Vinsanity

In the case basketball vs. all other sports I present to the jury exhibit A; Vince Carter leaping over 7 foot 2 inches tall Frederic Weis and slamming the ball through the hoop. The prosecution rests. Case closed.

Exhibit A

NBA: Världens mest underhållande TV-sport

Såg just Cleveland Cavaliers slå Washington Wizards i ännu en kanonmatch i årets upplaga av NBA Playoffs. Matchen såg bland annat Wizards Gilbert Arenas sätta en trepoängare från över 20 meter som skickade matchen in i övertid. Väl i övertid, när Cavaliers låg under med en poäng, sänkte Damon Jones en lång tvåpoängare i slutsekunderna som gjorde att Cavs avancerade till kvartsfinal och samtidigt skickade Wizards på semester. Matchserien avgjordes i match 6 (Cavs vann 4-2) och har varit en helt otrolig serie, men saken är den att den är bara en av flera förstklassiga matcher i slutspelet, och det är verkligen synd att så många svenskar inte har en aning om detta (inte minst för att Canal plus gömmer basketen på fredagnätter...)

Inspirerad av matchen beslöt jag mig därför för att, så här i stundande fotbolls-VM-tider, berätta varför NBA-basket är den i särklass överlägset bästa TV-sporten (och detta kommer från en kille som älskar fotboll också och som ser fram emot VM mer än de flesta…) och nedan följer därför, punkt för punkt, mina vattentäta argument om varför så är fallet.

The Action

Det finns helt enkelt inte sport som är mer spektakulär eller som innehåller fler moment av atletisk briljans. Punkt.

Spänningen

Ingen sport har så många spännande matcher. Glöm fotbollens huvudvärksframkallande 0-0 matcher som man behövt genomlida genom åren. Säg istället hej till 120-119 matcher med non-stop action fram och tillbaka. Men det fina i basket är att trots de höga poängantalet så, förutsatt att lagen är relativt jämnbra och matchen betyder något, så slutar så gott som alltid matcherna med ett avgörande i de allra sista sekunderna. Och det är i de situationerna som de RIKTIGA stjärnorna stiger fram. Det är som att varje fotbollsmatch slutade med en straff i slutsekunderna. Med den skillnaden att skottet man ska sätta är tekniskt svårare att utföra och det händer i en spelsekvens där man oftast har en eller två killar som försöker blocka skottet – och just det där skottet är skillnaden på vinst och förlust, det kan innebära vinst eller förlust för en matchserie eller en mästerksapsfinal. En hel säsong (82 matcher plus slutspel) vilar på en spelare och skillnaden mellan hjälte och syndabock är hårfin. Det finns inte en enda sport i världen som kan konkurrera med basketen på denna punkt, eftersom det händer så ofta, eftersom det är oundvikligt att det kommer att hända och eftersom man varje gång häpnar när någon under tryck sätter den där trepoängaren som avgör allt.

Rivaliteten

Rivalitet i fotboll innebär att lagens respektive supportrar hatar varandra och sjunger nidvisor om varandra. Rivalitet i basket innebär att lagens spelare hatar varandra (slight överdrift men hey vem bryr sig?) och bygger upp mångåriga rivaliteter mot varandra. Celtics-Lakers på 80-talet, Pistons-Bulls slutet av 80-talet, Bulls-Knicks början och mitten av 90-talet, Knicks-Indiana och Knicks-Heat mitten till slutet av 90-talet, Pistons-Indiana i början på 2000-talet och nu senast Lakers-Suns.

Dessa rivaliteter är klassiska och till skillnad från fotbollen – där region och stadstillhörighet alternativt politiska värderingar som lagen representerar står som grund för rivaliteten – är det det SPORTSLIGA som står i centrum för basketens rivaliteter. En stor dos hat men samtidigt respekt för motståndaren som vuxit fram genom år av bittra kamper. Visst, fotbollen har detta också till viss del, men i fotbollen möter Man U och Arsenal bara varandra två gånger i ligan och vem som vinner ligan avgörs av vem som kan piska lag som Wigan och West Bromwich och inte av vem som vinner de två inbördes mötena. I basketen möts lagen 4 gånger under säsongen i en slags build-up till slutspelet där de oundvikligen kommer stöta på varandra i en bäst-av-sju-lång-hatmatch.

Bästa laget vinner (nästan) alltid

”Charmen med fotboll är att vilket lag som helst kan vinna” brukar det heta. För det första vill jag säga att detta är bullshit – jag ser ingen charm i detta alls. För det andra stämmer det inte; hur många gånger har Belgien eller Norge vunnit VM? Senast jag kollade har Brasilien varit i 3 raka finaler och endast en handfull riktiga klasslag har lyckats vinna VM i historien, ”vilket lag som helst” vinner aldrig VM eller ens Premier League.

Men om vi då köper ovan citat för en sekund, för visst, även om Sverige aldrig går hela vägen så kan vi ju givetvis tråka oss till en 1-1 match mot Argentina i gruppspelet i VM, och visst har man ju sett väldigt många 0-0 och 0-1 matcher genom åren där det finns ett uppenbart mycket bättre lag som ändå inte vinner eller rentav förlorar. Men i basketen funkar inga uttråkningar och destruktiva strategier – bästa laget vinner varje gång. Vilket lag som helst kan vara bäst on any given night – men även detta tar ut sin rätt eftersom matchserier avgörs i bäst-av-sju. Det finns självklart en charm i att se the underdog vinna i en direkt avgörande final, det tycker självklart jag med, men i längden föredrar jag ändå att det bästa laget vinner. En säsong där man genom antalet segrar i relation till motståndarna avancerar till slutspelet och får ”home court advantage” (som svenska hockeyn) med slutspelsserier i bäst av 5 eller bäst av 7 är enligt mig det ultimata sättet att kora ligans bästa lag. Det mest rättvisa och samtidigt det mest spännande. Ingen risk för att ligan avgörs på målsnöret av att det ena potentiell vinnarlaget möter ett taggat nedflyttningshotat lag medan det andra laget möter ett mittenlag som bara ser fram emot semestern. I NBA slutar istället säsongen med att ligans två bästa lag möter varandra to the bitter end.

Närheten

Matchen pågår mitt i publikhavet och även som tittare kommer man så nära man bara kan. Säg vad man vill om entertainment-hysterin i amerikansk sport men närheten till matchen är ett definitivt plus. I jämförelse är fotbollen rena öststatssporten. En vanlig TV-sändning i fotboll från låt säg Nou Camp innebär att vi är 100 meter från spelarna, vi får aldrig vara med där det händer, höra snacket bland spelarna och censuren är total. Så fort slutsignalen har gått – när vi förväntar oss att få se lite förlängda glädjescener hos vinnarlaget såväl som nederlagstyngda ansikten hos förlorarlaget – ja då klipps det omedelbart till TV-studion fär Clas Runheim och Cain Dotsons ”analys” (zzz). I NBA är kamerorna in your face, vi får hänga med i time-outs och höra strategisnack, reportrarna släpps in i omklädningsrummet och intervjuerna efteråt är relativt öppenhjärtliga. I fotbollen är detta otänkbart och en intervju med en fotbollsspelare är en insta-zapp på fjärrisen för spelarna är så tråkiga och fåordiga att man undrar om de har nåt i huvudet överhuvudtaget. Detta är förstås förutsatt att de ställer upp på intervjun alls, om de fått OK från sin agent och av Nike.

Riktiga stjärnor

Här är mitt argument två egentligen. Dels har basketen många fler stjärnor men framförallt, det är mycket lättare att konstatera vilka de faktiskt är.

I fotboll kan man i princip vara bäst eller sämst på plan för det finns så gott som ingen statistik som backar upp en sådan bedömning åt varken det ena eller andra hållet. Därför har fotbollen alltför många subjektiva stjärnor. Personligen tycker jag till exempel att Deco & Ballack är överskattade medan Chippen är en riktig nolla. Det finns säkerligen någon som tycker helt annorlunda för vi har ingen statistik (mer än kanske målsnitt som egentligen bara gäller offensiva mittfältare och anfallare samt eventuellt den missvisande assist-statisken) som bevis för att just de här spelarna är bäst eller sämst. En följd av detta är att så gott som alla fotbollsspelare på högsta nivå är överbetalda, för inte ens klubbarna har någon egentlig koll på vilka som är bra. Och om de så bara har briljerat en enda gång under säsongen är de helt plötsligt en stjärna. I själva verket är spelarkvaliteten allt som oftast rent ut sagt usel. För hur många misslyckade avslut, enkla pass, frisparkar och hörnor måste man bevittna innan man kastar ut TV:n i total frustration? Det är ju deras förbannade jobb att med viss träffsäkerhet sätta bollen på rätt yta – ändå är det stor affär om det händer en eller ett par gånger per match. Därmed inte sagt att det inte finns många stjärnor i fotbollen - inte minst Henry, Ronaldinho, Rooney, Trezeguet, Kaka osv - men min poäng att den stora massan suger, jag har bara inga bevis för att så är fallet...

I basket däremot betyder statistik något och funkar som ett konkret bevis på om man faktiskt är bra eller inte. Över en 82 matcher lång säsong kommer ens ”average per game” ta ut sin rätt och detta mäts i poäng, assist, blockar, returer. Dessutom mäter man skottprocent, såväl straffkast-% och 2- och 3-poängs-% samt annan statistik som steals och assist/turnover ratio etc. All statistik är värdefull och delar in spelarna i kategorier av bra eller dålig och på-väg-ut-ur-ligan eller stjärna. Givetvis finns det utrymme för subjektiv bedömning också, men om man snittar 30 poäng, 12 returer, 4 assists och 3 blockar och har en skottprocent på 55% så är man en stjärna och det finns det INGEN som kan argumentera emot. Det som sedan skiljer stjärnorna från superstjärnorna i basket är de som snittar enligt ovan men som också vinner mästerskap och som lyfter sitt spel en extra nivå då det verkligen gäller. Och det har aldrig funnits någon som gjorde detta bättre än Michael Jordan och den som anser att det finns en bättre och mer fulländad idrottsman i historien har inte sett honom spela eller följt hans karriär – det kan jag garantera. En dussinspelare som leker stjärna däremot kommer exponeras av den statistik som kommer konstatera hur usel spelaren faktiskt är, för en spektakulär dunk gör ingen säsong, fråga bara Harold Miner eller Isaiah Rider.

Ps. Egentligen ville jag bara beskriva varför jag älskar basket och framförallt varför jag älskar att kolla på basket, men av någon anledning kände jag att jag behövde ställa det i kontrast till en annan sport och då föll det naturligt på världens största sport. Som sagt jag älskar fotboll, det märktes kanske inte här, men ska man driva en tes så får man köra hårt åt ett håll för vem fan vill ha en nyanserad bild anyway?

Läs mer om NBA-rivaliteter på:

http://en.wikipedia.org/wiki/Rivalries_of_the_NBA

eller kolla in denna sköna blogg om rivaliteter från ett fan-perspektiv.

Vill ni följa NBA-slutspelet så gör man det på Canal plus på TV och online gör man det företrädelsevis på http://sports.espn.go.com/nba/index

Joni of Sweden

Måste tipsa om min gode vän Joni som just startat en skön och läsvärd blogg:

http://joniofsweden.blogspot.com/

Pga Jonis intåg i cyberspace har jag dessutom inspirerats till att stage a comeback för Bragdbloggen - ska se till att skärpa mig nu. Jag hoppas kunna fila på ett inlägg om varför jag - på fullaste allvar - tycker att Jessica i Big Brother är snygg, cool och smart och det bästa som hänt kl 19 på flera år. Ja det och mina fil och flingor-middagar då (bestående av 1 hel liter A-fil, jämn fördelning Special K och Start samt några kast med kanelburken - slurp!)