 inte 2001, det släpptes 1999. Därför får 2001 stå som 90-talets, aka den gyllene erans, definitiva slutpunkt.

Från början var det tänkt att albumet skulle heta The Chronic 2000, men blev senare omdöpt pga att Suge just släppt en Death Row-skiva med samma namn, för att mjölka några sista dollars på den gamla klassikern The Chronic. Så Dre tog bort The Chronic (men la till ett cannabisblad) och adderade ett par år. Så, då var historien bakom namnet på skivan avklarat.

När Dre släppte 2001 var det nog inte så jättemånga som trodde att doktorn hade så många piller kvar i burken. Dr Dre presents the Aftermath var en flopp och glansdagarna från Death Row-tiden verkade vara förbi. Men sen droppade Dre förstasingeln – Still D.R.E. – som formligen svettades västkust G-funk när den var som bäst. På en löjligt avsmittande pianoslinga av en up-and-coming white boy vid namn Scott Storch, med rim spökskrivna av Jigga, Snoop D-O-double-G på refrängen och en klassisk video av none other than Hype Williams, så var comebacken total.

Jag vet inte om jag någonsin fått en sån nytändning för hip-hop som när Dre släppte Still D.R.E., det var som att Dre gav en hel musikgenre nytt hopp. Alla stereotypa symboler fanns på plats i videon; California-kärlek med low riders, strippor shaking asses, hundratals statister bobbing heads, slow-motionfilmande med dagsljus i början av videon och med solnedgång/natt i slutet av videon för att ge bilden av att festen pågår all day every day... hur kan man inte älska det?

I och med 2001 fick Dre det att verka som att tiden stått stilla. Året var 1999 men det kändes som att det fortfarande var 1992. Och efter de högt ställda förväntningarna som kom efter Still D.R.E. lämnade Dre heller ingen besviken när hela albumet droppade. Albumet kom att cementera Dr Dre’s legacy som den grymmaste producenten någonsin, och skivan är anledningen att flera miljoner hip-hopälskare fortfarande drömmer om att rena vår kroppar och sinnen från dagens orena hip-hop med lite Detox.

Lyssna på: Still D.R.E.


2 kommentarer:

Anonym sa...

Det finns verkligen ingen musikgenre som kan komma i närheten av Hiphop. Jag minns så jävla tydligt första gången jag hörde Still D.R.E, vilken känsla man fick shit!! Det jag var mest glad över var att Snoop var tillbaka med Dre och precis som du säger så fick man ju en nyantändning. Det här var 1999 också och om jag är selektiv i min rapmusik idag så var det sjukt mycket värre då. Jag var helt insnöad på Pac, Snoop o resten av Death Row (fortfarande iofs). Fan vilka goa tider. Still I Rise och No Limit Top Dogg var också på gång. Fan jag uppskattar den här listan mer o mer, beskriver många gånger vad jag själv tycker/känner. Respekt!!

Johnny Bragd sa...

Amen. Hip-hop dominerar. Ingen diskussion om vilken genre som är bäst.

Riktigt kul att du gillar listan!