onsdag, december 31, 2008

Gott nytt år!

Här bor jag under julhelgen.


2008 slutar on a high note. Räknar med att 2009 blir grymt bra!

Återkommer inom kort med bättre uppdateringar på bloggen.

fredag, december 19, 2008

Pumping Iron

Såg Pumping Iron på TV igår. Hade ingen aning om att den var sinnessjukt bra. STOR humor av Aaaah-nold hela vägen. Klassiska scener när iskalla Arnold psykar ut sina motståndare i jakten på en sjätte raka Mr. Olympia titel.



Tydligen var en del scripted...

... men det spelar ingen roll. Kan verkligen rekommendera, helt grym underhållning hela vägen.

torsdag, december 18, 2008

Knick greats: Larry Johnson

När Larry Johnson signade med Knicks var förväntningarna höga. LJ hade dominerat collegebasketen och var "grandmama" med Charlotte Hornets och hela NBA. Från att ha varit ett atletiskt och fysiskt monster, hade LJ:s spelstil hämmats av en ryggskada och karriären i New York blev inte riktigt som man hade tänkt sig. Enligt mig blev den bättre.

LJ stod inte längre för 20 poäng och 10 returer och feta dunkar som i Charlotte. Istället stod han för ledarskap, stabilitet, karaktär och ett avgörande skott när det krävdes. LJ var klippan i laget som tog sig till final 99. Medan Sprewell var stjärnan, H2O var poängmaskinen och Camby uppkomlingen så höll Johnson ihop laget när Ewing var skadad.

Tyvärr fick inte Johnson avluta karriären på ett önskvärt sätt. Skadorna hindrade honom till slut från att slutföra sitt kontrakt som aktiv, så han fick sitta av sista åren av kontraktet som idrottsinvalid. LJ som inte ansåg sig vara en stjärna vägrade att göra någon affär av sin pensionering, och ville inte ens ge en presskonferens, så LJ:s karriär slutade med ett enkelt pressmeddelande från Knicks ledning.

Knicks, och NBA i allmänhet, behöver fler spelare som Larry Johnson.

"The Story of LJ and the 4 Point Play"


"The 99 Knicks Tribute"

onsdag, december 17, 2008

Babyface Bash (aka Armageddon)

Årets sista PPV väckte gamla minnen till liv. Minnen om när wrestling är som sämst. När alla så kallade hjältar får vinna och humorbefriade fans från väst till öst får jubla.

OK för att WWE vill avsluta året på ett publikbefriande sätt, men kom igen, det här är ju bara löjligt.

Eller vad sägs om dessa hjältevinster: Hardy tar bältet från Edge (f.ö. den enda face win jag kunde digga), Cena försvarade bältet mot Jericho (mer om det senare), Finlay vann över Henry (couldn't give a damn, but still), snälla divas slår "elaka" divas, CM Punk slår Mysterio i en all-around-babyface-contest och Batista slår Orton.

Den enda heel på hela galan som vann var Kozlov! Hua! Brrr.

Jag tänker inte gå in i mer detalj än så. Kvaliteten på Triple threat matchen som Hardy vann var visserligen hög. Orton vs Batista var kul att se. Men i övrigt får galan ett underbetyg.

Betyg: 4,5 av 10

Inget irriterar min kräkreflex så mycket som John Cena.

Vi kan kalla det för The Hulk Hogan Syndrome; av någon oförklarlig anledning blir en wrestlare omåttligt populär och för att cock please en ignorant publiks alla önskningar så får inget stå i vägen för wrestlarens ständiga framgång. Vince McMahon känner vittringen och kapitaliserar till fullo. Skit samma att wrestling skillsen är pinsamt dåliga och skådespelandet i ringen katastrof. För när man väl är satt på den piedestalen så finns ingen återvändo. Dessa karaktärer - nämnda Hogan och Cena, men framförallt Ultimate Warrior innan han dribblade bort sig själv från WWE och resten av jordens yta - behöver nämligen inte arbeta i ringen. Faktum är att de inte ens kan arbeta i ringen. Allt de behöver göra är att dyka upp, lyssna på publikens jubel, utan trovärdighet fejka lite stryk i 15 minuter för att sen komma in i sin "nu avgör jag matchen med mina signature moves kombinerad med övernaturliga krafter och ilska"-rutin och sen är matchen avgjord lika snabbt som 1-2-3... precis så här såg det ut på Armageddon (och Survivor Series for that matter) och så fort Jericho fick dominera matchen insåg jag vart det barkade.

Nästföljande Raw stakade även den ut en mycket oroväckande bana, för Jerichos framtida WWE endeavours, då det blev uppenbart (som min partner in wrestling crime, Phil, pointed out redan innan Armageddon) att det blir Cena mot Orton som blir den kommande toppfejden på Raw. En fejd som sannolikt kulminerar i Wrestlemania. Och då hoppas jag innerligt att Orton krossar Cena och skickar Cenas små fans hem för att gråta.

För Orton har nämligen gått och blivit nummer ett i mina ögon.

Kombinera hans in-ring antics med sin pure evil persona och du har WWE:s nutid och framtid. När Jericho slutar blir det ett tungt ansvar som vilar på Ortons axlar. Vem annars ska agera heel med sån pondus? Kommer lätt köpa en Age of Orton t-shirt i NYC nästa vecka.

Saknar dagarna då Shawn Michaels var heel. På den tiden han var the Heartbreak Kid flankerad av Sensational Sherri. När han var ett arrogant svin som publiken älskade att hata. Till skillnad från idag då han är en kristen hycklare (Degeneration X misogyny ena stunden, family values nästa... hmm?) som publiken bara älskar. Jag fattar ingenting. Och denna nya storyline att Michaels är bankrutt känns bara tacky. Ring upp Kurt Angle, övertala honom att komma hem till WWE och ge honom feta stålar så att världen kan få se en sista show mellan wrestlingens största inring performers ever - sen kan de sluta med fanan i topp.

Övriga reflektioner...

Kul att se Miz & Morrison regain their titles.

Hoppas CM Punk tar IC bältet asap och att bältet får lite riktiga battles framöver.

Har Ziggler Mr Perfect kvaliteter eller är han bara en fluke? Troligtvis det senare.

MVP! Behållningen på Smackdown.

The losing streak är det bästa som hänt MVP någonsin. När han i senaste Smackdown greppade micken i Philadelphia och sågade alla "so called MVP:s", specifikt Phillies MVP Jimmy Rollins, visade han upp de bästa mic skills/publikinteraktion jag sett sedan Bradshaw transformerade till JBL.

Khali som babyface (nu komplett med ny Bollywood-titantron theme) smutsar ned mitt intresse för wrestling. Och dessa ständiga porrfilmsliknande mellanspel mellan valfri Diva och valfri usel skådespelande wrestlare fyller upp way too much air time.

Till sist: Jericho. Slarvar de bort Jericho så slutar jag kolla (not really, jag är beroende...) - men de är bäst att WWE inser vikten av vad heels betyder för att hålla uppe balansen i en show. Som det är nu är det bara Jericho och Orton som levererar som heels. Ingen annan kommer ens i närheten.

Over and out.

lördag, december 13, 2008

2 invites

Är någon intresserad så har jag 2 invites till Spotify... först till kvarn.

Lemmeknow.

Gossip Girl!!!

Säsong 2 har överträffat alla förväntningar. Senaste avsnittet - Oh Brother Where Bart Thou? - var sinnessjukt bra. Den gamla Chuck Bass visade sig och dominerade hela avsnittet. Märkbart högre kvalitet så fort Vanessa (och delvis Nate) inte var med. Det grymma är att serien trots en liten cast och relativt begränsade möjligheter till storylines (high school serie har ju gjorts 100.000 ggr...) så lyckas de överraska och överleverera varje gång.

Som vanligt levererade det grym musik också.

Bloc Party - Signs

(Blir bra på riktigt vid cirka 2:20)

Chuck Bass!

Är han det bästa som hänt TV sen färg-TV? :)

Tydligen har han ett band också... låter helt OK, och inte helt oväntat ser han ut som en rock star utan ansträngning

The Filthy Youth - The Confidence

fredag, december 05, 2008

90's make-a-hit-manual...

... släng in Biggie som gäst.



Da Brat feat Jermaine Dupri & Biggie

Bad Boy på sin topp. So so def på sin topp (Bow Wow får ursäkta).

Hittade detta guldkorn när jag surfade runt på Spotify. Är helt grymt, varje artist man väljer så kommer det upp liknande artister och deras Topp 5 hits + hela katalog. Nästan ingen reklam heller. Sa jag att ni skulle sign up...?

torsdag, december 04, 2008

Spotify

Knappast en nyhet för någon vad Spotify är. Men först nu fick jag min invite så först nu droppar jag in mina two cents. Kan definitivt rekommendera alla att sign-up, inbjudan tog typ en månad för mig så det är bara att ha tålamod... har bara lyssnat i 20 minuter men programmet är intuitivt och extremt lätt att navigera. Verkar hur bra som helst.

måndag, december 01, 2008

It's not enough that we succeed. Cats must also fail.

They moved my bowl

In today's Lebron to NYC...

Intervju med Stephen A. Smith

Madison Square Garden presskonferens

Barkley to LBJ: Shut the hell up", LBJ to Barkley: "He's stupid"

Jalen Rose: Expect to see Bosh and Lebron in NY :)

Chris Duhon

Chris Duhon har varit grymt stabil varje match jag sett. En true PG (no offense Steph).



Förra matchen (som jag såg med perfekt bild på NBA league pass!) slog han Knicks all time assist record i en match:

lördag, november 29, 2008

Survivor Series

WWE har ju många olika format på sina galor; single matches, tag teams, royal rumble, ladder matches, lumberjack matches med mera. Survivor Series är helt klart ett av de bättre formaten. Så det var med viss förväntan som jag kollade på galan. Och jag måste säga att den levererade.

Team Shawn Michaels vs Team JBL

Alltid grymt att se Morrison. Han överglänser konstant alla andra. Snart måste han bli permanent på Raw. Jag skulle vilja se honom se honom som en über-arrogant ICL-champ i ett par år framöver - som tanken är med The Gold Standard fast till skillnad bra på riktigt. Sen skulle jag vilja se honom move on som World Heavyweight Champ efter några år av hårt arbete.


Tillbaka till matchen, det blev spektakulär wrestling och en spännande upplösning, troligtvis en feelgood match för alla babyface supporters.

Team Raw Divas vs Team Smackdown Divas

Två ord: Beth Phoenix!

Undertaker vs Big Show

Det var på Survivor Series allt började för Undertaker för nästan två decennier sedan. Det blev en stark finish på en i mitt tycke allt för utdragen fejd. Let's move on.

Team Batista vs Team Orton

Det här var Randy Ortons match. En grymt utförd strategi och ett förstklassigt heel-byggande av karaktären när han överlistar Batista på slutet. Brains beats brawns på den högsta nivån, det vet alla som följer wrestling.


Nästföljande Raw visade att fejden mellan Cena och Jericho kommer att leva vidare. Det betyder att Batista mot Orton kommer att kulminera på nästa Wrestlemania. Kommer bli en klassiker!

The Game vs Kozlov (vs Edge)

Wrestling när det är som mest bisarrt. Jeff Hardy som skulle varit med i en triple threat match upphittades avsvimmad på sitt hotell under helgen - och han skrevs ut från sjukhuset bara några timmar innan galan. Man visste inte om det var en del av the storyline eller inte, något som gav dålig eftersmak eftersom Hardy haft extrema personliga problem på riktigt utanför ringen.


Allting svävade i osäkerhet men till sist annonserades det att det skulle bli en rakt upp och ned singles match mellan HHH och Kozlov. Matchen blev direkt usel och publiken omvartannat buade och ropade Hardys namn. Men så kom ännu en twist. När Kozlov och The Game båda låg utslagna presenterade GM Vicky Guerrero att Edge skulle göra comeback i matchen.


Edge utnyttjade situationen och lyckades - trots, eller snarare tack vare, Jeff Hardys vilda inrusande i ringen - vinna matchen. Bra på så sätt att WWE alltid lyckas överraska. Bra för att Smackdown behöver en ny riktning och en ny champ. Men dåligt på så sätt att Jeff Hardy karaktären blir mer och mer bisarr på ett otäckt sätt eftersom den i realtid för tankarna till alla tragiska wrestlingöden.

Chris Jericho vs John Cena

Detta skulle bli Cenas stora comeback i sin hemstad Boston. Och så blev det såtillvida att han vann matchen och blev champ. Men det var tydligt att Cena inte ens kan få en helhjärtad respons på hemmaplan. WWE försöker göra honom till långt mycket mer populär än vad han faktiskt är.


På nästföljande Raw dagen efter kunde man lyckligtvis se att Jericho kommer att få en rematch på Armaggedon strax innan jul. Blir dock lite orolig att Jericho kommer att turn face och Cena turn heel. Hemska tanke. Låt oss hoppas att Cena långsamt degraderas till USA champ och att Y2J snart kommer att återta tronen.

All in all, en bra gala, och det sattes nya riktningar och storylines som jag tror kommer leda fram till ett bra Wrestlemania nästa år.

Betyg: 7,5/10

W



Kan verkligen rekommendera Oliver Stones film om George W. Bush. Grym på alla sätt som en film ska vara, efter att ha tittat i en bra bit över 2 timmar satt jag fortfarande och hoppades att den aldrig skulle ta slut. Och det är inte vanligt för mig...

Josh Brolin är grym som W, Richard Dreyfuss är sjukt bra som Dick Cheney (prediction: han får Oscar för bästa biroll) och Elizabeth Banks är jättebra som Laura Bush. Alla är bra helt enkelt.

Jag gillar filmen eftersom den inte flörtar för hårt med Bush kritiker, istället är den lite mer nyanserad och man får på ett lugnt sätt betrakta Bush tid som president (inklusive alla misstagen) utifrån hans personlighet, uppväxt (med ständiga tillbakablickar i hans liv) och intellektuella tillkortakommanden snarare än att visa upp bilden av en ond man med en agenda att sänka världen. För det är ju i dagens klimat ett uppenbart smashläge för den regissör som vill göra en film som totalt smutskastar Bush till fullo och får honom att framstå som en kombination av oengagerad och ond. Missförstå mig inte, Bush är en USEL president. Men filmen visar främst att han var fel man på fel plats, att han inte räckte till i sitt jobb som president (as a matter of fact, ALLA sina jobb) - och när man är världens mäktigaste man så får det liksom lite för stora konsekvenser. Det är inget jobb man får misslyckas med helt enkelt. Bush valde dock att lyssna på fel personer (Cheney, Rove, Rumsfeld m fl) så det får han ta på sig. Men jag tror att om han hade haft rätt rådgivare hade det kunnat gå (lite) bättre i alla fall.

Förhållandet mellan far och son var det kanske mest intressanta spåret, att se på hur W gör allt för att göra sin pappa stolt, men hur han ändå aldrig räcker till i sin fars ögon, istället är det brorsan Jeb som är stjärnan. James Cromwell är grym som vanligt, denna gång som George Bush den äldre.

Som sagt, rekommenderas varmt. Betyg 9/10.

söndag, november 23, 2008

Vackert väder

Så här ser det ut där jag bor:


Själv upplevde jag en typiskt svensk sommar med omväxlande regn och solsken, en höst med regn och rusk och nu ser jag en begynnande vinter med minusgrader och snö. För en nykter person som varit med ett tag är allt sig likt med andra ord.

Så vad hände egentligen med "klimathotet"? Mad cow disease? Killer bees? Fågelsjukan? Och när ska det börjas skrivas om Y3K?

Jag kollar ut genom fönstret och upplever inget större hot, mer än att skräptidningarna som rapporterar om alla hot eventuellt i sig utgör ett hot genom att skrämma livet ur en massa rädda människor som går på vad som helst.

lördag, november 22, 2008

NBA League Pass

Till alla som gillar NBA-basket kan jag varmt rekommendera NBA League Pass.

Man kan prenumerera på en hel säsong till ett billigt pris, t ex kostar en månad bara 150 kr! Då får man ALLA matcher med ALLA lag - både live och fulla repriser.

Rena rama drömmen för mig förstås. Och också ett relevant inlägg i debatten om nedladdning och illegal internet streaming. För att det bevisar att det inte handlar om snålhet eller brist på respekt för ägande och upphovsrätt. Det handlar BARA om utbud och enkelhet att få det man vill ha och när man vill ha det. Då är jag villig att betala varje dag i veckan. Så fort musik-, film- och TV-industrin lär sig använda 2000-talets teknologi till sin fördel kommer de att inse att teknologiframstegen är till allas gagn. Som i alla andra industrier handlar det om vem som bäst anpassar sig efter förändring. Så t ex de musikbolag som står bredvid idag och gråter över uteblivna intäkter tycker jag ska sluta gnälla, det är ingen annans fel än bolagen själva att de gör dåliga affärer.

WP NBA!

Lebron to NYC

Nuff said:

torsdag, november 20, 2008

The Wrestler

Var och såg The Wrestler idag. Gör en prediction redan nu; Mickey Rourke OCH Marisa Tomei tar hem varsin Oscar för bästa huvudroll.

Intervju med Mickey Rourke om filmen:



Se resten av intervjun här.

Klipp från filmen:



Rourke är löjligt trovärdig som wrestlare i filmen. Han ser ut som en avdankad Ultimate Warrior slash Lex Luger slash Sting slash Jake the Snake. För alla som gillar wrestling är filmen ett måste. Glöm bort Pay per view dollars och bright lights, filmen handlar helt om det tragiska liv som väntar så många före detta stjärnwrestlare. Ett liv av skitiga omklädningsrum, billig doping och svaga hjärtan. I sin stämning påminner den väldigt mycket om dokumentären "Beyond the Mat" från ett par år tillbaka:



När jag ändå är igång kan jag rekommendera en annan grym wrestlingfilm, "Wrestling with Shadows" med Bret Hart, den troligtvis största wrestlingdokumentären någonsin:



Filmen är mest känd för att ha dokumenterat baksidan av wrestling, och inte minst "the Montreal screwjob".

Notorious trailer - premiär 16 jan 2009



Enda som verkar vara bra är musiken. Men givetvis kommer jag checka in den oavsett.

tisdag, november 18, 2008

Större kuk än Hedman

Kollar på Fotbollsgalan (wp Zlatan) och minns tidigare års bravader från Attraktiva Bengan Andersson:



För att reminisce så youtubade jag det gamla klippet (ovan) och hittade ytterligare ett klipp om Bengan. Så här ska supporterkultur se ut:



Forza Blåvitt 4Life!

onsdag, november 12, 2008

Huvudet på spiken

Alla vet att hip-hop av idag är LOL.

Apropå MC Ren så uttrycker han det här problemet på ett utmärkt sätt i nedan nämnda intervju:

AllHipHop.com: What do you miss about Hip-Hop that you don’t think you see much of today?

MC Ren: Originality. Growing up rappers had their own look, their own style, and you couldn’t bite anybody. If you did then you were wack and got dissed. Nowadays, everybody looks the same and sounds the same. Biting is allowed now. I miss originality. Back in our day, you had us and our sound. Then you had Slick Rick with the patch and gold chains. You also had Big Daddy Kane and Public Enemy – everybody was different even Hammer. Everybody is the same now and they talk about the same things.


Amen

MC Ren

MC Ren var den hårdaste rapparen nånsin. Han är på väg att göra en comeback nu läser jag... checka in en riktigt bra intervju med honom på Allhiphop.com

NWA på den tiden de ägde världen. MC Ren till höger

MC Ren i sitt esse på "Dayz of wayback" (första versen):


Andre 3000 beskrev honom bra på klassikern Aquemini:
"Sin all depends on what you believing in/ faith is what u make it, that's the hardest shit since MC Ren"

måndag, november 10, 2008

Redman

Ta valfri låt. Kasta in valfri (idag levande) rappare för att hotta upp låten. Vem tar du? Själv väljer jag nog Redman. Rätt upp och ned är han kanske grymmast av alla.

Tyvärr har han inte gjort så många helgjutna album, hans lägstanivå är inte direkt den högsta. Men det har ju också att göra med att han inte alltid fått de fetaste produktionerna heller. Slöseri av Def Jam om du frågar mig. Givetvis är Redmans ständige producent Erick Sermon helt grym, men för varje album vore det kanske bättre att ta hans 4-5 bästa låtar för tillfället och kasta in lite Dre, Timbaland osv för att hålla kvaliteten rätt igenom.

Här är några av mina favoriter:


Funkorama


Da da dahhh

En annan sköning var Redman på Cribs. Inga inhyrda bilar och fake-stylade hus här inte. Om någon har en länk till det avsnittet vore det grymt.

söndag, november 09, 2008

But(t) why?!?

Har alltid ogillat plastikoperationer. Dels för att jag själv hatar tanken på att lägga mig på ett operationsbord - och ännu mindre frivilligt. Och dels för att jag aldrig gillat light produkter, e-ämnen och artificiella tillsatser. Allting som är fake smakar sämre helt enkelt. Au natural baby :)

Konservativ eller inte, är det inte stört hur utbrett det blivit med skönhetsoperationer? När jag gick på gymnasiet så ryktades det om att a friend-of-a-friend opererat sig och på den tiden var det typ the typ talk of the school. Numera verkar det vara ungefär lika big deal som att gå till tandläkaren typ. Extra galet är det när sjukt snygga (kändisar) gör det. Inser att det inte är en så politiskt korrekt åsikt (who cares?) och inte så att det principiellt är någon skillnad, men jag kan ändå se den grundläggande logiken i varför en trasig bil behöver lite reparationer jämfört med att sönderpimpa en redan snygg bil. Eller nåt.

Case in point. Ta Meagan Good, med all önskvärd tydlighet en av de snyggaste (kändisar) man sett:



Så varför behöver hon tanka in butt implants? Butt implants är ju ett ämne i sig - att någon vill operera sig så faller utanför all logik - en titt på Ice-T:s fru Coco borde skrämma en för all framtid om man går i sina funderingar. Men vad får Meagan Good av alla människor att få sånt komplex att hon vill pumpa in ett par kuddar i röven? Det är ett sjukt samhälle vi lever i... eller njae, Hollywood är ett sjukt ställe. För visst måste det vara implants?

Före


Efter


torsdag, november 06, 2008

The Carlton Dance aka Why I love Rasheed Wallace

Om/när Knicks säsong tar slut (hoppfull om playoffs än så länge iaf) så håller jag på Pistons. För Rasheed Wallace är nog my favorite player idag. Lätt den grymmaste trash talkern i ligan och alltid mycket humor nära till hands (se Carlton dansen nedan t ex). Det fascinerande med honom är att när han själv känner för det så är han helt omöjlig att stoppa. Fråga vem som helst i NBA, Sheed i sitt esse är lätt Topp 3 i världen. Men han har också en Off-knapp som tyvärr är på lite för ofta. Pistons framgångar står och faller med om Sheed är på sin absoluta topp minst 4 matcher per playoffsserie.

The Rasheed Wallace Dance?



The Carlton Banks Dance?



Och min favorit Carlton dance, till Oprahs gamla theme song (en fet låt fö):



Rasheed the trash talker:



Så här såg han ut i college (finns något grymmare än college sports?)

Intervju med MJ, eh-hum, jag menar Kobe



Stephen A. Smith är så LOL. Men ändå ganska rolig... intressant att höra Kobes syn på att defense >>> offense.

Intervju med Danilo Gallinari



Oops fel intervju, de låter så jävla lika... här kommer den riktiga:



Undrar om Gallinari kommer bli en starter i NBA... hans stela rygg känns ju sådär inför framtiden. Men ingen hoppas att han blir en 2000-talets Larry Bird mer än jag.

Knicks 2-2 hittills den här säsongen.

Iverson ready to practice



Hoppas det går bra för Detroit. Gillar Sheed, gillar AI.

Btw, practice skämtet som Joe D refererade till en klassisk presskonferens som AI fått kritik för i alla år där han sågar betydelsen av att träna:



Och jag kan inte annat än hålla med AI, förutom att det är komiskt att han säger practice typ 1000 ggr och spazzar ut ordentligt efter ett tag, så tycker jag att han har rätt, så länge man leverar på match så räcker det för mig. Om man däremot inte levererar, ja då är det en helt annan sak. Men med 9 all-stars och 4 scoring titles är man fan tillåten att ta det lugnt någon gång då och då på träning. Kom ihåg, basketspelare kör 82 matcher per säsong + slutspel. Jämför det med fotboll... eller för all del amerikansk fotboll som kör typ 15 matcher per säsong.

onsdag, november 05, 2008

Paint the white house black

Idag lyssnar jag på denna låten, tycker den passar bra :)


"Listen to the real Clinton (Who? Bill Clinton?) Hell nah, I'm talkin' bout GEORGE Clinton!"

En dag som denna är det jävligt coolt att kunna konstatera att världens mäktigaste man är svart, för det skänker hopp till alla människor runtom i världen som fått lära sig att endast korrupta, arroganta och inbilska medelålders vita män är de enda som kan komma till makten. Men samtidigt är det fortfarande svårt att tro att det gått så snabbt, för det var inte länge sen Rosa Parks sat down so Martin Luther King could stand up...

Men den dag en kvinna blir president är nog några generationer bort tyvärr. Trist nog är kön och framförallt religionstillhörighet (eller framförallt frånvaro av tillhörighet) ännu mer av ett hinder än hudfärg borta i USA. Men man kan inte få allt på en gång, baby steps... En annan sak som är slående är skillnaden mellan folk och folk i USA. Det verkar vara minst lika stor skillnad mellan staterna i Amerika som länderna i Europa. Jag menar hur förklarar man annars att alla kuststater röstar på Obama och alla fly-over-states på McCain? Skrämmande jämnt var det ju också egentligen. För visst, räknar man elektorer så vann Obama överlägset. Men i popular vote vann Obama "bara" med 52/47 (1% gick till övriga kandidater). Ni minns samma popular vote som Al Gore faktiskt vann mot Bush egentligen, men torskade på eftersom elektorer är vad som räknas... inget felfritt system där inte.

Helt oavsett, för att överkomma höga odds är det helt klart att det krävs någon så karismatisk som Obama. Har nog aldrig sett en så förtroendeingivande, cool och samlad politiker som honom. USA:s president går från att vara en world wide laughing stock till bäst i klassen. Bara att gratulera.

måndag, november 03, 2008

Meanwhile in Knickville...

... liknar säsongen mer och mer förra årets debacle.

Isiah Thomas har trots sin nästintill obefintliga roll i Knicks lyckats dominera rubrikerna med sin ofrivilliga överdos på sömntabletter.

I andra nyheter har bänkandet av Marbury som förväntat tagit all rubrikplats. Att laget gått från 1-0 till 1-2 gör inte saken bättre. Säsongen kan vara över innan man hinner blinka. Hoppas de fortfarande är någorlunda på det när jag ska se Knicks i jul.

Iverson till Detroit



Mot Billups och McDyess

Vid första anblick låter det som en dålig deal för Pistons. Billups var ju Finals MVP för inte så länge sen och Pistons är all about team work, något AI som alltid varit en shoot-first PG inte är känd för.

Men vid närmare eftertanke. Pistons har fallit tillbaka senaste åren (om än att de kommit nära) och något måste hända. Dessutom har AI bara ett år kvar på kontraktet och kommer att spela extra hårt för ett nytt stort kontrakt. Billups däremot är 32 år och har flera år kvar på sitt kontrakt. I värsta fall fungerar det inte i år, då har de Rodney Stuckey som tar över efter Billups och kan samtidigt använda Iversons utgående 21 miljoner dollar på nya spelare (istället för att äta upp 32-årige Billups kontrakt...). Och i bästa fall går laget hela vägen tack vara Iversons förmåga att kunna göra 30 poäng på beställning. En bra move av Joe D (som vanligt). Bekräftar återigen, Isiah var den bättre spelaren, Dumars den bättre managern.

The good ol' days

Kollade på senaste Entourage - som har exceptionellt bra musiksmak i sitt val av låtar... - och då spelade de denna gamla juvel:

Outkast - Da Art of Storytellin Pt 2

Kanske lär sig "Hey ya"-tomtar att Outkast en gång i tiden var bra. Det här är min faktiskt min Outkast favorit all time.

ATLiens var bästa skivan, tätt följd av Aquemini, Stankonia var senaste gången det lät som det verkligen ska.

torsdag, oktober 30, 2008

Och inatt small det!

Knicks 120 - Heat 115

A win, is a win is a win.

Curry - DNP CD
Marbury - DNP CD

Det måste svida för dem, speciellt Marbury. Han är lagets mest talangfulla spelare, ändå bänkas han framför 10 andra. Time to move on, trade him and Eddy.

Game recap med legenden Walt Frazier

onsdag, oktober 29, 2008

Inatt smäller det

Heat vs Knicks

Season opener



Season prediction:

35-47

Allt utöver det är bonus.

(Btw är jag extremt missnöjd med att Walsh cuttade Ewing Jr. Vad var poängen med att trada Ewing om de bara skulle cutta honom? Har de inte disrespected Ewing Sr enough?)

WWE Cyber Sunday review (hi Phil!)

Ännu en WWE Pay-per-view kom och gick. Wrestling är fan beroendeframkallande :) Vill påminna alla icke-frälsta att wrestling har fler tittare än alla era favoritprogram tillsammans och är stort i alla länder förutom Sverige och Kazakstan. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, det är den ultimata blandningen av en såpopera och en actionfilm, vad kan bli bättre?

Getting right down to it.

Rey Mysterio vs Kane

Förutom upplösningen och Reys 619 på slutet så var detta en transportsträcka. Boring, move on.

Evan Bourne vs Matt Hardy for the ECW championship

Mycket förutsägbar men ganska underhållande. Befäster delvis Hardys position som ECW champ (whatever that means) och Bourne tar ett naturligt steg uppåt i status. Att nykomlingen Bourne vann så stort över Mark Henry och Finlay i omröstningen säger mer om Henry och Finlay än någonting annat. Stek ECW en gång för alla.

Cryme Time vs Morrison & The Miz

John Morrison är en framtida Topp 5 stjärna i min bok. Hans entrance i slow motion med vinden som blåser är stor humor. En heel narcissist som dessutom är bra på micken är en grym formula. Samtidigt är Cryme Time stort LOL. Skön seger för Morrison & The Miz.

John Morrison "The Shaman of Sexy"

Undertaker vs Big Show

Faktiskt lite av en överraskning. Hade väntat mig en sämre match. Är det dags för Undertaker att vinna bältet nästa år och sluta på topp? Hur länge kan Taker hålla upp intresset för den här typen av matcher? Det känns som att det var länge sen Undertaker var main event, känns som att han ska vara en top player or not be a player at all. Lite av ett vägskäl för Taker alltså. Samtidigt är Big Show at a crossroads av helt andra skäl. Han behöver en personlighet som engagerar, för i nuläget är det svårt att ta den jättestora nallebjörnen på allvar.

The Undertaker

Triple H vs Jeff Hardy for the WWE championship

Hardy vann omröstningen vem som skulle möta Triple H by a landslide. Så intressant var alltså biffen mellan Triple H & Kozlov. Ouch. Men frågan är om ens Hardys fans trodde på en seger? Har nog aldrig sett en mästerskapsmatch med så förutsägbart resultat. Hardy är inte redo. Frågan är om han är redo till Wrestlemania, eller om han redan fått sin chans? Med tanke på hur trött man redan är på Kozlov och hur svagt övriga Smackdown är så har han kanske det. Men då måste Triple H vs Hardy få lite mer anomosity, det här golfklappandet till varandra efter matcherna börjar bli tröttsamt. Face vs face funkar fan inte i längden.

Batista vs Chris Jericho for the World Heavyweight Championship

Så fort jag såg att Jericho fick dominera matchen (njae, relativt sett i alla fall med tanke på heel vs face relationen i förhållande till vem som ska vinna) förstod jag direkt vart det barkade... mycket mycket trist att se Y2J förlora bältet. Jag hoppas verkligen att han tar tillbaka det snart, although I doubt it. Inte så att jag inte gillar Batista, men jag hade hellre sett honom vinna mot Triple H i Smackdown än mot Y2J på Raw. Två faces på toppen och oklarhet i vart rivaliteterna ska ta vägen. Gäller att manusförfattarna får sina storylines på rätt köl nu.

Stone Cold gjorde en cameo som guest referee - comeback i ringen till Wrestlemania 25?

Sammanfattning:

Förutom sista matchen är jag nöjd. Om Jericho är mästare efter Wrestlemania så är allt förlåtet och galan får ännu högre betyg retroaktivt.

Slutbetyg: 7,5 av 10

Raw the next night...

Jericho intro

OK, så Chris Jericho får en rematch redan nästa vecka på Raw. So much for that, inte en chans att han vinner så snabbt igen och sen kanske chansen är förbi. Synd.

En sak som är mycket konstigt är att det är the heels that are getting screwed. Förr i tiden var det alltid hjältarna som blev motarbetade och var tvungna att överkomma oddsen för att vinna över the bad guys. Numera är det Chris Jericho som blir motarbetad av GM Mike Adamle och av fuskdomare Stone Cold och Shawn Michaels - samtidigt är det helt OK för faces att så uppenbarligen vara oärliga och/eller brutalt aggressiva i hur de vinner matcher - och publiken bara jublar. Jag gillar inte riktigt logiken i det. Linjen mellan heel och face är fan tunnare än tunn i hur de beter sig.

Randy Ortons ultimatum

"Stephanie and Shane I know you are watching, and I need both of you to come to Raw next week and fire Mike Adamle... because if you don't the most valuable commodity that you have is going to quit. Either he goes, or I go."

The Legend Killer Randy Orton

Har aldrig gillat Orton. Men med kommentarer som detta börjar jag gilla honom lite mer. Orton känns som en av de få som faktiskt är heel rätt igenom. Ingen chans att han byter sida, publiken ogillar honom alldeles för mycket. Och på ett sätt som gör att de inte ens hade gillat honom som face.

Kofi Kingston & CM Punk vs Rhodes & Dibiase for the World tag team championship

ZZZ. Who cares? Cementerar CM Punk som midcard wrestler. Borgar troligtvis för en ointressant fejd mellan Rhodes och Dibiase. Zappa.

JBL & Jericho vs Michaels & Batista

Gillar kemin mellan Jericho och JBL. Synd att JBL är en så fasansfullt dålig inring performer. Mitt råd är att asap bli heel manager eller kommentator och stick to the mic. Nu är det bara att hoppas att Jericho tar sig tillbaka till toppen asap.

På det stora hela är jag ganska hoppfull inför framtida storylines. Men ska bli intressant på vilken nivå de placerar Orton och framförallt Cena när de kommer tillbaka. In title contention for sure, men hur kommer de tas emot av fansen och mot vilka superstars kommer de jobba? Cenas framtid är nog ljus, Orton får det nog svårt om han inte tränger igenom som heel med ännu starkare kraft.

söndag, oktober 26, 2008

Zlatan är tillbaka

Skönt att se att den gamle Zlatan som är rapp i käften är tillbaka. Ingen annan svensk spelare har kommit i närheten varken på plan eller på micken.



Fin respekt till Blåvitt med, kul.

tisdag, oktober 21, 2008

Lyssnar på måndag kl 00:41

Spiller (Röyksopp remix) - Cry Baby



Sommarens mest spelade låt för egen del. (Fake video)

måndag, oktober 20, 2008

Will Smith and his nice clean rap

Brossan skulle egentligen lägga upp det här klippet på sin blogg ILUVRNB men det ser ut som att I'm beating him to it... får nog börja kolla på Family Guy om det håller så här hög kvalitet:



Låter ju exakt lika bra (?) som en Will Smith låt, woo-hooo.

Knicks preseason

2-2 i matcher hittills och en seger mot regerande mästarna Celtics:



Och en nice dunk av Patrick Ewing Jr.



Hoppas det kan hålla i sig någorlunda bra. Gallinari fortfarande skadad, Curry kommer att få det svårt att komma in i 9-mansrotationen, ännu mindre startelvan... Crawford har också sett ut att vara out of place. Standouts är D-Lee, Z-bo, Wilson Chandler och Nate Robinson. Marbury får nöja sig med bänken. Kommer bli en intressant säsong.

söndag, oktober 12, 2008

Any Given Sunday

Som ni vet är jag en sucker för Friday Night Lights. Faktum är att jag redan innan var grymt svag för amerikansk fotboll som drama. Har alltid tyckt att Any given Sunday är en av de mest underskattade filmerna någonsin. Pacino är grym som vanligt. Och det är hands down Jamie Foxx bästa prestation. Dennis Quaid är grym. "Dr. Cox" i Scrubs är grym. Shit, till och med Cameron Diaz är grym.

En av höjdpunkterna är tränarens, spelad av Al Pacino, motivational speech inför årets viktigaste match. Efter att ha sett det talet så kan alla andra motivationstal slänga sig i väggen.



Låter knappast så här när Lagerbäck ska peppa spelarna i halvtid :)

Mr. Perfect

De mest uppskattade wrestlarna har antingen karisma eller talang i ringen. Väldigt sällan ser man en wrestlare som har både och. JBL till exempel har oerhörd karisma och är grym på mikrofonen, men han är samtidigt usel i ringen. En kille som Kurt Angle är ett monster i ringen, men är å andra sidan ganska begränsad på mikrofonen.

Ingen var the total package på samma sätt som Mr. Perfect. Utanför ringen var han bäst någonsin, kanske endast överträffad av Bobby the Brain Heenan (men han var ju kommentator/manager, inte wrestlare per se) och i ringen var han endast överträffad av kanske Angle, Flair och Michaels. Sammantaget är nog Perfect min all time favorite.

Checka in de här klassiska vinjetterna:





Arrogance cologne

By The Model Rick Martel.


Wrestling of the 90s. They don't make shit like this no mo.

fredag, oktober 10, 2008

The 45th president of the United States

Just nu är det fifty-fifty om McCain eller Obama vinner kampen om vem som kommer att bli USA:s 44:e president. Och som Matt Damon sa är det ungefär 1/3 på att 72-årige John McCain dör innan hans första 4 år som president gått ut. Det betyder att det är på 1/6 att Palin blir USA:s 45:e president. Be afraid, be VERY afraid.

Palin on foreign policy


"I personally believe that US Americans are unable to do so... like such as."

Palin's swimsuit competition


The first "VILF" - Vice prez I'd like to...

And now, presenting the 46th president of the United States, Miss South Carolina:

Matt Damon sågar Sarah Palin

Kul att se en skådis med hjärna som vågar tala ut om något annat än en film promo.



"It's like a really bad Disney movie: 'I am just a hockey mom from Alaska' and she's the president, and now she's facing down Vladimir Putin."

torsdag, oktober 09, 2008

No Mercy

Som utlovat kommer här en recension av No Mercy, WWE:s senaste sända Pay per View.

Tack och lov kan man ladda ned Wrestling numera. TV6 hade ju inte stamina nog att fortsätta visa wrestling efter sitt lilla försök för ett par år sedan. Enligt kanalen slutade sändningarna för att barn och unga kunde influeras till att bli våldsamma. Och eftersom resten av TV-utbudet är av Brady Bunch karaktär känns ju det som ett relevant argument (?).

Men tillbaka till galan. Jag tänker inte gå in på alla storylines för er som inte hängt med från början, utan tar helt enkelt för givet att alla kollar på WWE.

När galan pågått lite över en timme blir det oerhört slående hur svaga under- och midcards som finns i WWE numera. På den gamla goda tiden var storheter som Rockers utmanare till att vinna tag team bältet mot legender som Legion of Doom. Idag är det “andra generationens superstars” Cody Rhodes och Ted Dibiase Jr. som är tag team mästare och ska axla manteln. När Rhodes och Dibiase äntrar ringen i No Mercy, för att visa upp sina mic skills i scenen med Randy Orton, blir det bara pinsamt. Rhodes läspande på micken och svaga trovärdighet i största allmänhet var plågsam att se, speciellt jobbigt blir det när till och med Orton buades kraftigt av publiken. Båda sidor av en fajt ska ju inte buas (!) - det är det ultimata beviset på en misslyckad storyline med svaga karaktärer.

Ted Dibiase Jr - Ingen Million Dollar Man som farsan…

Vad kan man då säga om ECW? Mitt tips är att integrera det i Raw helt och hållet, eller lägg ned hela skiten. Och öppningsmatchen i No Mercy, mellan Matt Hardy och Mark Henry, understryker bara poängen. Det är tydligt för alla att dagens WWE inte har tillräckligt med stjärnor för att ha 3 stall, om något borde det bara finnas ett enda stall. Varför inte göra om Smackdown till en enda stor undercard+midcard, där mästaren är motsvarande Intercontinental champ och där Raw är the main event… men det är uppenbart att girigheten tagit över, vem som helst fattar ju att 6 timmar i veckan på TV ger mer cash än 2. Det är synd för kvaliteten blir lidande.

Women’s Championship är däremot något som jag tycker har blivit lite bättre (mot bättre vetande är jag medveten om, dessutom har ju alltid women's division varit värdelös så konkurrensen är inte direkt stenhård). Hur man än ser på det så är mästare Beth Phoenix med Santino Marella som lover/sidekick onekligen kul.

Santino Marella - Bara ett år från att vara longest running IC champ

Santino är, jämte JBL, WWE’s enda stora komiker för tillfället. Med det sagt tillhör dem två också de sämsta wrestlarna. Santinos wrestling skills är förlåtna eftersom inkompetens tillhör karaktären. Men JBL har fan inga ursäkter, han ska ju vara en ständig mästarkandidat. Som väntat var tyvärr JBL’s match mot Batista lika förutsägbar som usel. Men som vanligt räddade JBL showen genom att efter matchen “tacka” publiken för att de som bärare av USA:s under- och medelklass räddat JBL’s finansiella status genom de ekonomiska krispaketen.

JBL - en stor resurs på micken, inte i ringen

JBL borde helt enkelt bli ny general manager, eller varför inte gå tillbaka till kommentatorsbåset? För inte sedan Bobby the Brain Heenan har WWE haft en heel kommentator av rang, och ingenting lyfter en wrestlingsändning mer än en kommentator som alltid tar parti för the bad guy. En vass tunga skulle kunna kompensera för ett i övrigt bristande stall.

Moving on. Big Show vs Undertaker var en enda stor borefest. Enda uppsidan var att Big Show faktiskt vann fair and square, att Undertaker förlorade medförde åtminstone ett överraskningsmoment. Men två bigs i ringen brukar ju bli ett sömnpiller.

Rey Mysterio mot Kane blev också en besvikelse. Eftersom Kane i upptakten till matchen ska ha gjort allt som står i sin makt för att “unmask” Mysterio - något som också skulle bli verklighet om Rey hade förlorat - varför i hela världen skulle han låta sig diskvalificeras genom att nita Mysterio med en stol? Speciellt eftersom man vet att Kane kan dominera Rey at any time. Storyn blir därmed inkonsekvent och hånar indirekt publiken. Jag menar, Reys ansikte ligger ju ändå ut på YouTube:



Sammantaget kan man säga att efter 1,5 timme var jag gruvligt besviken över den svaga underhållningen, väl medveten om att höjdpunkterna ändå skulle bli de två sista matcherna.

Triple H mot Jeff Hardy levde upp till förväntningarna. På sätt och vis överträffades dem till och med. Jag höll på Jeff Hardy innan matchen och har tyckt att The Game varit överskattad. Men i ljuset av de svaga matcherna i upptakten till denna visar faktiskt Triple H sin klass. Han är en rättmätig champ, det visar han på No Mercy.

Triple H aka The Game

Så till höjdpunkten, the main event, Shawn Michales mot Chris Jericho. Y2J’s heel turn är det enskilt bästa jag sett på WWE sen jag nyligen började titta igen. Därför var det stor glädje att faktiskt see Jericho vinna. Det vågade jag inte tro på. Desto tråkigare då att matchen ska förstöras av Jerichos protogé Lance Cade så att man ska kunna säga att Y2J inte vann fair and square. Varför, varför, varför ska man ge HBK sån överdriven respekt?

Chris “Y2J” Jericho

Synd att Jerichos största stund blev delvis nersolkad av Cades undsättning och ytterligare nersolkad av det faktum att galan som helhet var lite av ett sömnpiller, det lämnar fel stämning kring tanken som Jericho som champ. Hoppas de enfaldiga fansen innerst inne förstår att Y2J i nuläget räddar ett i övrigt ganska slätstruket WWE, inte att Jericho är en av del problemet att WWE för närvarande har ett ganska svagt stall.

På det stora hela var No Mercy 1,5 timmes sömnpiller som räddades av att den sista timman var allt man kan begära av WWE när det är som bäst. Sammantaget kan man ändå säga att WWE behöver kicka sig själva i arslet och rycka upp sig inför nästa PPV - och inte minst bygga vidare på Jericho på ett bra sätt. Han måste bara slå Batista som ju blev number one contender.

Betyg No Mercy: 6/10

Knicks preseason opener

Knicks förlorade 113-111 mot Toronto men enligt rapporter spelade laget bra.

Starting lineup:

PG - Duhon
SG - Crawford
SF - Richardson
PF - Randolph
C - Lee

Marbury på bänken alltså. Curry fortfarande i dålig form efter sjukdom och Gallo skadad. Annars tror jag att vi kan räkna med den här startfemman. Randolph/Lee som PF och C hade en bra match och gjorde tillsammans mer än 40 poäng och 20 returer.

N8-Rob är på gång, han kan bli skrällen i startelvan, D'Antoni är mycket imponerade av lille Nate. Spelar han så här (se nedan) lär förtroendet öka:



TBC

I heart Wrestling

För er som råkat snubbla in på min blogg de senaste tre åren så vet ni att Wrestling är ett av mina största nöjen. Jag fastnade för Wrestling på sena 80-talet när vi var i Italien med familjen. På hotellrummet fanns Eurosport som visade WWF och jag var hooked från första stund.

Barndomens stora höjdpunkter inkluderar:

Wrestlemania V – Främst för att det var min första stora gala men också för storyn Hulk Hogan & Macho Man med Elizabeth som sidekick (min videoinspelning blev stulet av en viss David C i mitt grannområde, grr..)



Ric Flairs inträde i WWF & Royal Rumble 92 – Ric Flairs vinst i the Rumble håller jag ännu idag som historiens bästa wrestlingmatch. Innehöll allt. Btw håller jag nästan alltid på the ”heel” (wrestling lingo for bad guy).



Shawn Michaels heel turn – The Rockers genombrott och Shawn Michaels backstabbande av Marty Jannetty.



Bobby ”the Brain” Heenan – Historiens bästa kommentator och manager. Räcker ensamt som skäl nog att se wrestling.



Mr. Perfect – Större humor än 99% av alla komiker. Grym wrestlare också. Här är en klassisk vinjett:



Ska man då skämmas för att man gillar wrestling även som vuxen? Absolut inte. Folk som skäms för sina intressen – be it taste in music, film, clothes whatever – är patetiska och osäkra. Det är ju de ovanliga och utmärkande intressena som faktiskt utmärker oss. Annars kan vi lika gärna bära uniform. Mode är till för folk utan smak. But I digress, tillbaka till wrestling...

... eller ”Sports entertainment” som det numera ska kallas, om legendariske Vince McMahon får bestämma. Det är den ultimate mixen av en TV-såpa och en actionfilm, vad mer kan man begära?

Kommer recensera lite wrestling här på bloggen framöver, så håll utkik.

onsdag, oktober 08, 2008

Världens bästa TV-serie (någonsin)

Friday Night Lights



Till min stora lycka kom häromveckan äntligen tredje säsongen av FNL. Pga att folk i allmänhet inte har någon vidare bra smak så höll det på att inte bli en tredje säsong pga för svaga tittarsiffror ("didn't find an audience"). Men efter högljudda protester från hardcore fansen så har en ny kanal picked it up och ingen är mer tacksam för det än jag.

Jag tänker inte gå in på vad som gör serien till bäst någonsin, det får du ta reda på själv. Så om du inte sett den ännu så gör det. Omedelbart. Börja från säsong 1.

Enda riktiga konkurrenten jag kan se till FNL är The Office (US) - yeah I said it, US Office >>> UK Office - men att jämföra renodlade komedier med draman går ju inte.

Men OK, för enkelhetens skull kan vi säga:

Bästa komedi någonsin = The Office (US)
Bästa drama någonsin = Friday Night Lights

Bonuskategori, bästa theme song ever = Friday Night Lights (se ovan klipp)

Starbury vs D'Antoni

Marbury deklarerade för ett par veckor sen att han inte kan tänka sig att come off the bench. Men nu verkar han ha ändrat inställning:



D'Antoni var lagom imponerad av Stephons nyfunna team spirit och slängde in en förtäckt diss som visar vem som verkligen är boss. Tidigare tränare hade Stephon makt över (i och med förhållandet till Isiah Thomas, plus hans untradeable salary...)

Men nu råder det ingen tvekan om vem som bestämmer. Frågan är när Steph blir utköpt från sin kontrakt? Eller finns det verkligen en chans att vi kommer att se Marbury spela hela säsongen utan problem? Skulle inte tro det va.....

Alltid kul att höra Shaq

Shaq Daddy har en riktigt skönt sluddrande stämma.

Intressanta kommentarer om Kobe...

måndag, oktober 06, 2008

Johnny J - R.I.P.

Johnny J är död.



Johnny J's bästa material gjordes tillsammans med 2Pac, i och med samarbetet på All eyez on me där Johnny J gjorde hela 11 låtar.

Vad sägs om:

Shorty wanna be a thug



All eyez on me



All about u



Wonda why they call u bitch



Lägg till How do u want it, Life goes on, Whatz ya phone no, Thug Passion, Picture me rollin, Check out time, Run tha streetz... ja, det är halva All eyez on me i princip, en av hip-hop historiens fetaste skivor. Stor respekt till Johnny J, tack för musiken.

lördag, oktober 04, 2008

29 oktober

Årets viktigaste datum.


Då öppnar nya NBA säsongen för NY Knicks.

Det är märkligt hur mycket man kan bry sig om ett lag som man så extremt sällan får möjlighet att se. Min vanliga surfrunda består av cirka 80% Knicks, alla nyhetskanaler och bloggar som finns. Det är en drog. Jag mailar olika journalister i New York, och har faktiskt fått kontakt med några eftersom de är lite fascinerade av att en snubbe kallad Johnny Bragd från Sverige bryr sig så mycket om Knicks.

På 90-talet var Knicks kända som ligans hårdast spelande lag. De hade verkligen inte mest talang, men de jobbade hårdast. Alla som bar ett Knicks-linne visste att det kom med ett ansvar och så sent som 99 var laget i final. Sen tradade de Ewing och tränare van Gundy, som såg på mils avstånd vart klubben var på väg, sa upp sig - och i samma stund glömdes lagets värderingar.


Ewing, nyligen inskriven i Hall of Fame, har tränat Yao Ming och Dwight Howard till dominerande centrar i NBA. Men i Knicks har han inte kunnat få jobb. Ett typexempel på the mismanagement som genomsyrat Knicks under ägare James Dolan.

Vi som verkligen bryr oss har sedan fått utstå nästan helt decennium av supportersorg. Inte nog med att laget gått från en vinnarkultur till en förlorarkultur, laget har blivit "a league wide joke" som Knicks ex-nemesis Reggie Miller uttryckte det.

Och en stor del av förfallet stavas Isiah Thomas.



Isiah Thomas var efter Magic Johnson kanske världens bästa point guard genom tiderna. Men som tränare och team president har han varit en veritabel katastrof. Thomas filosofi är att dela ut feta kontrakt till överbetalda och överviktiga föredettingar som om det vore julafton. Om ett konkurrerande lag vill bli av med sin mest överbetalda "stjärna" så ringer man upp Thomas och byter honom mot några utgående kontrakt som kommer ge finansiell frihet att signa riktiga stjärnor, släng in ett par draft picks och några miljoner cash så är saken biff. Vid sidan av hans dåliga omdöme som team president, vilket också inkluderade en fällande dom för sexuella trakasserier, så lyckades tränare Thomas skapa ett omklädningsrum med dålig stämning och på plan fanns ingen game plan överhuvudtaget. Laget saknade identitet helt och hållet, om man inte räknar förlorare som en identitet vill säga.

Men så fick äntligen Isiah Thomas sparken. Och in kom Donnie Walsh som ny team president och kort därefter anställde Walsh Mike D'Antoni som ny coach. Walsh är från NYC och har en lång karriär som president för Indiana Pacers, det lag som mest påmint om Knicks under 90-talet. Laget fick precis som Knicks stå tillbaka pga oturen av att stå på topp samtidigt som världens bäste idrottsman genom tiderna, Michael Jordan - pga Jordans Bulls har storheter som Ewing, Miller, Karl Malone & John Stockton, Charles Barkley med flera blivit utan titel. Pacers anförda av Reggie Miller, Mark Jackson, the Davis boys med flera stod för samma kultur som Knicks. Och jag är övertygad om att Walsh kommer att bringa tillbaka den andan.

Samtidigt står Mike D'Antoni för en positiv basket, som tränare för Phoenix Suns implementerade han sin "seven seconds or less" filosofi som bygger på att man ska skjuta inom sju sekunder från det att man fått bollen, så att det försvarande laget inte ska ha hunnit etablera sina försvarspositioner. Det leder till en basket som är jävligt kul att titta på helt enkelt. Och framgångsrikt har det varit också, D'Antoni har snittat 50+ vinster per säsong och Steve Nash har blivit MVP två gånger. Så det är inte utan skäl jag är laddad!

Frälsarna Walsh & D'Antoni



Om ni råkar vara Knicks supporter kan ni checka in Bragdbloggen from time to time, jag kommer uppdatera bloggen med viktiga händelser.

Just nu pågår training camp och rapporterna är mestadels positiva. Trots att Marbury fortfarande distraherar lagets framfart med sitt vara eller inte vara och trots flera skador (på Jefferies, Curry, Gallinari) så är stämningen positiv och alla ser fram emot nya säsongen.

Nate Robinson är en riktig fan favorite, bra musiksmak har han också...