36. Snoop Dogg – No Limit Top Dogg (1999)

Efter att Dr. Dre startat Aftermath och Tupac blivit mördad var Death Row ett sjunkande skepp. Snoop såg vart det barkade så han droppade Doggy från sitt namn, packade väskorna, åkte till New Orleans, signade med Master P och joinade No Limit. Resultatet blev en flopp. Inte försäljningsmässigt, Snoops namn sålde fortfarande multipel-platina utav bara farten. Men kvalitetsmässigt är No-Limitdebuten Da game is to be sold, not to be told än idag Snoops svagaste skiva. Alla feta beats hade blivit kvar på västkusten. Draghjälpen på No Limit liknade ett B-lag jämfört med the dream team på Death Row; Silkk the Shocker , Fiend och C-Murder går liksom inte att jämföra med Daz, Kurupt och Nate Dogg. Och KLC är definitivt ingen Dre.

Så när Snoop skulle släppa sitt sophomore album på No Limit var inte direkt mina förväntningar skyhöga. Men jag köpte plikttroget skivan och endast två minuter in på första lyssningen visste jag att den gamla Snoop var tillbaka. ”I’m back in the game gettin’ my dough and fuck any motherfucker that say it ain’t so” rappar Snoop, på inledningslåten Buck’em, över ett tungt beat där Sticky Fingers spottar ut en stenhård refräng.

Skivan har många olika teman och Snoop rör sig med lätthet från kärleken till sin mamma, gangbanging, parta på klubben, groupies, ja allt som händer in the day of the life of the D-O-double-G. Låtar som My heat goes boom, In love with a thug och I love my momma skulle lätt platsa på Doggystyle. Don’t tell, med gästande Warren G och Nate Dogg, ser jag som en inofficiell uppföljare till Ain’t no fun (If the homies can’t have none) och höjdpunkten Bitch please, grymt producerad av Dre och med ett sanslöst bra gästspel av X-to-the-Z, skulle platsa som en standout classic på alla album.

Liksom allt Snoop släppte på 90-talet så sålde No Limit Top Dogg många skivor, men ingen verkade riktigt märka att det var en grym skiva. Betygen från "experterna" var kassa och jag tror knappt att Snoops egna fans skulle säga att det här är ett av hans tre-fyra bästa album. Än idag håller jag skivan som helt oförtjänt slept on. Kanske tog folk bara för givet att Top Dogg skulle låta som första No Limit skivan och helt enkelt missade att det var en klassiker som Snoop presterat? Så mitt råd är att ta en extra genomlyssning, för ni kanske har gått miste om ett grymt album utan att ha en aning om det.

Lyssna på: Bitch please