Innan Kanye West släppte sin första skiva var han bara betraktad som producent, om än en grymt bra sådan. Kanye varken klädde sig eller betedde sig som en rapartist. Precis som 50 cent blev han känd för en nära-döden-upplevelse, men medan 50 blev skjuten nio gånger, var Kanye med om en bilolycka och blev räddad av bilbältet. Och det summerar ganska väl Kanyes image i kontrast till rådande rapimage vid tiden. Oprövad som rappare och med "fel" image var således Kanye debutskiva knappast något man skulle satsa pengar på att det skulle bli en megahit. Därmed var det också en helt annan Kanye, en ödmjukare Kanye som ville överbevisa alla tvivlare, vi får lära känna på College dropout än den Kanye vi känner idag. Numera har Mr. West total hybris, med stor brist på självdistans och ironi. På College dropout hör vi istället en underdog som till varje pris vill bevisa att han hör hemma.
Många spår andas revanschlusta för alla gånger han fått nobben av kostymerna på skivbolagen som sa att han skulle hålla sig till producerande. Skivan har extremt mycket energi och Kanye lyckas vända underdogperspektivet till hopp och, när albumet spelat färdigt, till seger. Det är en känsla som man kan relatera till och ta inspiration av. Många gånger har jag spelat College dropout för att peppa mig själv, inför tentor, inför jobbintervjuer, eller bara när jag behöver en boost.
Never let me down, Jesus walks, Two words, Through the wire, Last call med mera är höjdarna. Enda missarna är alla annoying skits, ett inslag som ofta överanvänts på hip-hopalbum, men som tack och lov verkar vara på väg ut.
Lyssna på: Never let me down
1 kommentar:
Jag gillar den här skivan verkligen. TUNG!! Never Let me down och Last Call e asfeeeta
Skicka en kommentar