Grammy night

För nån vecka sen såg jag på den svenska ”musikelitens” firmafest Grammisgalan. Om den hade varit ens remotely interesting hade det kanske kunnat vara ett ämne för bloggen. Men jag nöjer mig med att säga att den var så där svenskt pinsam som bara svenska galor kan vara, så kan ni som inte såg den dra era egna slutsatser. Istället tänkte jag berätta lite om den ”riktiga” Grammisgalan, the Grammy Awards, som jag kunde se genom det underbara Boxer-abbonemanget (var är min räkning?).

.

Till min stora fasa var den här galan (nästan) ännu värre att se, vilket blev tydligt tidigt när galan kickade off med en duett mellan de tecknade Gorillaz och den fruktansvärda sekt-haggan Madonna. Madonna som ju en gång i tiden var en riktigt bra artist som gjorde grymma låtar har gått och blivit en fasansfullt arrogant käring, men värst av allt är att hon går emot allting hon en gång stod för. Hennes hyfsat coola rebellerande på 80- och 90-talet mot sin stränga uppfostran och den påtvingade tron som hennes far gav henne, ger hon nu tillbaka i mängder genom att bestraffa sina barn med samma medel (dottern Lourdes får inte se på TV t ex) och den kristna tron är utbytt mot sekten Kabbala (jag skiter fullständigt i om det är felstavat). Värre sellout och hycklare får man leta efter, och dessutom envisas hon med att försöka vara "sexig" samtidigt som hon försöker vara någon slags brittisk adelskvinna. Så ni förstår att hennes framträdande var det första av flera under kvällen som fick mig att vilja spy...

.

Sekt-haggan Madonna. Spyreflexen retas.

... för det här skulle visa sig vara en försmak av all ointressant och menlös pop-musik som skulle följa under resten av galan (vad hade jag väntat mig?). Snabbt förstod jag att galan endast är en mötesplats för has-beens (Seal, Sheryl Crow m fl), kompletta nollor (Fall Out Boy, Keane m fl) och överskattade sömnpiller (Coldplay, Maroon 5 m fl) och har ingenting att göra med bra musik. Det här kan vara ett tecken på att dagens musik helt enkelt inte håller måttet, men också på att arrangörerna och juryn inte har någon som helst koll. Det här illustreras bäst genom att titta på de kategorier där jag kan bidra med en expert opinion; för hur F-A-N kan Black Eyed Peas vinna Rap-kategorin?? Slutsats: när middle aged white men and women ska bestämma vad som är bra musik, ja, då kan det bara bli uselt. Om inte detta var sant skulle Michael Bolton och Kenny G aldrig sålt multum.
.
I andra Grammy-nyheter kan jag meddela att the hip-hop community nu tagit sitt slutliga farväl av Kanye West, efter att han för evigt cementerat sin status som en patetisk sellout. För man kan vara fullständigt säker på att när mainstream-USA omfamnar en artist då är denne artist per automatik ointressant, dålig och överskattad. Tanken på små WASP-döttrar som sjunger på Gold Digger när de ser på TRL kan få vilken frisk människa som helst att vilja strypa någon. Men tillbaka till ämnet och hip-hop-historiens mest narcissistiska artist.

The definition of a sellout. Spyan är nära.

När jag såg på the Grammy Awards var Mr. Wests frotterande och ryggdunkande med Bono och andra mainstream-artister spyframkallande att se på. Innan galan hade Kanye hypats av media och killens suck-pack album hade betraktats som en förhandsfavorit att vinna. Själv sa den ständigt blygsamme West: "If I don't win Album of the Year, I'm gonna really have a problem with that". En rappare som säger så och tror på det själv måste ha gjort, med hip-hop-mått mätt, en riktigt urusel skiva. Istället gick priset för bästa album till U2; ett over-the-hill-band (andra Grammy-vinnare inkluderade fler såna band, bland annat Green Day). Grädden på pulvermoset var när pristagaren Bono säger på scen att ”Kanye, nästa gång är det din tur”. Kanye var i denna stund förlorad för oss som gillade honom från början. Efter en suverän första skiva (bortsett från alla annoying skits) har Mr. West nu lämnat den riktiga hip-hop-scenen för gott för att göra Black Eyed Peas och Will Smith & co sällskap, och allt jag kan säga är good riddance. Who’s next?
.

Till sist fick jag se något som verkligen fick magen att vända sig ut-och-in, nämligen Jay-z och Linkin Parks framträdande. Det är när man påminns om att Jay-z samarbetat med Linkin Park som man måste ifrågasätta Jay-z’s storhet. Att killen gjort två skivor med R. ”Piss on You” Kelly bevisar ju att han är extremt pengakåt så ett samarbete med Linkin Park är ju inte speciellt far-fetched eftersom han då kan crossover till en ny publik. Men Jay; räckte det inte med en skiva och en video? Måste du fortsätta plåga oss med det här skräpet?

Selling out reaches new all-time high. Spyan kastas upp.

Men det skulle bli ännu värre skulle det visa sig – att Jay-z hade en T-shirt föreställande John Lennon hade i och för sig redan gett oss en förvarning – för mot slutet av låten börjar Linkin Park-sångaren sjunga Beatles gamla hit Yesterday över detta förskräckliga hip-hop-/metal-beat – och när sedan en förvirrad Paul McCartney dyker upp och slutför sången (med Jay-z som fyller i med lite ”That’s right!”, ”Yesterday, yeah!” etc över McCartneys sång) så är galan fullbordad och jag kan gå ut på toa och spy.