Då öppnar nya NBA säsongen för NY Knicks.
Det är märkligt hur mycket man kan bry sig om ett lag som man så extremt sällan får möjlighet att se. Min vanliga surfrunda består av cirka 80% Knicks, alla nyhetskanaler och bloggar som finns. Det är en drog. Jag mailar olika journalister i New York, och har faktiskt fått kontakt med några eftersom de är lite fascinerade av att en snubbe kallad Johnny Bragd från Sverige bryr sig så mycket om Knicks.
På 90-talet var Knicks kända som ligans hårdast spelande lag. De hade verkligen inte mest talang, men de jobbade hårdast. Alla som bar ett Knicks-linne visste att det kom med ett ansvar och så sent som 99 var laget i final. Sen tradade de Ewing och tränare van Gundy, som såg på mils avstånd vart klubben var på väg, sa upp sig - och i samma stund glömdes lagets värderingar.
Ewing, nyligen inskriven i Hall of Fame, har tränat Yao Ming och Dwight Howard till dominerande centrar i NBA. Men i Knicks har han inte kunnat få jobb. Ett typexempel på the mismanagement som genomsyrat Knicks under ägare James Dolan.
Vi som verkligen bryr oss har sedan fått utstå nästan helt decennium av supportersorg. Inte nog med att laget gått från en vinnarkultur till en förlorarkultur, laget har blivit "a league wide joke" som Knicks ex-nemesis Reggie Miller uttryckte det.
Och en stor del av förfallet stavas Isiah Thomas.
Isiah Thomas var efter Magic Johnson kanske världens bästa point guard genom tiderna. Men som tränare och team president har han varit en veritabel katastrof. Thomas filosofi är att dela ut feta kontrakt till överbetalda och överviktiga föredettingar som om det vore julafton. Om ett konkurrerande lag vill bli av med sin mest överbetalda "stjärna" så ringer man upp Thomas och byter honom mot några utgående kontrakt som kommer ge finansiell frihet att signa riktiga stjärnor, släng in ett par draft picks och några miljoner cash så är saken biff. Vid sidan av hans dåliga omdöme som team president, vilket också inkluderade en fällande dom för sexuella trakasserier, så lyckades tränare Thomas skapa ett omklädningsrum med dålig stämning och på plan fanns ingen game plan överhuvudtaget. Laget saknade identitet helt och hållet, om man inte räknar förlorare som en identitet vill säga.
Men så fick äntligen Isiah Thomas sparken. Och in kom Donnie Walsh som ny team president och kort därefter anställde Walsh Mike D'Antoni som ny coach. Walsh är från NYC och har en lång karriär som president för Indiana Pacers, det lag som mest påmint om Knicks under 90-talet. Laget fick precis som Knicks stå tillbaka pga oturen av att stå på topp samtidigt som världens bäste idrottsman genom tiderna, Michael Jordan - pga Jordans Bulls har storheter som Ewing, Miller, Karl Malone & John Stockton, Charles Barkley med flera blivit utan titel. Pacers anförda av Reggie Miller, Mark Jackson, the Davis boys med flera stod för samma kultur som Knicks. Och jag är övertygad om att Walsh kommer att bringa tillbaka den andan.
Samtidigt står Mike D'Antoni för en positiv basket, som tränare för Phoenix Suns implementerade han sin "seven seconds or less" filosofi som bygger på att man ska skjuta inom sju sekunder från det att man fått bollen, så att det försvarande laget inte ska ha hunnit etablera sina försvarspositioner. Det leder till en basket som är jävligt kul att titta på helt enkelt. Och framgångsrikt har det varit också, D'Antoni har snittat 50+ vinster per säsong och Steve Nash har blivit MVP två gånger. Så det är inte utan skäl jag är laddad!
Frälsarna Walsh & D'Antoni
Om ni råkar vara Knicks supporter kan ni checka in Bragdbloggen from time to time, jag kommer uppdatera bloggen med viktiga händelser.
Just nu pågår training camp och rapporterna är mestadels positiva. Trots att Marbury fortfarande distraherar lagets framfart med sitt vara eller inte vara och trots flera skador (på Jefferies, Curry, Gallinari) så är stämningen positiv och alla ser fram emot nya säsongen.
Nate Robinson är en riktig fan favorite, bra musiksmak har han också...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar