måndag, september 28, 2009

The beat keep crying and I'm gonna keep beating her



Ett intro på 5 plus minuter? Var går egentligen gränsen mellan ett intro och en "riktig" låt?

I vissa fall skriver artisten ut "intro" bredvid den vanliga titeln, men det känns lite overkill imo. I andra fall är spåret mindre än 2 minuter och då är det en dead giveaway ändå. Men sen finns det fall som är mer tricky.

Ett rimligt kriterie skulle jag kunna säga är att förstaspåret - no matter hur grymt det än låter - är på förhand diskvalificerat som möjlig singel. Att spårets utformande - antingen baserat på längd eller tematisk avvikelse från regular song structure med vers, refräng etc - skiljer sig tillräckligt från en vanlig låt. Och i det här fallet talar vi alltså om flera minuter av raps non-stop på ett megamonotont beat. Ungefär som A milli med andra ord... och det var ju en megadunderhitsingel samtidigt som den mycket väl hade kunnat vara ett intro baserat på sin udda karaktär. Men det säger mer om hur grym den låten var än om huruvida den var av introkaraktär. Ingen regel utan undantag.

Summa summarum, så platsar Tha Mobb från Tha Carter II som ett av de fetaste intros ever.

Inga kommentarer: