8. Dr. Dre - The Chronic (1992)

Det är lite ironiskt att man själv gått och blivit en gammal stofil som bara pratar om old school. När jag var liten störde jag mig själv på dem typerna som var fast i det förflutna och bara skulle prata om allt som var bättre förr. Och nu har jag själv blivit sådan, inte i generella termer, men definitivt när det kommer till musik. Som sagt, när jag var liten, då pratade de lite äldre kidsen om Run DMC, Boogie down productions, Eric B. & Rakim med mera och menade att 90-talets artister var kassa. Jag tyckte de var galna. Nu pratar jag själv enbart om 90-talet som den gyllene eran och menar fullt ut att dagens hip-hop är tragiskt usel, en skam för en hel genre. Men jag är inte ensam, det är mer eller mindre konsensus att, för en gångs skull, var det bättre förr. Och med lite perspektiv så måste nog även generationen över mig också hålla med om att 90-talet (framförallt 94-97) var the absolute and total shiznit.

Och när man ändå talar om den gyllene eran anser jag att det var The Chronic som set it off; albumet markerar starten på vad som skulle bli hip-hop's golden age. Det finns livet innan The Chronic och så finns det livet efter The Chronic. Innan Dre droppade The Chronic hade det gjorts riktigt bra album, men inte sinnessjukt bra album. Innan The Chronic hade det gjorts bra beats här och där, men inte magiskt bra beats rätt igenom på en hel skiva. Och innan The Chronic hade det gjorts feta videos, men inte så feta videos som Nuthin but a G thang. Ja, ni hajar, jag kan hålla på hela dagen.

The Chronic blev också startskottet till västkustens dominans och flyttade makten från NYC till LA, ända fram till en viss Christopher Wallace tog det tillbaka till östkusten, sparking vad som skulle bli flera år av battling between the coasts on and off wax, vilket ledde till en kreativ kamp som resulterade i fler classics än vad hela 00-talet kommer att prestera i sin helhet.

Lyssna på: Nuthin but a G thang