onsdag, september 30, 2009

The present is a gift and I just want to be



Det här introt är nästan för bra för sitt eget bästa, eftersom det får "vanliga" låtar att rodna av inkompetens. En minut in på spåret har jag total kladdbralla.

Hade gärna sett en 10 minuters remix på den här med alla de fetaste rapparna ever.

Tänk om man hade kunnat vara en riktigt powerful old school skivbolagsboss och bara säga till vilka rappare som skulle collaba med varandra, vilka producenter som skulle supply the beats etc. Hur får man det jobbet?

tisdag, september 29, 2009

Meanwhile, in Tupac news...

Skulle vilja påstå att det här introt hjälpte till att skapa bilden av Tupac. Att använda klipp från nyhetsuppläsare för att berätta historien om Tupacs traumatiska och kontroversiella liv var ingenting annat än briljant.

Transformationen från Strictly 4 my NIGGAZ till Me against the world var enorm och kontrasterna blev tydliga redan från första spåret. Tupac hade haft hits innan, men det var på den här skivan han gick från en rap star till en super star, en ikon oavsett genre. Självklart hjälpte det till att Pac fick en crossover hit i Dear mama och självklart är det ett faktum att kontroverser säljer, men levererar man inte på micken spelar allt det där inte så mycket roll. För mig var Me against the world Tupacs första definitiva avtryck av greatness, här visade han att han var greater than all the rest. Mer än musik.

Det här introt satte inte bara tonen för Me against the world. Det satte tonen för resten av Tupacs karriär.



Sen skadar det ju inte att introt är sinnesjukt bra också. Som allt Tupac gjorde med andra ord.

måndag, september 28, 2009

Kan inte sluta skratta

The beat keep crying and I'm gonna keep beating her



Ett intro på 5 plus minuter? Var går egentligen gränsen mellan ett intro och en "riktig" låt?

I vissa fall skriver artisten ut "intro" bredvid den vanliga titeln, men det känns lite overkill imo. I andra fall är spåret mindre än 2 minuter och då är det en dead giveaway ändå. Men sen finns det fall som är mer tricky.

Ett rimligt kriterie skulle jag kunna säga är att förstaspåret - no matter hur grymt det än låter - är på förhand diskvalificerat som möjlig singel. Att spårets utformande - antingen baserat på längd eller tematisk avvikelse från regular song structure med vers, refräng etc - skiljer sig tillräckligt från en vanlig låt. Och i det här fallet talar vi alltså om flera minuter av raps non-stop på ett megamonotont beat. Ungefär som A milli med andra ord... och det var ju en megadunderhitsingel samtidigt som den mycket väl hade kunnat vara ett intro baserat på sin udda karaktär. Men det säger mer om hur grym den låten var än om huruvida den var av introkaraktär. Ingen regel utan undantag.

Summa summarum, så platsar Tha Mobb från Tha Carter II som ett av de fetaste intros ever.

söndag, september 27, 2009

Who is Harry Nilsson?



På sistone har jag lyssnat en hel del på svenskättade Harry Nilsson, en amerikansk singer-songwriter från förr som åtminstone jag aldrig blivit skolad på. Det är märkligt eftersom han har en underbar röst, plus att han har haft några riktiga världshits som dessutom varit aktuella flera gånger om efter Nilssons död.


En av Mariah Careys största hits gjordes i original av Badfinger. Men den bästa versionen var hands down gjord av Harry Nilsson. Tragiskt nog för nya generationer är låten mest känd för det här.



På den här gamla sköningen får jag vibbar av Seinfeld... som gjorde en tribute till Midnight Cowboy som låten var ledmotiv till.



Har du sett Magnolia har du definitivt hört den här...



Är just nu oerhört sugen på att se dokumentären om Nilsson som är i klippet högst upp. Någon som vet hur man får tag på den så please let me know.

Add a couple of dollar signs to my name



Ett grymt intro på Jiggas by far mest överskattade album. Kan det någonsin gå fel med DJ Premier?

Hands down Memphis Bleeks finaste stund. Här trodde jag för en minut att Bleek faktiskt kunde bli the next thing. Men ett intro har aldrig gjort en karriär.


Ps. Spola förbi Pacino imitationen.

1,000,000+1?



Ett grymt intro på Jiggas by far mest underskattade album. Kan det någonsin gå fel med DJ Premier?


Original introt fanns tyvärr inte på YT. Men det här är ännu bättre för här slipper man Scarface imitationen. Vill ni checka en Kanye remix på A million and one questions finns det också.

Any given intro

Inlägget om DMX blir en bra brygga till nästa intro på min lista. Slippin är ju som bekant off the classic album Flesh of my flesh blood of my blood. Introt på den skivan är riktigt grymt. Bland annat så fett att Oliver Stone tyckte det skulle vara med på den gravt underskattade filmen Any given Sunday. Och bland annat så fett att det passar på den här listan.

Rysningar aka Moonstreams



Hittade det här guldkornet (wtf is up med WCW-loggan? gotta love it) med Grover Washington Jr. Några sekunders melodislinga (0:20-0:30) utgör grundstommen i en av de mest fantastiska och känslosamma raplåtarna ever. Rättighetsinnehavaren ville inte clear the sample om DMX svor på låten så därför är albumspåret rated PG. Inga problem för Earl Simmons som helt enkelt byter ut svordomarna mot hundskall. Briljant.


lördag, september 26, 2009

Introducing the intros

Fick ett grymt bra tips av I'llalws'Luvya! att göra en lista på alla feta hip-hop intros. Så då kör vi.

Jag räknar bara album intros, spår 1 helt enkelt. Jag har alltid tyckt att skits mellan låtarna bara urvattnar och irriterar helheten på album. Och don't get me started på skits som rent tekniskt är på samma spår som en riktig låt. Att behöva spola typ en minut för att komma till musiken, hur tänker man då? Albumintros däremot, det är en helt annan breed. Gjort rätt sätter det tonen för resten av albumet på oförglömliga sätt. Som t ex Gooodie Mobs übermegaklassiker Free sjungen av Cee-Lo.



Arguably historiens bästa intro, tied med You may die. Fick gåshud och rysningar av den här 1995. Får gåshud och rysningar av den här 2009. Albumet med det passande namnet Soul food - hela skivan är food for my soul - är också ett av historiens bästa. Allt annat vore fel när introt är så här bra.

fredag, september 25, 2009

Historiens bästa intro

Hands down.

Outkast - You may die



Låt den här gå på repeat 10 gånger i rad. Det gjorde jag typ varje dag i ett år.

Det här fullständigt fantastiska introt lägger grunden perfekt för hip-hophistoriens näst bästa skiva. Vad är det för en underbar kvinna som sjunger? Nästan som en sagovarelse.

9th Wonder gillar också introt. Tillräckligt för att ha gjort en FET remix på Jiggas December 4th.

Jay-z - December 4th (9th Wonder Remix)



Instrumental

måndag, september 21, 2009

Internetnikotin

Skön.

(via Carrotblog.com)

Surgeon General.

Prolonged Twittering may lead to an increased risk for developing Internet Celebrity Disorder...

Joy turned to pain like Frankie Beverly and Maze


Vilket verb använder man för planlöst surfande på Spotify? Typ som googla för Spotify. Spotta? Spotifiera? Anywhooo. Sprang in i den här sköningen på Spotify.

Frankie Beverly and Maze - I need you



Nice lyrics...

Like the flowers need the rain like a blind man needs his cane
I need you
Like the darkness needs the night and the moon glow needs the light
I need you
Like the children need to play they laugh and sing from day to day
I need you

I found out about you I can't live without you

Like a person needs a soul like the winter needs the cold
I need you
Like the fire needs the air I won't burn unless you're there
I need you
Like a baby needs to cry if you go I swear I'll die
I need you


Om du aldrig har hört låten men ändå känner igen den så är det kanske för att 50 har återvunnit valda delar till Hustler's ambition. En av Fifs kanske 5 bästa låtar för övrigt. Easy.

söndag, september 20, 2009

Kroppsspråk


Här på bloggen har jag ju redan utsett How bout dat till ett av de fetaste spåren på Blackout 2. Uppenbarligen tycker Redman o Method Man samma eftersom de nu gjort en video till låten.



En underskattad kvalitet hos rappare är kroppsspråket när man rappar. Och Method man är kung på det. Alla rapsen med Meth blir dubbelt så bra när man ser honom i en video för han rappar med hela kroppen, med fet stil och grym övertygelse. Som i t ex Wu-tang klassikern Method Man.



Saknar överlag såna här riktiga performance videos. Lågbudget rättuppochned där det är upp till artisten att make it happen. Och det är väl därför alla wack emcees alltid måste förlita sig på video hoes and special effects. Det är helt enkelt ingen som är intresserad av att se på eländet när de rappar.

40 and oh


Inatt vann världens bästa boxare, Floyd "Money" Mayweather aka Pretty Boy Floyd, i sin comeback efter 21 månaders uppehåll, en utklassningsseger över Juan Manuel Marquez för ett perfect 40-0 record. Och om detta skriver inte Sportbladet en enda rad på sin hemsida. Lol. Det är stor sportjournalistik.

Här är ett axplock av rubriker som uppenbarligen värderas som större sporthändelser:

Könstestet fick henne att sluta Soundarajan försökte ta sitt liv.

Värre än väntat ”Monstret” tvingas vila tio dagar.

Segerdrömmen i kras Pelle Edberg tappade sex slag.

Skadad Larsson fick fira Birminghams seger i soffan ”Ingen fara”.

”Det är en besvikelse” Mattias Ekström missnöjd sjua i kvalet.

Landslagsman – efter skadehelvetet Guifs doldis om utvecklingen.

Om Sportbladet behöver en redaktör skriv en kommentar här i fältet så ska jag se om Bragden kan help you out.

Ps. Inte heller Expressen skriver en enda rad om Mayweathers comeback. Way to go när man är nummer två och strävar efter att förbli nummer två.

lördag, september 19, 2009

I haven't heard that record since I made that record

Inte jag heller Snoop.



Gillar att Snoop säger att Dre är the most important hip-hop artist ever. Lojalitet är viktigt. Utan Dre, ingen Snoop.

"Blame it on the Hennessy." Kan inte annat än hålla med. Dude var packad, shit happens.





Nice "dress". Ironi aside, jag hade inte bangat. Lol.

Iaf, en random Kanye West hating intervju leder till att man upptäcker en gammal låt som man aldrig hört förut.



Hursomhelst, detta är det fina med the internets. Man upptäcker shiz man aldrig annars skulle göra. It's all connected. Like the knee bone to the dick bone to the collar bone, and back again.

Bragd ♥ Matt Damon


Min favoritskådespelare är Matt Damon. Alla filmer med MD är garanterat som sämst en trea. Hade Damon spelat i NBA hade han snittat 20 poäng, 10 assist, 3 steals, 50 FG% och 90 FT%. En stat machine som alltid levererar. Rounders, Mr Ripley, Good Will Hunting och inte minst Bourne filmerna, the list goes on. Jag läste en artikel för ett par år sen att MD är the biggest box office hit, MD på rollistan ger störst return on investment i hela Hollywood. Inte illa för någon som flyger helt under den typiska kändisradarn. Inga skandaler, inga brudar on the set, inga droger. Inte som vi vet om i alla fall. För Matt Damon är inte den typiska kändishoran, han känns som en regular good dude.

Varför postar jag helt plötsligt ett I ♥ Matt Damon inlägg you ask? Jo för jag känner tändning nu när jag läser att Damon ska spela in en film om Liberace.

Ni vet världens mest flamboyant gay dude ever. Kan bli hur bra som helst.


Dessutom ska Michael Douglas spela Liberace. LOL. Det här kan bli en klassiker. Prediction att både Douglas och Damon nomineras till Oscar, bäste biroll respektive huvudroll. Läge för MD att även få en Oscar för acting nu. Bättre rolltolkning som creepy psykopat än The talented Mr Ripley har jag nog aldrig sett, ändå var han inte ens nominerad. Skandal.

Slänger in ett par sköna YouTube-klassiker, cause that's how I roll.




Ps. Ser också på IMDB att Rounders 2 är in the works. Bad idea... känns som att det bara kan gå åt helvete, tyvärr.

fredag, september 18, 2009

Mera Ken

Bara för att.



Inte många rappare som kan göra en så grym performance med bara en mic och en gitarr....

Gå ut och köp skivan. Hip-hop. Ute nu.

Ken vs Phil

Youtubade fram en skön spelning Ken gjorde på TV4. Gillar You can't hurry love remixen i mitten. Vet att Diana Ross & The Supremes och tusen andra artister gjort den låten, men för mig är låten Phil Collins.





Ken borde göra som Bone Thugs och göra en collabo med Mr Collins.

Äntligen en julkalender jag vill se...

... och så blir den cancellerad på förhand?!?

Från Text-TV:

Dansk tv-julkalender inte rolig

Det blir ingen tv-julkalender i
danska DR2 i år. Det står klart efter
att cheferna bestämt sig för att den
inte är rolig och därför stoppat den.

Kalenderns producenter tyckte däremot
att det var roligt att skapa en jul-
kalender, inspirerad av den ameri-
kanska tv-serien M*A*S*H, som de
valde att kalla H*A*S*H.

I serien använde man sig av animerade
dockor som föreställde danska solda-
ter stationerade i det fiktiva landet
Problemistan, där mycket tid går åt
till att röka hasch.

torsdag, september 17, 2009

Shout-outs galore part 2...

Eftersom jag har blogg-tourettes idag så tänkte jag tipsa om en annan fet shout out track. Eller njae... snarare remind you.

2Pac - Old school


Vem var det som sa att Tupac hatade the east coast? Han gjorde ffs en hel låt för att salute the east.

Shout-outs galore

Apropå shout-outs... jag dammsög bloggen för att hitta ett inlägg som jag var övertygad att jag redan postat. Men det fanns inte där. Kanske är det svininfluensan som kidnappat mitt minne. Inlägget, som jag trodde att jag hade postat, innehöll historiens fetaste shout-out låt.

Så nu postar jag den så är ordningen återställd.

Da Youngstas - Hip-hop ride

Everyday a star is born

Lyssnar igenom Jay-z latest album. Som det brukar vara när Jigga släpper ett album så är det höga toppar och djupa dalar. Och det är ett riktigt bra betyg. Att det är som det brukar vara alltså. Alla Jiggas album har varit iskalla ända sedan The black album, ett album som f.ö. blev aningen underskattat pga de sjukt högt ställda förväntningarna på Jays "retirement album". Så när Blueprint 3 slutligen droppar är min spontana reaktion när jag lyssnar på skivan att det åtminstone inte är en skam att albumet bär the blueprint name. Tiden får visa om albumet är grymt eller endast bra för att vara middle aged Jigga.

Skivan innehåller hits som Run this town och Empire state of mind. Men skivan innehåller också riktiga bottennapp som t ex en Forever Young cover som låter som om DJ Sammy brutit sig in i studion.

Min absoluta favorit off the bat är A star is born, en låt som har en riktig innebörd och som ger shout-outs till andra rapartiser, ett grepp som jag ALLTID har ÄLSKAT.



Kanye du är förlåten så länge du fortsätter producera sånt här guld.

Breaking Point Review

Bragdbloggens egen gästbloggare, Ph D, har sett WWE:s senaste pay per view. Självklart har han en färsk recension och vad som står i den gäller. And that's the bottom line, cause Ph D said so.

Ph. D - Breaking Point Review

Chris Jericho & Big Show vs. Mark Henry & MVP: Riktigt seg öppningsmatch, dock med en del kul ögonblick. Tyvärr verkar det bli en rematch. Jag saknar att se Jericho i en ordentlig singelfejd nu. Jericho-Triple H kanske, det har väl inte blivit gjort på ett tag? (3,5/10)


Kofi Kingston vs. The Miz : Fartfylld och kul match (med en del svaga partier) där Miz växte i mina ögon som wrestlare. Han har många små detaljer i ringen som är rätt omsorgfullt genomtänkta. Oväntat spännande i slutet. Varför fick inte de börja istället? (5/10)


Shawn Michaels & Triple H vs. Cody Rhodes & Ted DiBiase: Det här var riktigt bra. Grym match, välregisserad och schysst agerad från början till slut. Helt rätt slut! Kul att se att DX verkligen låter Legacy bli stjärnor. (9/10)


The Great Khali vs. Kane : Jesus fucking christ. Om de har två behemoths att spela ut mot varandra, varför väljer de då en match där de slår varandra med futtiga små bambukäppar? (1/10)


Christian vs. William Regal : Långsam men häftig match av två riktigt skickliga veteraner. Inte spännande, men kul att se vilka galna moves de plockade fram. The Regalplex såg sjukt, sjukt farlig ut. (6/10)


Ziggler promo: Ouch. How lame was that? Vill de Dolph illa, eller? Skönt att se JM på galan, i alla fall.


Randy Orton vs. John Cena: Jag kapitulerar. Grym gimmickmatch. Grymt drama. Har det någonsin funnits någon ondare heel än Orton? Var det bara jag som drömde om att kunna ge Cena några slag med bambupinnen själv? (BTW, jag saknar blod. Om någon får vassa tv-kanter och ståltrappor i pannan, då ska man liksom blöda! The wrestling rulez says so!) (8,5/10)


C.M. Punk vs. The Undertaker: Bra match medan den varade men alldeles för kort. En teaser inför Hell in the cell. Slutet lämnade en konstigt fadd eftersmak efter galan.(6,5/10)


Galan som helhet: (8/10). WWE vet i alla fall fortfarande hur man överraskar. Som J.R. skrev förra veckan i sin blogg: "Nothing in wrestling is perpetual but change."

Som Ice Cube sa vilken bra dag idag



Idag är en bra dag. Min hund som opererats nyligen mår bra säger veterinären. 10 år och ser fortfarande ut som en valp. Nu siktar vi på 10 år till. Minst.

Super Mario vs Kanye West

Rap + WWE = Sant

Hip-hop lovers:

I bet u didn't know... att Lil' Kim gjort en theme song till en av WWEs största "divas", Trish Stratus?



Inte nog med det. Lil' Kim både rappar och SJUNGER på den.




Old news för wrestling heads såklart, men kuriosa för hip-hoppers skulle jag gissa?

Men det stoppar inte där. Fler rappare har degat in på WWE.

Vad sägs om?

Naughty by Nature - (Shane McMahon)


^^ Kul att Vin fick rappa för en gångs skull. Kass låt so it's about right.




Three 6 Mafia - (Mark Henry)


^^ Fet låt om du frågar mig. Mindre fet wrestlare dock, och då pratar vi inte bokstavligen. Kuriosa: Mark Henry har vunnit World's strongest man tävlingen.




Silkk the Shocker - (MVP)


^^ Halvkass låt till en halvkass wrestlare. Kuriosa här är att MVP har en rap sheet som är längre än alla andra rappare än Silkks brorsa C-Murder.




... to name but a few WWE rap songs.

Sen får man ju inte glömma att John Cena, bolagets största stjärna (ugh!), själv droppat ett rapalbum. Hitten är förstås My time is now, som jag motvilligt måste säga är ganska fet :)



Här slammar Cena en annan "rappare" i ringen. Ni kanske känner igen honom?

måndag, september 14, 2009

Ännu ett bevis på att Tupac var fantastisk...

... han får till och med Mike Tyson att make sense.


Fina ord av Mike. Jag tror på varje ord han säger. Jag gillar Tysons analys om skillnaden på en good person och att endast vara well behaved. "God judges our heart while man judges our actions."

Hittade en "lost interview" på nätet med Tupac.

"Where do you see yourself in 20 years?" - "If god gives me breath for 20 more years I see myself changing the world because my thought patterns are so opposite from the norm." Jag tror på varje ord han säger.

söndag, september 13, 2009

Youtubing 21:37



Grym låt - original here.

Hur grym är trummisen? Som en galen robot. Älskar synten som äntrar cirka 1:40. Och hela monotona soundet som ändå är så melodiskt på ett simpelt sätt.

No Hom(o)er

Is that a May-WHAT?!?!

I väntan på att Knicks säsong börjar så måste showen go on i Madison Square Garden. Nu senast en 9/11 konsert med Jay-z. Känns som att det inte var så länge sedan Jay var i MSG och höll sin "retirement concert". Precis som Michael Jordan inte borde kommit tillbaka efter sin andra retirement 1998, borde kanske Jay ha lämnat rap efter The black album. Inte mycket kvalitet har pumpats ut av Jigga sedan dess om du frågar mig. Men den här låten är definitivt ett undantag. Och uppträdandet är on point.



Rihanna looking fiiiiiine too. Jag såg en konsert med Rihanna för några år sedan i Las Vegas, på toppen av Rios Voodoo Lounge, med publiken ståendes under en glasscen och Rihanna 5 meter ovanför. Lika bisarrt som det bara kan vara i Vegas. Då hade hon haft typ en enda hit och jag kunde aldrig tro att hon skulle stick around och bli så stor stjärna som hon är idag.

Btw är det bara jag som tycker att publiken ser ut som att det är Coldplays fans som av misstag gått på fel konsert? Hatar verkligen arenakonserter.

lördag, september 12, 2009

Hur man blir hatad av sina gamla fans: 101



Shiiiiiiit. Adebayor springer över hela planen för att fira mitt framför Arsenals tillresta supportrar. Vilket hån. Vilken disrespect. Kolla på Arsenals fans som får hela bortasektionen att gunga av hat.

Vilken revansch för Adebayor som aldrig vann Arsenals kärlek. Revenge is a dish best served cold. Man C vann dessutom matchen med 4-2.

B-ball, anyone?

Make sure to check out Svenska Knicks Bloggen för att se highlights från Jordans Hall of Fame presentation. Classic stuff.

Remember these? Upper Deck, Fleer Ultra, Topps Finest...




torsdag, september 10, 2009

50/50...

... att 50s nästa skiva blir bra. Men den här låten hjälper definitivt till. Speciellt om det här är den typiska Ayo Technology/Candy shop låten från skivan, man vet ju att 50 känner sig tvungen att släppa en R&B love song för att få lite radio spins, och för att vara en sån låt är den feeet. Har han sen en I get money up his sleeve - och inte lika mycket fillers som sist - ja då kan det bli riktigt bra. Hade varit kul om 50 kunde bli relevant igen, med så få stjärnor det finns i hip-hop idag behövs en 50 på topp.

måndag, september 07, 2009

23:55 instrumental youtubande...

Många dagar avslutar jag med planlöst surfande... snubbla på den här gamla klassikern av Shurik'n, Samurai, i instrumental version.



Letade också efter originalet. Det var tydligen en snubbe som heter Bruno Coulais, en fransk filmkompositör, som gjorde originalmelodin som motiv till en fransk miniserie från 1995 som hette La Rivière Esperance. Originalet är med andra ord för obskyrt för the internets, too bad. Men det är hip-hop at its finest, vaska guldkornen ur sanden.

Vet också att Ken använde samma sample på Mitt hem blir ditt hem skivan. Jag antar att han inte kollar på franska miniserier så med den slutsatsen kan man väl ta för givet att han också diggar Shurik'n?

När jag ändå är igång får jag väl slänga in ett par till grymma låtar av Shurik'n för er som inte checkat in honom ännu...


... liberté, égalité, fraternité...

Newport tastes fresher...

... tastes better too.

Lillebrushan kom nyligen hem från NYC med ett tröstpris till mig som fått vara hemma i Sverige, ett paket Newports. Han konstaterade samtidigt att Newports logga ser exakt likadan ut som Nikes "swoosh", fast upp-och-ned.

Jag googlade det och hittade den här reklamen:



Underbart icke-PK reklamfilm. "Newport tastes fresher" =) ... Inga varningsskyltar här inte. Fresh och cigarett känns väl lite som att klassa Mickey Dees som fat free?

Anywhoo, Newport är från 1957 och Nike är från 1972 så det är väl inga tveksamheter om vem som rippat vem?

Newport Air Max?

Nike Retro Nicotine?

Kicks and ciggs.

Sidenote, Newports röker man bara då och då som en tribute till Tupac som alltid rökte ports. Googla Tupac och Newport och du hittar minst 3 låtar med Newport referens. T ex feta Shorty wanna be a thug, och Until the end of time (1:47):



Ser också på Wikipedia att en studie kommit fram till att varannan cigg (49,5%) som köps av afroamerikaner är Newports. Får man gissa att de också röker ports som en tribute till Tupac? Jag räknar med det.

söndag, september 06, 2009

Breaking point preview AKA The ABC of booking

Om precis en vecka är det dags för WWE:s nästa PPV, Breaking point. Detta och hur matchen mellan Morrison vs Ziggler utgör ett dilemma pga hur det motsäger lagen om matchbokande och career building - tas upp i senaste inlägget från my buddy Ph D:

Veckans LOL: Piven/Kelly. That lucky bastard... but luck comes to the hard working, som man säger. Den nye kommersielle Common är ett väldigt långt steg från den super-p.c. ryggsäcksrapparen som han var för 8-10 år sedan.

Veckans wow är väl utan tvekan Rey-Morrison-matchen. Vilka fantastiska atleter, och vilken känsla de har för dramatik i ringen! Det enda som saknades för full pott på betygskalan är en storyline bakom matchen och att den hade gått på PPV.

Mina initiala känslor var "Gött! Nu blir det Morrison-Ziggler!" EFter lite vidare tankearbete ändrade jag mig. Tyvärr står nog WWE:s bokare inför ett svårt dilemma i bokningen av matchen Morrison-Ziggler, som det hade varit bättre om de aldrig hade försatt sig i. Eftersom jag sitter här rejält bakis och äggröre- och kaffestinn ska jag passa på att utveckla mina tankar om det, och något som jag kallar för wrestling-bokningens gyllene regel, nämligen "Man kan inte både ha kakan och äta den", en regel som bokarna alltid försöker att undvika på olika spännande sätt.

Låt mig förklara. För att wrestlingens fantasivärld ska kunna fungera och vara spännande måste den vara grundad på en viss logik. Vi kan jämföra det med att varje karaktär har ungefär som ett "Magic"-kort med egenskaper och styrkor, som deras performance i ringen sedan grundas på. Detta utgör också grunden för den inbördes rankingen wrestlarna emellan.

The Undertaker till exempel, är ju nästan omöjlig att slå utan fusk, och har ju därmed en tänkt overall score på nästan 100, och detsamma gäller Triple H och Cena. HBK ligger nog lite lägre, men han kan vinna nästan alla matcher ändå med sin karaktär och sin kämpavilja.

Cena & HHH = 100 overall score.

Det intressanta är hur styrkan förmedlas till oss tv-tittare. Det sker nämligen nästan uteslutande genom vinster och förluster mot andra wrestlare, det vill säga att rankingen inte är absolut utan relativ mot de andra på rostern. Visst kan och ska man göra undantag från de reglerna, men för att WWE:s överraskningar ska kunna behålla sin kraft får de inte komma för ofta. Jag ska också säga att det här resonemanget inte handlar om popularitet utan om styrkan i ringen - en värdelös snubbe kan ju ändå vara populär eller hatad på grund av en rolig gimmick, typ Santino Marella.

Låt oss ge ett exempel. Man vill lansera en ny wrestlare, typ den nye skotten på Smackdown (som verkar rätt skön BTW. Har vi fått en ny "Johnny Bragd som wrestlare"?). Om man i första matchen låter honom förlora clean mot Jimmy Wang Yang, ja då finns det inte mycket hopp för snubben eftersom JWY är ungefär på min nivå på rankingen. Om man vill låta honom vinna, ja då finns det två vägar att gå eftersom han är heel. Antingen låter man honom vinna med fusk, som nu mot R-Truth, vilket höjer hans "karaktär"-poäng på Magic-kortet men inte säger något om hans wrestling-styrka, eller så låter man honom vinna cleant, vilket höjer hans "styrke"-score som är det viktigaste för the overall score.

Loss vs Jimmy Wang Yang = Pink slip.

Win vs Wang Yang = Necessary scorecard booster.

För att ha den minsta trovärdighet måste man vinna cleant mot en sån som JWY, men gärna med lite sadism och dåligt uppförande för att få heat från publiken på köpet.

Så kommer vi in på nästa steg när man vill enhanca ny talent - de får möta "riktiga" motståndare. I det här systemet är det ju så, att om någon vinner en match, och därmed visar sig ha en högre score än motståndaren, så kommer ju förloraren i de flesta fall också sjunka på rankingen. Det här vill man ju undvika genom att lägga förlusten på någon som inte tar så mycket skada av den. Den absolut vanligaste metoden är "Old Talent Elevates New Talent". Det innebär att man har en stock av "mellanskiktswestlare" som egentligen bara fungerar som stepping stones för nya förmågor.

Typexemplet på en sådan är Finlay. Han är tråkig, men har en cementerad credibilitet och kan gå tuffa, jämna matcher. Alla heels på Smackdown måste gå igenom Finlay för att kunna gå upp i toppskiktet. Senast var det Dolph Ziggler, och nu är det Mike Knox. Ändå har Finlay kvar sin credibility och kan alltid vara en hyfsad trovärdig IC-utmanare trots att han tar förlusterna. Perfekt.

Stepping stone Finlay.

Nästa steg, om man vill fortsätta pusha sagde brottare, är fejder på bältesnivå. Här börjar finliret.

Avgörandet av en match eller fejd innebär alltså nästan alltid att någon går upp och någon går ner. Där kommer sagda dilemma in, nämligen "Man kan inte både ha kakan och äta den". Om man har två värdefulla wrestlare måste man ju bevara sina tillgångar på toppnivå. Vanligtvis brukar man lösa det här genom att en heel vinner sina matcher genom fusk, vilket betyder att the face kan komma undan med hedern i behåll om han bara kämpar väl. Så kan man hålla på ett tag, men i slutändan av en fejd måste ändå någon av de två stå som klar segrare för att det ska kännas bra. Det finns flera andra sätt att avsluta en fejd, till exempel att heelen vinner genom att tillfoga en skada på motståndaren så att det inte kan bli fler matcher, men det är bara en tillfällig lösning (se Orton-Batista). Det här är orsaken till att toppskiktet på RAW är så tunt - creative vill hålla igång fejden Orton-Cena Triple H i all evighet utan avgörande.

Vart kommer då Morrison-Ziggler in? Jo, det är egentligen dödsstraff på att låta två wrestlare som båda är på väg uppåt fejda mot varandra. Se bara på fejden MVP-Swagger. Allt blev fel, speciellt eftersom man valde att höja MVP istället för Swagger. Hela US-titelbilden på RAW är helt oformlig eftersom det bara är young talent mot varandra i eviga 4-waymatcher. Ingen går upp och ingen går ner. Så dumt, ointressant och kortsiktigt tänkt.

Future of the WWE.

Rey mot Ziggler var däremot riktigt smart tänkt. Rey är så poppis, speciellt efter Jerichos fantastiska jobb, att han hade kunnat ta en förlust mot Ziggler och sedan hamnat i en "icke-bältes" fejd mot någon stark heel ett tag. En sån förlust hade skjutit Ziggler mot skyarna. Efter det hade Rey till och med kunnat hoppa in direkt i en Wold Title-fejd om han hade velat.

Problemet är att varken Morrison eller Ziggler har råd att ta en sådan förlust mot varandra i det här läget. Om man inte kommer på någon JÄVLIGT smart lösning så kan utgången bara bli negativ för någon av de här båda fantastiska talangerna. Förlorar Ziggler kommer han att vara utanför IC-striden ett bra tag framöver. Förlorar Morrison kommer hans trovärdighet som framtida toppnamn att försvinna ett långt tag framöver, vilket vore urkorkat med tanke på vilken roll han är på. Visst kan man lösa det hela genom att Ziggler fuskar sig till en seger, men det sänker ändå Morrison, och Smackdown behöver en stark A-lister just nu för att kunna hålla skenet uppe nu när Rey, Jericho, Edge och Hardy är borta ur bilden. Morrison måste få lite mic time, karaktär, och bli toppskiktes-face pronto. Det kan han inte om han förlorar mot Ziggler, men egentligen inte som IC-mästare heller.

Men som vanligt i WWE har man ingen aning om vad som kommer att hända. Ain't it great? BTW, vad hände med Brett Dibiase-grejen på RAW? Ska de följa upp det innan folk glömmer det, eller?