2. Outkast - ATLiens (1996)

Out of this world. Are you alien?

Jag minns än idag med kristallklar tydlighet när jag först köpte ATLiens. Jag hade varit på Skivhugget och mamma skjutsade mig hem i Volvo 740:an. Och redan på väg hem i bilen när jag satt och öppnade skivkonvolutet förstod jag att det här skulle bli något alldeles speciellt. För skivkonvolut skulle nämligen inte bestå av en tecknad serie med metaforer om rymden och utomjordingar. Och rappare skulle definitivt inte bära turban. Andre och Big Boi tog allting som var stereotypt med hip-hop och slängde ut det ur fönstret. Så needless to say blev jag väldigt nyfiken på hur det här skulle låta. Och som det lät. Och låter än idag. När jag kommit hem, stoppat in CD-skivan i stereon och tryckt på play, kan jag to this day inte minnas att jag någonsin blivit så omedelbart kär i en skiva. För visst hade jag ganska höga förväntningar på Outkast, Southernplayalisticadillacmusic var visserligen ojämn men innehöll trots allt flera guldkorn som t ex genombrottssingeln Player’s ball, men trots det måste jag ändå säga att ATLiens kom som en blixt från klar himmel.

Jag har på den här listan tjatat gång på gång om att det inte går att nog betona vikten av att hålla en hög lägstanivå, och gällande hög lägstanivå spränger ATLiens alla barriärer. Aquemini har högre peaks, men ATLiens har å andra sidan inga valleys, albumet är fulländad perfektion rätt igenom. Från historiens bästa intro You may die, via hitsingeln Elevators (Me and You), till vackra Babylon, utomjordiska E.T. och stämningsfulla 13th floor, för att bara nämna några låtar; skivan ger mig lika mycket gåshud nu som på 90-talet, och förhoppningsvis kommer den att ge mig lika mycket gåshud på 2050- och 2060-talet. Jag räknar med det.

Sorgligt nog, för en av Outkasts äldsta fans som mig själv, uppnådde gruppen TRL-status flera år senare i och med mega-dunder-hiten Hey ya. Ryckt ur sitt sammanhang är det visserligen en bra poplåt, men en djupdykning i albumen efter Stankonia visar att Outkasts album nuförtiden lämnar mycket i övrigt att önska. För i takt med the mass appeal har också magin försvunnit, och även om Andres experimenterande är det som gör honom till ett artistiskt geni så är det en gång för alla dags att droppa Prince ambitionerna och återvända för gott till rappandet. För, av idag levande rappare, är det just det som han är bäst i världen på.

Lyssna på: Elevators (Me and you)