När Dark Man X slog igenom representerade han något helt nytt. Bad Boys ”shiny suit era” stod på sin peak och hip-hoppubliken törstade efter något skitigare. DMX första skiva It’s dark and hell is hot blev snabbt en succé med draghjälp av Ruff Ryders Anthem, och en ny stjärna var född. Och framgångarna hade bara börjat; DMX är den enda artisten i världen som fick se sina fem första album gå rätt in på förstaplatsen på Billboard, men det var på Flesh of my flesh, blood of my blood som allt föll på plats i ren perfektion.
Jämförelserna med 2Pac var givetvis kraftigt överdrivna, men det finns ändå likheter i sårbarheten i texterna. 2Pac var överlägsen på att förmedla djup och smärta i sina texter, men på låtar som Slippin' och Dogs 4 life kommer DMX inte långt därefter.
“They thought I’d make another Illmatic, but it’s always forward I’m movin’, never backwards, stupid, here’s another classic” rappar Nas på introt till Stillmatic. Och om du frågar mig är Stillmatic en ännu större klassiker än Illmatic!
Efter totalfloppen Nastradamus och ett sjunkande intresse i största allmänhet riskerade Nas att falla i glömska i början av 00-talet. Men beefen med Jay-Z fick Nas att tända till. Med Takeover sparkade Jay-z på Nas när han låg ner, men Jays attack visade sig vara en blessing in disguise för Nas. Jag skulle till och med vilja påstå att Nas kan tacka Jigga för att ha räddat hans karriär. För det fick honom att ta fram den riktiga Nasir Jones och lämna larviga Tony Montana och Nostradamus gimmicks bakom sig. Den nyfunna gnistan medförde också att Nas i ren revanschlusta gjorde sitt bästa album i karriären.
Som en bonus gick han dessutom segrande ur en av de mest klassiska rap beefs någonsin. Vid sidan av Ether var min personliga favorit i hela biffen freestylen H to the omo, över Eric B och Rakims Paid in full.
Och på plats Clyde Drexler hittar vi lite av en skräll. Bilden av Warren G är tyvärr ofta begränsad till att vara Snoops kompis, Dre's lillebror och snubben som fick en one-hit-wonder med Regulate. Många har helt fel bild av Warren G och hans legacy har blivit alldeles för underskattat.
I själva verket är han så otroligt mycket mer än det. Warren har gjort flertalet bra solo-album, producerat massa grymma beats för en rad andra artister och är/var en stor artist i sin egen rätt med eller utan draghjälp från Snoop och Dre. Precis som Daz, som också var en fet rapper/producer i G funk eran, så producerade han sina fetaste låtar på 90-talet och har inte riktigt lyckas nå upp till samma nivå igen, men det är å andra sidan långt ifrån unikt för Warren G.
På plats Michael Jordan (numera Lebron James) hittar vi Puff Daddy and the Family, med betoning på the Family. För det här är hela Bad Boys skiva, fast med Puffys namn på omslaget.
Bad Boys stjärnproducenter The Hitmen var under mitten till sena 90-talet helt oslagbara. Stevie J, Nashiem Myrick, D-dot, Amen-ra, Carlos Broady och inte minst Puffy själv producerade så många hits tillsammans att man närmast kan likna det vid hip-hopens Tamla/Motown. Och på No way out är varje spår producerat till perfektion.
Puffys ghost writers ska också ha enormt stor cred, för enbart beats räcker inte för att kunna prestera en klassiker. Och med Puffy på micken, som uppenbarligen inte kan skriva sina egna texter och dessutom saknar talang för att rappa, ska det mycket till för att inte låtarna ska förstöras. Men Puffy ska också ha cred för att han inser sina begränsningar, han frontade aldrig som att det faktiskt var han som skrivit sina raps och han hade vett nog att låta andra, mer kompetenta, rappare skina på i stort sett samtliga spår. Resultatet blir en all-star compilation som från första till sista spåret bevisade att Bad Boy var oslagbara under slutet på 90-talet.
På plats Jamal Mashburn hittar vi, för andra gången på listan, Krayzie, Layzie, Wish, Bizzy (och Flesh) från Cleveland, Ohio. Som jag redan varit inne på så revolutionerade Bone i mitten av 90-talet hip-hop och skapade ett sound som är helt omöjligt att kopiera. Det finns helt enkelt inga rappare som som har ett så otvivelaktigt unikt och eget sound, med machine gun funk raps över sköna harmonier och stämmor, oftast med ett bounce som är oundvikligt avsmittande.
Även idag gör Bone Thugs låtar där man kan få den där sköna känslan av att man bara måsta gunga med, som på t ex Flowmotion och Candy Point, men det var när DJ U-neek stod för produktionerna som symbiosen mellan beat, raps and harmony var total. Mig veterligen har DJ U-neek aldrig lyckats göra sig ett namn som producent för andra artister än Bone Thugs, men tillsammans med Bone har det alltid låtit sanslöst bra. Och aldrig så bra som på E. 1999 Eternal.
Innan Kanye West släppte sin första skiva var han bara betraktad som producent, om än en grymt bra sådan. Kanye varken klädde sig eller betedde sig som en rapartist. Precis som 50 cent blev han känd för en nära-döden-upplevelse, men medan 50 blev skjuten nio gånger, var Kanye med om en bilolycka och blev räddad av bilbältet. Och det summerar ganska väl Kanyes image i kontrast till rådande rapimage vid tiden.
Oprövad som rappare och med "fel" image var således Kanye debutskiva knappast något man skulle satsa pengar på att det skulle bli en megahit. Därmed var det också en helt annan Kanye, en ödmjukare Kanye som ville överbevisa alla tvivlare, vi får lära känna på College dropout än den Kanye vi känner idag. Numera har Mr. West total hybris, med stor brist på självdistans och ironi. På College dropout hör vi istället en underdog som till varje pris vill bevisa att han hör hemma.
Många spår andas revanschlusta för alla gånger han fått nobben av kostymerna på skivbolagen som sa att han skulle hålla sig till producerande. Skivan har extremt mycket energi och Kanye lyckas vända underdogperspektivet till hopp och, när albumet spelat färdigt, till seger. Det är en känsla som man kan relatera till och ta inspiration av. Många gånger har jag spelat College dropout för att peppa mig själv, inför tentor, inför jobbintervjuer, eller bara när jag behöver en boost.
Never let me down, Jesus walks, Two words, Through the wire, Last call med mera är höjdarna. Enda missarna är alla annoying skits, ett inslag som ofta överanvänts på hip-hopalbum, men som tack och lov verkar vara på väg ut.
Allting går i cykler. Gangstarap hade varit omodernt, för att inte säga icke-existerande, i flera år. Så när The Game droppade sitt debutalbum, The Documentary, hade publiken törstat efter lite tung west coast gangstarap länge nog. Produktionerna är så starka att man undrar om USA:s alla producenter skickat sina bästa beats till Game. Och trots ett konstant namedroppande så är Games delivery så gott som 100% on point för att vara en rookie.
Lägg sedan på några 50 Cent-refränger så har du ett par hitsinglar för att knyta ihop säcken. Synd att inte Curtis och Jayceon kunde hålla samman, för så här bra har de aldrig låtit individuellt, varken innan eller efter.
Nu kommer säkert vissa diehard NWA fans att skratta. Skaka på huvudet och säga att NWA utan Ice Cube är inte det riktiga NWA och att Straight Outta Compton var ett mycket bättre album. Men då tar man inte hänsyn till att Dre gått från att vara en helt OK producent på slutet av 80-talet till total världsklass på tidigt 90-tal – och att det var i och med Niggaz4Life som han började leverera på allvar. Beatsen är tung gangsta rap när den som är bäst, och vem behöver Ice Cube när MC Ren är på sin peak och mördar varje vers?
Skivans bästa låt är Dayz of wayback, men den har jag redan spelat tidigare på bloggen, så jag rekommenderar en annan favorit, en klassisk ”kärlekslåt” (som är en Bootsy Collins cover med en twist).
Illmatic är sannolikt den mest kritikerrosade hip-hopdebuten genom tiderna. Nas betraktades lika mycket som poet som rappare, och skivan innehåller en "Who's who of dope 90s producers"; Large Professor, Pete Rock, L.E.S., Q-Tip och DJ Premier.
Illmatic är ett skolexempel på att det är smartare att göra ett kort album där man som lyssnare aldrig rör fjärrkontrollen. Om bara Nas hade följt denna gyllene regel genom hela karriären kunde It was written och I am... varit lika stora klassiker som Illmatic.
Illmatic hade 10 spår, 9 låtar och 1 intro. Inga bottennapp. Bara grymma beats och grymma rhymes. Behöver det vara svårare än så?
"I was 'Murda', P Diddy made me pretty, did it for the money, now can u get wit me?"
Mase stod för allting som Bad Boy symboliserade i slutet av 90-talet; ingen bar upp the shiny suit med sån självklar stjärnglans som Kanye Wests favoritrappare, Mason Betha aka the artist formerly known as Murda Mase aka the artist formerly known as Ma$e aka Pastor Mason Betha. Sett till hela Mase karriär går det inte annat än att konstatera hur inkonsekvent han har varit i sin image. Från gangsta till popartist till pastor till popartist igen till G-unit gangsta tillbaka till pastor. Men det var som den leende playboyen med de stora smilgroparna och den långsamt sluddrande rappen som Mase var i sitt esse.
Harlem World hade en lång rad dance hits som Feel so good, What you want och Love u so. Men även hårda låtar som Niggaz wanna act, 24 hours to live och Wanna hurt Mase?
Som gästartist var Mase alltid nöten. Se till exempel 112's Only you remix, Puffys Been around the world remix och Total's If you want me. Mase må ha antagit flera olika skepnader genom sitt offentliga liv. Men jag väljer att minnas Mase från tiden på slutet av 90-talet då han dominerade hip-hop som Bad Boys egen boy toy. Och behöver jag bli påmind om varför är det bara att sätta på Harlem World.
Hur är det möjligt att en artist kan göra en debutskiva som är så bra att klockorna stannar, för att i resten av karriären aldrig ens komma i närheten? Det är väldigt märkligt, men samtidigt är det charmen med musik, det finns inget facit på hur man gör bra låtar.
Uptown Saturday Night innehåller fler grymma låtar än hälften av dagens rappare kommer att samla ihop till under en livstid. Hela albumet är producerat av Ski, ni minns han som producerade tidiga Jay-z. Skivan är en riktig feel-good partyskiva, vilket också framgår av albumets tema, där Sonny Cheeba och Geechi Suede sprider positiva vibbar och medryckande refränger all around. OK för att Sonny Cheeba enligt egen utsago (på grymma Black Nostaljack) bara kunde "score like ten on my IQ test" - men hey, ingen är perfekt.
Sveriges mest underskattade artist. Och i mitt tycke den enda svenska rapparen som håller världsklass.
Jag wikipediade "svensk hip-hop" och får se att bilden av svensk hip-hop är synonym med Organism 12, Promoe och Timbuktu. Frågar du mig borde det vara Ken, Petter, Ison & Fille och AP. Men Ken är den enda som har den unika förmågan att få mig som lyssnare att bli engagerad på riktigt. Och det gör han lika bra eller bättre än 99% av alla andra mainstream rappers.
Kitigai, Thomas Rusiak och framförallt Collén och Webb står för produktionerna på Vägen tillbaka och det låter helt sanslöst bra. Inget ont om svensk hip-hop, men man är inte van vid att det brukar låta så här bra. Man borde kanske inte ha varit jätteförvånad i och för sig, för även Petters debut lät grymt bra, mer eller mindre producerad av samma killar. Beatsen påminner om fransk hip-hop när den var som bäst, ungefär som samtida IAM och NTM. Dystra, monotona produktioner, som lägger grunden perfekt för Kens genomgående självutlämnande teman som på flera spår fortfarande ger mig rysningar.
Dödens gränsland och Djupa sår, båda producerade av Kitigai, är de grymmaste hip-hoplåtarna som gjorts i Sverige någonsin. Sommarminnen och Du & jag är båda feta - medan Mamma och Eld och djupa vatten fungerar perfekt som singlar. Men egentligen går det lika bra att bara trycka på play och låta skivan gå på repeat, för allting håller hög klass. Det här är det enda svenska albumet som platsar på Top 44, så hatten av till Ken Ring som gjort svenska hip-hophistoriens bästa album.
Numera är det fullständigt självklart att stora rapartister omges av ett helt posse av artister; från G-unit via Dipset ända ned till St Lunatics och andra pretenders, men ingen kommer i närheten av den energi som Wu-tang genererade i tidiga mitten av 90-talet.
När Wu-tang slog igenom hade materialismen börjat ta över hip-hop, alla rappare skulle dricka Cristal och fronta som att de var miljonärer innan de ens släppt en singel (ungefär som idag, när jag tänker på det). I det här klimatet kom Wu-tang som en minst sagt välkommen kontrast och frisk fläkt där platinum and ice var utbytt mot timbs, jeans och hoodies. Wu blev raka motsatsen till stereotyp hip-hop och satte på kort tid mer trender än hälften av sin generation av rappare tillsammans.
Raekwon fick kids att tugga på lakritsstänger, Method man gjorde tandborsten till en mode-accessoar, Gza och Rza fick oss att läsa på om kinesiska dynastier och hyra shaolin-filmer, Ghostface bar mask och introducerade en serietidnings-image till rap, medan U-god, Inspectah Deck och Masta Killah var lagspelare som alltid levererade. Och Ol' Dirty Bastard, ja, det var Ol' Dirty Bastard. Samtliga i gruppen är/var en grym artist i sin egen rätt, men det var som grupp de var ett riktigt fenonomen.
Tyvärr har de aldrig lyckats upprepa debutalbumets framgång, även om uppföljaren Wu-tang forever hade kunnat göra det om de gjort ett singelalbum bestående av dubbelalbumets 10 bästa spår istället för ett dubbelalbum med 10 grymma låtar och 17 (!) dåliga. Jag vet att jag låter som en trasig LP-skiva men varför har inte artister bättre förmåga att plocka ut de bra låtarna och steka dem dåliga? Precis som en långfilm har en klippare som tar bort dåliga/överflödiga scener, borde någon gå in och trycka på delete på alla album-fillers. Låt säg att Wu-tang forever hade följt det här konceptet då hade det kunna låta så här grymt! Då hade ingen betraktat skivan som en besvikelse. Men man kan inte skriva om historien, och därför platsar 36 chambers på Top 44 medan Wu-tang Forever markerar början på slutet för Wu-tang.
Underbart är kort. Kort som Eazy-E i strumplästen. Kort som i 8 spår av briljans. Skit samma att detta tekniskt sett är en EP, jag tar hellre 8 feta spår och 0 dåliga än 8 feta spår och X antal fillers just for the sake of calling it a real album.
Det var många som trodde att Dr Dre hade levererat en knockout blow på Eazy i och med The Chronic och Dre Day. Men med It’s on visade Eazy att han kunde stå på egna ben som artist även utan Dre’s produktioner. Hela skivan var "tillägnad" Dr Dre och Death Row och i skivkonvolutet kunde man se en ung Andre Young i en pärl-catsuit fullt sminkad med eyeliner. Dre måste ha blivit så tillintetgjord att biffen till hälften var vunnen redan innan Eazy hade behövt säga ett ord, och när sedan hälften av låtarna gick ut på att exponera Dre som en hycklande studio-gangsta fick man betrakta biffen som vunnen på TKO.
Med rhymes som "All of a sudden Dr Dre is a G thang, but on his old album cover he was a she thang", "Damn it's a trip how a nigga could switch so quick from wearin lipstick to smokin on Chronic at picnics" och "I hope your fans understand when you talk about playin me, the same records that you're making are paying me" framstod Dre mest som en disgruntled former employee. Och även Snoop fick sig ett par förtjänta sågningar "You're like a kid you found a pup and now ya dapper, but tell me where the fuck you found that anorexic rapper" och "Talking about who you gon' squabble with and who you shoot, you're only 60 pounds when your wet and wearing boots". Kort sagt visade Eazy-E hela Death Row vem det är som är the originator of west coast gangsta rap.
Men tragiskt nog skulle Eazy kort därefter levereras en riktig knockout blow. Som så många stora artister innan honom dog Eazy i förtid, och man kan bara undra hur hip-hop hade sett ut idag om Eazy hade levt. Enligt mig har Eazy i efterhand inte fått tillräckligt stor credit för sina insatser som mannen som satte västkusten och gangsta rap på kartan. Eazy var lite grand som västkustens Russel Simmons, fast mer street och med lite mer innovativa metoder att generera PR. Eazy-E var mannen som upptäckte och/eller signade Dr. Dre, Ice Cube, MC Ren, The D.O.C., Black Eyed Peas, Kid Frost, Blood of Abraham ochBone Thugs-N-Harmony. Men största stjärnan av dem alla, det var Eazy själv.
Om man bara fick lyfta fram en enda låt som ska symbolisera New York-rap så skulle jag välja Shook Ones Pt II. På det kanske tyngsta beatet någonsin sprider två kortvuxna tonåringar verbal skräck på ett så förtjusande sätt att det bara kan resultera i gåshud.
När man lyssnar på west coast gangsta rap får man ofta känslan av att det är påhittade, icke självupplevda, berättelser från studio gangstas klädda i blått eller rött. Och så är det ju också i 99,9% av fallen, som Jeru sa på Ya playin yaself, ”I never knew hustlers confessed in stereo”. Men när man lyssnar på The Infamous får man intrycket av att Havoc och Prodigy skulle kunna mörda vem som helst, när som helst.
Inte så att det är på något sätt positivt, coolt eller värt att glorifiera, men all konst (oavsett om det är film, böcker, foto eller vad du vill) blir bättre när den upplevs som så rå och icke-artificiell som möjligt. Och ska man ta fram gangstarap i dess mest råa, brutala form kan jag inte komma på ett mer passande album. Survival of the fittest, Drink away the pain, Up north trip och Give up the goods är andra höjdpunkter på skivan.
Bone Thugs är för allmänheten mest kända för den massiva crossover-hiten Tha Crossroads. Och för dem som enbart uppmärksammade Bone på den tiden kan man kanske tro att de inte gjort så mycket sen dess. Men faktum är att Bone levererat ännu fetare låtar både innan och efter. Och faktum är att det finns få hip-hop-grupper med en så trogen skara fans, och det finns ännu färre artister med en så stark katalog av musik som spänner över 15 år.
BTNHResurrection är ett passande namn för att det fick mig att återuppliva mitt gamla intresse för Bone. Efter besvikelsen Art of war hamnade Bone utanför min radar temporärt, tills min lillebror spelade den här skivan för mig, och det blev från första lyssning uppenbart att Bone var tillbaka med besked.
Även om Bones senaste skiva var bra (se t ex C-town) så är det aldrig Bone Thugs N Harmony utan Bizzy. Tycker också att Wish Bone, som annars är relativt anonym, dominerar på BTNHResurrection, specifikt på favoriterna Ecstasy och Resurrection (Paper, Paper). Och i kategorin ”Tidernas största klassiker som inte ens blev en liten hit” vinner Bone Thugs Change the world överlägset. Sammantaget är BTNHResurrection ett av Bones grymmaste album och det är definitivt den sista bra skivan som någonsin släppts på Ruthless. Eazy hade varit stolt.
Efter att Dr. Dre startat Aftermath och Tupac blivit mördad var Death Row ett sjunkande skepp. Snoop såg vart det barkade så han droppade Doggy från sitt namn, packade väskorna, åkte till New Orleans, signade med Master P och joinade No Limit. Resultatet blev en flopp. Inte försäljningsmässigt, Snoops namn sålde fortfarande multipel-platina utav bara farten. Men kvalitetsmässigt är No-Limitdebuten Da game is to be sold, not to be told än idag Snoops svagaste skiva. Alla feta beats hade blivit kvar på västkusten. Draghjälpen på No Limit liknade ett B-lag jämfört med the dream team på Death Row; Silkk the Shocker , Fiend och C-Murder går liksom inte att jämföra med Daz, Kurupt och Nate Dogg. Och KLC är definitivt ingen Dre.
Så när Snoop skulle släppa sitt sophomore album på No Limit var inte direkt mina förväntningar skyhöga. Men jag köpte plikttroget skivan och endast två minuter in på första lyssningen visste jag att den gamla Snoop var tillbaka. ”I’m back in the game gettin’ my dough and fuck any motherfucker that say it ain’t so” rappar Snoop, på inledningslåten Buck’em, över ett tungt beat där Sticky Fingers spottar ut en stenhård refräng.
Skivan har många olika teman och Snoop rör sig med lätthet från kärleken till sin mamma, gangbanging, parta på klubben, groupies, ja allt som händer in the day of the life of the D-O-double-G. Låtar som My heat goes boom, In love with a thug och I love my momma skulle lätt platsa på Doggystyle. Don’t tell, med gästande Warren G och Nate Dogg, ser jag som en inofficiell uppföljare till Ain’t no fun (If the homies can’t have none) och höjdpunkten Bitch please, grymt producerad av Dre och med ett sanslöst bra gästspel av X-to-the-Z, skulle platsa som en standout classic på alla album.
Liksom allt Snoop släppte på 90-talet så sålde No Limit Top Dogg många skivor, men ingen verkade riktigt märka att det var en grym skiva. Betygen från "experterna" var kassa och jag tror knappt att Snoops egna fans skulle säga att det här är ett av hans tre-fyra bästa album. Än idag håller jag skivan som helt oförtjänt slept on. Kanske tog folk bara för givet att Top Dogg skulle låta som första No Limit skivan och helt enkelt missade att det var en klassiker som Snoop presterat? Så mitt råd är att ta en extra genomlyssning, för ni kanske har gått miste om ett grymt album utan att ha en aning om det.
Naughty by Nature är mest kända för sina hip-hop anthems, O.P.P. och Hip-hop hooray. Starkast intryck på mig har Everything’s gonna be alright (aka Ghetto bastard) gjort – en låt som jag håller som en av världens 10 bästa låtar någonsin. Men med det sagt, Naughtys bästa album var ändå Poverty’s Paradise. Albumet saknade inte heller bangers; skivan levererade bland annat Craziest, Feel me flow och Clap yo hands, dängor som håller anthem-klass dem också. Men skillnaden på Poverty’s Paradise, det självbetitlade genombrottsalbumet och uppföljaren 19 Naughty III, är jämnheten.
Och jag måste säga att Treach var på sin peak här, även om jag bara uppfattar max 8 bars av 16 i varje vers han spottar. Förutom på ett par låtar där han använder ett lite mer konventionellt flow (som på t ex Everything’s gonna be alright ovan) så kan jag aldrig hänga med i texterna, trots att jag hört dem tusen gånger. Det krävs en enorm breath control plus att man måste hålla tungan rätt i mun för att kunna klara av att rappa med när Treach börjar spotta sina sex-laxar-i-en-laxask-texter. Och jag utmanar er alla att ens försöka - jag har copy-pastat första versen i klassikern Feel me flow nedan.
Och när man dissekerar innebörden i texterna är de inte ens speciellt feta. Men ändå låter det så jävla bra. Och det är yttterst få som har den förmågan, men Treach har den. Vinnie däremot, ja, det får man nog se som en av historiens mest överflödiga sidekicks/hypemen.
Lyssna på: Feel me flow
You 'bout to feel the chronicles of a bionical lyric lyrically splittin dismissin I'm on a mission of just hittin now it's written and kitten hittin wit’ mittens I'm missing wishing man listen I glisten like sun and water while fishing. Bust the move and then swerve Serve words with nerve embedded I said it word Damn, you nerd man, you heard Coming from the town of Illy and alleys are full of Phillies and Rallys suckers get Silly as Sally then found in alleys, I'm rowdy really
So here we go now, Holla if ya hear me though, come and feel me flow…
Söderns riktiga pionjärer – inte den urvattnade södernrap vi hör idag – joinar forces och droppar ett album som pumpar adrenalin, politiskt samvete, tajta flows och booty shake på en och samma gång. Sätt på play och låt stereon vara i fred en timme.
Oftast är det ett dåligt tecken när folk som vanligtvis inte lyssnar på hip-hop ska briljera med sina initierade kunskaper och ”unika” favoritartister inom genren. Den sortens hip-hop ska man i regel se upp för. För att ta ett exempel, ta en wannabe-chic klädaffär som ska spela en viss typ av hip-hop för att visa att man är lite hip och cool, ja då luktar det Jurassic 5 eller något annat menlöst skräp lång väg. Eller ta en förfest hos någon random snubbe, som i övrigt bara har college rock och techno i skivhyllan, som ska sätta på någon ”riktigt grym skiva” för att visa upp sin förträffligt bra smak och ”kunskap” inom hip-hop, ja då är det garanterat Mos Def (bra MC, usla album) eller Lupe Fiasco (Var är storheten? Please tell me ) som ska plockas fram. Och tyvärr är A Tribe Called Quest kanske den populäraste artisten/gruppen av alla i denna icke-önskvärda subkultur. Jag vet inte exakt vad det är som irriterar mig så fruktansvärt mycket med detta fenomen. Troligtvis stör jag mig så mycket på det för att det känns som att dessa imposters försöker ta tolkningsföreträde på saker de inte har någon aning om. Jag menar, jag gillar Andrea Bocellis greatest hits, men jag vet att jag är en amatör på klassisk musik så jag tänker inte raljera bland folk som har 5000 klassiska LP-skivor i hyllan om att Bocelli är the shiznit.
Men även om Tribe retar denna ådra i mig, så ska man alltid ge credit where credit is due. För Midnight Marauders låter helt enkelt för bra för att jag ska kunna avfärda det. Skivkonvolutet med 50 rappares ansikten var riktigt coolt och sen var Electric relaxation och Award tour två av 90-talets bästa låtar. Så hatten av till alla amatörer, dom har rätt, jag har fel.
När Lil’ Kim slog igenom som Junior Mafia’s egen queen bee var hennes rhymes så stenhårda att hon fick 99,9% av alla manliga rappare att framstå som körgossar. Och efter att ha dominerat på Conspiracy, infriade hennes debutalbum Hard Core alla förväntningar och mer därtill. Med rim (visserligen sannolikt spökskrivna av Biggie) som ”I used to be scared of the dick, now I throw lips at the shit, handle it, like a real bitch” så var klistermärket med texten Parental advisory – Explicit content inte direkt en skräll. Men det som däremot var en större skräll var att det var en kvinnlig rappare som kunde låta så ogenerat hardcore. Med dagens mediaklimat - med paparazzis, kändisbloggar, dokusåpor och annat - är kanske inte Lil Kims bravader från 90-talet speciellt uppseendeväckande i jämförelse. Men Lil Kim var den första att höja (eller sänka beroende på hur man ser det) ribban - det är få artister i hela världen som i stor utsträckning förändrat bilden av hur en kvinnlig artist förväntas bete sig. Madonna är nummer ett, men Lil Kim är nummer två. Men om Madonna var 80-talets sex liberator och Lil Kim var 90-talets, vem är deras motsvarighet idag...? Det känns som att i princip alla beter sig likadant.
Från första till sista sekund är Hard Core en knapp timmes kvinnligt frigjord sex kombinerad med skamlöst glorifierande materialism. Och det går inte annat att älska när det kommer från en 1,50 meter lång (på den tiden, innan operationerna, också grymt sexig) Kimberley Denise Jones som ville visa världen att hardcore är synonymt med riktig girl power.
Idag får en stor rapartist vara nöjd om hans skiva långsamt kan arbeta sig till platinum status (1 mil). Till och med guld räknas som en framgång numera. Då ska man komma ihåg att för mindre än 4 år sedan släpptes The Massacre som sålde 6 miljoner i US och totalt 11 miljoner worldwide. Det är viss skillnad på framgång och framgång – och Fiddy hade med andra ord anledning att vara kaxig. Men med framgång kommer hård kritik. På grund av att The Massacre misslyckades att leva upp till de enorma förväntningarna ansågs den vara ett steg tillbaka och blev på sina håll sågad av kritiker, tyckare och annat löst folk. Inte minst av sina rapkollegor började avundsjukan visa sitt fula tryne. It’s lonely at the top.
50, ansågs det, hade sold out, bokstavligen. 50 hade tappat sin street cred i och med framgångarna. 50 hade börjat låta som Ja Rule med sjungande refränger. 50 kunde inte återvända till sina gamla hoods. 50 hade blivit för corporate. 50 kunde inte ens längre gå på klubben. Ja, 50 hade blivit en tacksam måltavla för rappare som försöker vara underground (översättning, som inte kan sälja skivor).
Och med jag-vill-kräkas-singeln Candy Shop gjorde visserligen 50 sitt bästa för att ge The Massacre ett dåligt rykte redan innan man lyssnat på hela albumet. Helt oförtjänt med tanke på att skivan är Curtis Jacksons bästa och fortfarande bättre än 99% av allt annat som släpps. Get rich or die tryin’ hade högre lägstanivå, och frånvaron av en ny In da club gjorde många besvikna, men jag föredrar ändå The Massacre efter att ha tagit en ordentlig titt på the tracklist; In my hood, I’m supposed to die tonight, Piggy bank, Outta control, Position of power, God gave me style och min personliga favorit Ski mask way är alla grymma. Ta bort 5 mindre bra låtar från skivan och albumet hade hamnat Topp 20 utan problem.
Lyssna på: In my hood
Edit: Fick byta till In my hood för YouTube tar ner alla musikvideos... skärper sig inte sajten kommer den att dö.
När The L.O.X. äntligen fick uppleva befrielsen av att få ta av sig the Bad Boy shiny suits och istället signa med Ruff Ryders, fick det till följd att dem presterade en klassiker av bara farten. Men även om The L.O.X. var glada att få lämna Bad Boy, skrattade Puffy hela vägen till banken ändå eftersom kontrakten var så löjligt missgynnande för L.O.X. att Diddy degade in på deras publishing i flera år efter deras departure från bolaget. Och Puffy får sig några ordentliga slängar av sleven på skivan. Förresten, vad vore egentligen Bad Boy utan Biggie, the artist formerly known as Ma$e och Hitmens produktioner under 90-talet? Absolut nada. Puffy som skivbolagsboss är extremt överskattad. Så sjukt mycket wasted potential för att Puffy själv skulle kunna stå i centrum. Var är Craig Mack, Shyne, Black Rob, Total, Faith Evans, 112, Carl Thomas, med flera idag? Inte making hit records för Bad Boy i alla fall.
Tillbaka till ämnet. På den här tiden stod Ruff Ryders på toppen. Anfört av DMX framgångar, Eves dominans som top female MC in the game, och Swizz Beatz revolutionerande beats var Double-R the team to join. Och rekryteringen av The L.O.X. var en omedelbar hit. Aldrig har Kiss, Sheek och Styles låtit bättre. Det gör ont i mikrofonerna när Yonkers-trion spits venom. Men det som kommer ut i högtalarna är på sina håll rena rama motgiftet.
Skulle egentligen spela Recognize, som är en av DJ Premiers fem tyngsta produktioner, men YouTube har blivit så sjukt mycket sämre efter alla rättighetsproblem så den låten finns inte längre på sajten.
Helgjutna album är inte Marshall Mathers specialitet. De är i regel alldeles för spretiga och Em har svårt att hålla koncentrationen uppe ett helt album och tenderar att spåra ut med larviga låtar. Skulle han däremot samla ihop till en greatest hits (med mina låtval ;) skulle det kunna bli riktigt sick. Men på The Eminem Show kommer Marshall så nära helgjutet man kan komma, och det vore fel att utelämna Eminem helt och hållet från den här listan, så på plats 43 hittar vi rappens egen Elvis.
På många sätt är The Slim Shady LP mest klassisk; Em var hungrigare på den tiden, hade mer att bevisa och inte minst bröt han mallen som den första vita rapparen att få fullständig respekt och beundran över alla rasgränser. Men sett till kvalitet i produktionerna och framförallt Eminems delivery är The Eminem Show Marshalls brightest moment. Albumet innehöll många klassiker, allt i från rivstartande Business till självutlämnande Cleanin’ out my closet och Say goodbye to Hollywood (shoutout to Alpha Dog, grymt underskattad film!) från misogynistiska Superman till kärlekssången till dottern Hailie och sen min personliga favorit nedan (älskar rapdängor utan refräng):
Lyssna på: When the music stops
(fanns bara live-video men Em äger scenen så det passar bra ändå...)
Vad händer när DJ Premier ger sina mest dystra produktioner till en förbannad poet som inte drar sig från att attackera allt ifrån materialism till Suge Knight? En klassiker föds.
I konvolutet står det: "This album was created to SAVE hip-hop and the minds of the people who listen to it." Kanske en överdrift av Jeru, men jag gillar ambitionsnivån. Ironiskt att det som jag betraktar som hip-hops guldålder också ansågs behöva räddas på den tiden. Kan rekommendera att ta en titt på texten till One Day där Jeru rappar om ett gisslandrama där ”Hip-hop” blivit kidnappat av först Puffy och sen av Suge. Det är stor humor och en kritik mot samtida kollegor av sällan skådat slag. Beef on wax på riktigt, inget fabricerat jidder för att sälja skivor.
När Dark Man X slog igenom representerade han något helt nytt. Bad Boys ”shiny suit era” stod på sin peak och hip-hoppubliken törstade efter något skitigare. DMX första skiva It’s dark and hell is hot blev snabbt en succé med draghjälp av Ruff Ryders Anthem, och en ny stjärna var född. Och framgångarna hade bara börjat; DMX är den enda artisten i världen som fick se sina fem första album gå rätt in på förstaplatsen på Billboard, men det var på Flesh of my flesh, blood of my blood som allt föll på plats i ren perfektion.
