Breaking point preview AKA The ABC of booking

Om precis en vecka är det dags för WWE:s nästa PPV, Breaking point. Detta och hur matchen mellan Morrison vs Ziggler utgör ett dilemma pga hur det motsäger lagen om matchbokande och career building - tas upp i senaste inlägget från my buddy Ph D:

Veckans LOL: Piven/Kelly. That lucky bastard... but luck comes to the hard working, som man säger. Den nye kommersielle Common är ett väldigt långt steg från den super-p.c. ryggsäcksrapparen som han var för 8-10 år sedan.

Veckans wow är väl utan tvekan Rey-Morrison-matchen. Vilka fantastiska atleter, och vilken känsla de har för dramatik i ringen! Det enda som saknades för full pott på betygskalan är en storyline bakom matchen och att den hade gått på PPV.

Mina initiala känslor var "Gött! Nu blir det Morrison-Ziggler!" EFter lite vidare tankearbete ändrade jag mig. Tyvärr står nog WWE:s bokare inför ett svårt dilemma i bokningen av matchen Morrison-Ziggler, som det hade varit bättre om de aldrig hade försatt sig i. Eftersom jag sitter här rejält bakis och äggröre- och kaffestinn ska jag passa på att utveckla mina tankar om det, och något som jag kallar för wrestling-bokningens gyllene regel, nämligen "Man kan inte både ha kakan och äta den", en regel som bokarna alltid försöker att undvika på olika spännande sätt.

Låt mig förklara. För att wrestlingens fantasivärld ska kunna fungera och vara spännande måste den vara grundad på en viss logik. Vi kan jämföra det med att varje karaktär har ungefär som ett "Magic"-kort med egenskaper och styrkor, som deras performance i ringen sedan grundas på. Detta utgör också grunden för den inbördes rankingen wrestlarna emellan.

The Undertaker till exempel, är ju nästan omöjlig att slå utan fusk, och har ju därmed en tänkt overall score på nästan 100, och detsamma gäller Triple H och Cena. HBK ligger nog lite lägre, men han kan vinna nästan alla matcher ändå med sin karaktär och sin kämpavilja.

Cena & HHH = 100 overall score.

Det intressanta är hur styrkan förmedlas till oss tv-tittare. Det sker nämligen nästan uteslutande genom vinster och förluster mot andra wrestlare, det vill säga att rankingen inte är absolut utan relativ mot de andra på rostern. Visst kan och ska man göra undantag från de reglerna, men för att WWE:s överraskningar ska kunna behålla sin kraft får de inte komma för ofta. Jag ska också säga att det här resonemanget inte handlar om popularitet utan om styrkan i ringen - en värdelös snubbe kan ju ändå vara populär eller hatad på grund av en rolig gimmick, typ Santino Marella.

Låt oss ge ett exempel. Man vill lansera en ny wrestlare, typ den nye skotten på Smackdown (som verkar rätt skön BTW. Har vi fått en ny "Johnny Bragd som wrestlare"?). Om man i första matchen låter honom förlora clean mot Jimmy Wang Yang, ja då finns det inte mycket hopp för snubben eftersom JWY är ungefär på min nivå på rankingen. Om man vill låta honom vinna, ja då finns det två vägar att gå eftersom han är heel. Antingen låter man honom vinna med fusk, som nu mot R-Truth, vilket höjer hans "karaktär"-poäng på Magic-kortet men inte säger något om hans wrestling-styrka, eller så låter man honom vinna cleant, vilket höjer hans "styrke"-score som är det viktigaste för the overall score.

Loss vs Jimmy Wang Yang = Pink slip.

Win vs Wang Yang = Necessary scorecard booster.

För att ha den minsta trovärdighet måste man vinna cleant mot en sån som JWY, men gärna med lite sadism och dåligt uppförande för att få heat från publiken på köpet.

Så kommer vi in på nästa steg när man vill enhanca ny talent - de får möta "riktiga" motståndare. I det här systemet är det ju så, att om någon vinner en match, och därmed visar sig ha en högre score än motståndaren, så kommer ju förloraren i de flesta fall också sjunka på rankingen. Det här vill man ju undvika genom att lägga förlusten på någon som inte tar så mycket skada av den. Den absolut vanligaste metoden är "Old Talent Elevates New Talent". Det innebär att man har en stock av "mellanskiktswestlare" som egentligen bara fungerar som stepping stones för nya förmågor.

Typexemplet på en sådan är Finlay. Han är tråkig, men har en cementerad credibilitet och kan gå tuffa, jämna matcher. Alla heels på Smackdown måste gå igenom Finlay för att kunna gå upp i toppskiktet. Senast var det Dolph Ziggler, och nu är det Mike Knox. Ändå har Finlay kvar sin credibility och kan alltid vara en hyfsad trovärdig IC-utmanare trots att han tar förlusterna. Perfekt.

Stepping stone Finlay.

Nästa steg, om man vill fortsätta pusha sagde brottare, är fejder på bältesnivå. Här börjar finliret.

Avgörandet av en match eller fejd innebär alltså nästan alltid att någon går upp och någon går ner. Där kommer sagda dilemma in, nämligen "Man kan inte både ha kakan och äta den". Om man har två värdefulla wrestlare måste man ju bevara sina tillgångar på toppnivå. Vanligtvis brukar man lösa det här genom att en heel vinner sina matcher genom fusk, vilket betyder att the face kan komma undan med hedern i behåll om han bara kämpar väl. Så kan man hålla på ett tag, men i slutändan av en fejd måste ändå någon av de två stå som klar segrare för att det ska kännas bra. Det finns flera andra sätt att avsluta en fejd, till exempel att heelen vinner genom att tillfoga en skada på motståndaren så att det inte kan bli fler matcher, men det är bara en tillfällig lösning (se Orton-Batista). Det här är orsaken till att toppskiktet på RAW är så tunt - creative vill hålla igång fejden Orton-Cena Triple H i all evighet utan avgörande.

Vart kommer då Morrison-Ziggler in? Jo, det är egentligen dödsstraff på att låta två wrestlare som båda är på väg uppåt fejda mot varandra. Se bara på fejden MVP-Swagger. Allt blev fel, speciellt eftersom man valde att höja MVP istället för Swagger. Hela US-titelbilden på RAW är helt oformlig eftersom det bara är young talent mot varandra i eviga 4-waymatcher. Ingen går upp och ingen går ner. Så dumt, ointressant och kortsiktigt tänkt.

Future of the WWE.

Rey mot Ziggler var däremot riktigt smart tänkt. Rey är så poppis, speciellt efter Jerichos fantastiska jobb, att han hade kunnat ta en förlust mot Ziggler och sedan hamnat i en "icke-bältes" fejd mot någon stark heel ett tag. En sån förlust hade skjutit Ziggler mot skyarna. Efter det hade Rey till och med kunnat hoppa in direkt i en Wold Title-fejd om han hade velat.

Problemet är att varken Morrison eller Ziggler har råd att ta en sådan förlust mot varandra i det här läget. Om man inte kommer på någon JÄVLIGT smart lösning så kan utgången bara bli negativ för någon av de här båda fantastiska talangerna. Förlorar Ziggler kommer han att vara utanför IC-striden ett bra tag framöver. Förlorar Morrison kommer hans trovärdighet som framtida toppnamn att försvinna ett långt tag framöver, vilket vore urkorkat med tanke på vilken roll han är på. Visst kan man lösa det hela genom att Ziggler fuskar sig till en seger, men det sänker ändå Morrison, och Smackdown behöver en stark A-lister just nu för att kunna hålla skenet uppe nu när Rey, Jericho, Edge och Hardy är borta ur bilden. Morrison måste få lite mic time, karaktär, och bli toppskiktes-face pronto. Det kan han inte om han förlorar mot Ziggler, men egentligen inte som IC-mästare heller.

Men som vanligt i WWE har man ingen aning om vad som kommer att hända. Ain't it great? BTW, vad hände med Brett Dibiase-grejen på RAW? Ska de följa upp det innan folk glömmer det, eller?