Enligt mig är Wyclefs första soloalbum The Carnival väldigt underskattat så här i efterhand. Å andra sidan tycker jag att Lauryn Hills Miseducation alltid varit grymt överskattat, något som de flesta säkert skulle sneeze at.
Hursomhelst, numera är ju ingen av dem feta musiker längre, ungefär som Pras alltid varit med andra ord. Men Wyclef tjänar säkert fortfarande deg och ställer upp i Haitis presidentval medan resterna av Lauryn Hills personlighet fläker omkring som en baglady. Pras, han jobbar nog på 7-eleven eller står i kön för att fylla i en W-4 form. Wyclef Jean - Jaspora
Bragdbloggen sover, I know, men jag bryter tystnaden för att berätta om my new favorite rapper. Sällan har jag varit så excited. Grymmaste flow jag har hört på evigheter och innehållet i texterna är on point. Äntligen en rappare som INTE har några dyra klockor och smycken, flankerande video hoes och texter som 0.00001% av befolkningen kan relatera till. Freddie Gibbs är arg och Johnny Bragd är glad för det.
How we do
G.I. Pride
Flamboyant freestyle
A world so cold
From Tha G
Samtliga låtar är från The Miseducation of Freddie Gibbs och finns att tanka här.
Ett par gånger per år kommer jag in i en Strokes-fas, likt en periodar-junkie lyssnar jag sönder alla skivor, för att lägga dem åt sidan igen i väntan på nästa binge.
Det var ett tag sen sist jag lyssnade på The Strokes. Det här förstod jag i sommar när jag för första gången gav Julian Casablancas soloalbum en riktig chans.
Tror jag har lyssnat på Out of the blue cirka 20 gånger per dag senaste veckan. Så även om låten är gammal kommer det nog bli låten som jag kommer att förknippa med sommaren 2010. Julian Casablancas & The Roots - Out of the blue
Bragdbloggen har legat tyst ett tag. Inte bara för att det är 30 grader utomhus, lika mycket för att Svenska Knicks Bloggen tar upp all tid i dessa Lebron James crazy days.
Ska bli jävligt skönt att få lite semester. Jag behöver semester från mig själv ett tag. Ned till västkusten, baby.
Har jag lite internetz kanske Bragdbloggen får en revival också, vem vet?
Var Apocalypse 91 (The Enemy Strikes Black) med på den tiden övertunga Shut Em Down.
Nog ingen slump att det här var min första rapskiva i hyllan med tanke på att jag mest lyssnade på hårdrock innan. Det här är ju i princip hårdrock över ett hip-hop beat. Eller är det hip-hop över en hårdrock track. Anywho, memories...
Hip-hop har verkligen blivit betydligt mer prestigelöst än någonsin tidigare, rapmusiken gifter sig med genres och artister som var helt otänkbart förr i tiden.
Nu är verkligen inte den här låten någon instant classic direkt, men i allmänhet så gillar jag utvecklingen att the rap game inte är så boxed in och självmedveten. Bra musik är bra musik, oavsett genre. Nu ska jag lyssna in mig på Recovery, hoppas Em har ett par nice tracks, det är på tiden.
... inför en tenta, en arbetsintervju, ett föredrag eller bara i största allmänhet. Kanye som underdog som berättar att allt är möjligt och att man ska tro på sig själv, och inte låta sig tryckas ned av "the suits behind the desks" är all pepp jag behöver när jag behöver lyfta upp mig själv. Kanye West - Last Call
Facebook, detta tidsdödande internetnikotin... jag ska inte ljuga, jag loggar in ett par gånger per dag, och om det sög så mycket hade jag ju inte gjort det. Men mer än en gång har jag funderat på att delete the account för att fria upp lite tid från fake-friendship-djungeln. Men vem är inte på Facebook? Alla förstås. Även de som har ett konto och frontar som att de inte loggat in på ett halvår, I see you, jag vet att du slamkryper.
En sak som jag aldrig kan förstå är varför vissa berättar alldeles för mycket om sitt privatliv och sina mundane everyday events. Newsflash, ingen orkar konstant höra hur deprimerad du är, eller för all del hur lycklig du är, i ändlosa statusuppdateringar. Hide-knappen blir given då. Och PS, 80% av dina internetvänner är inte dina vänner IRL, är detta verkligen bilden du vill förmedla? Behöver man få utlopp för bullshit thoughts och random kvasitankar, internet tourettes if you will, gör som Bragden och starta en blogg (helst av allt i phony name så du inte får kicken på jobbet i framtiden när arbetsgivaren inser att du är en nutcase) - på så sätt kan folk välja själv om de vill ta del av ordbajsandet.
Och vid sidan av facebook-adhd:arna har vi de ovannämnda slamkryparna, de som låtsas att de aldrig är inne på FB överhuvudtaget. Men så ser man dem på stan, och så är det bara "jag läste på facebook" hit och "jag såg bilder på fb" dit. Busted.
Sen är det situationerna som bara är too much. Ta till exempel en polare till mig som dumpade sin tjej, hon tog det inte så bra och bitchade ut completely på hans wall och acted a fool. Förnedring all around för alla inblandade parter samtidigt som alla "friends" fascinerat iakttog the train wreck. Sen ett kort tag efteråt dyker the ex-gf upp med statusraden XXX is in a relationship with YYY. Jag klickade på the new BFs länk och väl inne på hans page kunde man se att han såg ut som en valross med en pikétröja från RL. Some revenge fuck? Och i en och samma sekvens spelades det bästa och det sämsta med Facebook upp. Jag kan ju inte ljuga, jag som åskådare av FB-bilolyckan fick mig ett skratt av händelseförloppet. Men för min kompis som ofrivilligt blev sonned av a woman scorned inför hundratals "vänner" på nätet? Sannolikt not so much.
Men som tur är behöver man inte sitta och vänta på att ens vänner ska göra bort sig på Facebook. Det finns en hel sajt tillägnad detta. Om ni inte redan upptäckt Lamebook kan jag rekommendera sajten.
Här är ett axplock (klicka på bilderna för att förstora):
Lääääääänge var det här min favoritlåt alla kategorier. Och den är fortfarande löjligt fet. Låten och videon symboliserar allting som var grymt med Bad Boy en gång i tiden. Vem vill inte booze it up på den hemmafesten liksom? Och på refrängen sjunger fler R&B divas än man trodde var möjligt. Men Biggie är den solklara stjärnan mitt ibland alla cameos, chillandes i trappan som en kung, cool as a cucumber när festen pågår för fullt. Genius.
Ett slags Explosions In The Sky om de hade haft sång, typ. Vilket förstärker intrycket av hur rätt det kan vara att köra utan vocals helt och hållet. Lyssnar man bara på det instrumentala i spåren ovan inser man att de är fetare utan sång, no?
Seriöst, Drake can't hold a candle to Kells. Trey Songz är lite gullig som lyckas så bra i sin man crush på Kells, men hör av dig igen om ett årtionde eller två så ska vi se hur fett det låter då.
Jag satt just och chillade vid min desk när Frank gick förbi. Vid tillfället surfade jag på nån hip-hopblogg och där var en bild på Amber Rose. Frank, obevandrad i hip-hopkultur i allmänhet och Amber Rose i synnerhet får upp intresset direkt.
Frank: Amerika måste vara den absolut ledande nationen i världen när det handlar om att göra folk kåta.
(Hahaha jag har officiellt flippat. Nej, förresten, don't shoot the messenger.)
Torsdag 17 juni, 15.30, Argentina - Sydkorea, TV-rummet kontoret
Slutsignal. Klipp till studio. Trött tystnad bland kollegorna. Frank, helt ointresserad av fotboll, sammanfattar SVT studions prestation när Rit-Ola dyker upp i bild.
Frank: Han ser bra ut den där killen, men intellektuellt är han helt hopplös.
(Haha jag inser att man måste vara där för att gilla dessa. Alternativt känna "Frank". Men jag behöver logga detta så bare with me...)
Tack till Simon för tipset om den här givna hitlåten, ingen annan än allas vår favorit, The Situation.
Än så länge finns bara en tease ute på YouTube, så coppa den på iTunes. Asap. Lol. Nämen på riktigt alltså.
Kommer bli mycket fistpumpande till den här i sommar. Och folk kommer låtsas som att de är ironiska, men deep down kommer de älska det. Glöm bara inte att se upp för granater på dansgolvet.
Märkligt hur man kan toklyssna på en skiva i början och sen helt och hållet lägga undan den. Länge.
Det betyder väl oftast att den var rätt för den tiden, men att den inte riktigt håller måttet på sikt. Men det är kul när man återupptäcker en låt när den oväntat poppar upp i ens iPod.
Bone Crusher, du kanske inte får så mycket spin längre av Bragd (och sannolikt inte av så många andra heller?) men AttenCHUN! har fortfarande en och annan fet låt, inte minst Hate Ourselves.
Tack till Big Bro för denna upptäckt, en skiva jag aldrig hade hittat på egen hand men som gått i varm rotation sen jag fick den för några år sen. Tips på att spotify that ish och checka in albumet Tacking, framförallt Some Indulgence, Stage Persona och inte minst Information.
Jag har en kollega som droppar fler klassiska citat än jag kan keep track of. Men lika snabbt som jag hört dem, lika snabbt har jag glömt dem. Så för att keep track tänkte jag att ska föra en logg här på bloggen. Kanske funkar de inte alls i skriven text, halva grejen med vad som är kul är den kontext som citaten droppas, oftast med ett stoneface och bland kollegor av blandade åldrar och kön. Låt oss kalla kollegan för Frank.
Tisdag 15 juni, kl 13:15, efter-lunch-kaffet.
Jag: Ny jacka, Frank? Nice!
Frank: Den här? Nej den är skitful, jag hatar den. Jag fick den i present. Jag har bara på mig den för att göra min tjej glad och kåt.
Quentin Tarantinos musiksmak är vida känd. Man skulle nog kunna säga att musikvalen i hans filmer utgör en ovanligt stor anledning till filmernas framgång. Och oftast nämns Pulp Fiction i sammanhanget. Men i mitt tycke är Jackie Brown det fetaste soundtracket. Kanske alla kategorier.
Öppningsscenen...
Pam Grier putting all cougars to shame. Och feta performances av Samuel L, Michael Keaton, Chris Tucker med flera. Grym feelgood film all around.
Jag har spelat den här på CD massor av gånger varje år sen filmen kom för tretton år sen, hur många skivor kan stoltsera med det? Och den är lika bra varje gång. Så hatten av till Tarantino som fick mig att upptäcka flera av dom här godbitarna...
Idag är det Nicki Minaj som mer eller mindre bär female rap på egen hand. I övrigt består det mestadels av has-beens och faces på baksidan av milk cartons.
Men the female MC som jag är ledsen att jag aldrig fick se blomma ut är Babs, från Diddy's Making The Band. Da Band droppades snabbt och Babs har mig veterligen inte gjort något sen dess? Jag gillar när en female MC är en riktigt braggadocious power bitch, som kan go harder than the dudes, ungefär som det här, och det här. Lyssna bara på förstaversen på Bad Boy This and Bad Boy That...
För övrigt en fet låt i ett i övrigt totalmisslyckat projekt (som det mesta Puff gör post-Biggie-and-Ma$e). Även Ness och Chopper City har nice verses. Skönt att de skippade Dylan också. Videon är bara larvig, hade föredragit något hårdare.
Imitation is the sincerest form of flattery. Och Mase har många imitators. Utan tvekan är Fabolous den mest värdiga. Den här gamla dängan är mer Murda Mase än P Diddy named me pretty.
Man går in på Spotify och skriver in en artist man vill lyssna på, sen trycker man på play i toppen av spellistan. Sen efter ett tag när artistens riktiga album har betats av så kommer man ned till samlingsskivor och diverse annat som artisten har med gästspår på. Då kan vad som helst hända. Oftast så är musiken kass som fan och man får hoppa upp ur stolen/soffan/sängen och byta låt. Men ibland upptäcker man riktigt nice stuff. Som idag när jag lät The Strokes spela hela vägen från First Impressions Of Earth till Is This It, för att senare leta sin väg till soundtracket till Marie Antoinette, där What Ever Happened ingår. Och där även detta guldkorn ingick.
Ett svenskt band, Radio dept, som jag kanske borde ha hört talas om innan? Men nu har jag i alla fall gjort det, och om ni läser det här har ni också gjort det.
Trots att det är fantastiskt väder ute så sitter jag inne och kollar på Robin Söderling i finalen i franska öppna. Ett fullständigt självklart val genom hela livet. Ett stort idrottsevenemang går före det mesta. Att med emotionell investering följa sportevenemang är riktig lidelse och kan innebära skillnaden mellan att göra en vecka riktigt lyckad eller fruktansvärd misslyckad beroende på resultat. Och resultatet går oftast emot mig. För så går det när man är svensk och/eller har en fallenhet för att hålla på the underdog. Och trots att de jag håller på nästan alltid förlorar så fortsätter jag att lida. Med glädje.
Men någonting har hänt på vägen. Jag såg knappt ett skit av Vinter-OS. Jag grät inte blod när Sverige missade Fotbolls-VM. Blåvitt suger i år och det har inte förstört hela min vardag, och det känns sjukt konstigt, nästan som om jag skulle vara otrogen. En gång i tiden var jag en Arsenal supporter av rang, men det bär emot att erkänna, men jag bryr mig inte nämnvärt om dem längre, romansen är död. Jag håller på Barca när Zlatan spelar där, men skulle han gå till Real och teama upp med Mourinho skulle jag hålla på Madrid istället. Helt enkelt, jag är inte emotionellt investerad i sport längre. Jag har blivit one of those people som bara kollar på sport för att uppskatta spelet. Jag har blivit en av de människor jag en gång i tiden hatade. Jag vill sjukt nog att den som spelar bäst ska vinna. Att den bättre spelaren ska få utdelning, eftersom jag respekterar deras game mer. Sjukt. Förut var jag nästan tvärtom. Mitt lag, min spelare, skulle vinna by any means necessary. Och vinstmaskinerna, som Tyskland i fotboll, Schumacher i F1, Sampras i tennis, Jordan i basket och så vidare, de brukade vara min hatobjekt. Idag har jag enbart respekt för exakt samma lag/personer. Jag skulle nästan vilja gå tillbaka i tiden och se på när Schumacher krossar motståndet i Formel 1, och mot alla odds sitta och njuta av det.
Det finns bara ett undantag till allt jag precis har sagt. New York Knicks. Det är som att jag tagit all min lidelse och lagt den en i och samma korg. Jag har investerat allt mitt sportintresse i laget i blått och orange. Får jag så bara en enda gång se Knicks vinna allt så skulle det revanschera alla motgångar jag någonsin har haft som idrottssupporter. När det kommer till Knicks är jag helt blind, helt lojal, osunt beroende, destruktivt självplågande och samtidigt fullständigt överlycklig att jag fortfarande känner så. Vi har trots allt en över sjutton år gammal relation ihop. Och det är kanske därför jag inte orkar bry mig om dessa mindre kortsiktiga och ointressanta romanser som Vinter-OS och Franska Öppna? De betyder ingenting i jämförelse med min riktiga kärlek.
Robin Söderling förlorar by the way. Han gick fram som en ångvält i turneringen tills jag började kolla, jag såg inga matcher på väg till finalen. Så nu stänger jag av och går ut i solen. Då kanske Söderling har en chans att vinna. Och då vinner jag ändå. Alla vinner.
Signing off. I november är mitt riktiga idrottsintresse tillbaka. Då börjar nästa NBA-säsong.
Har ni också funderat på varför de flesta verser är så mycket grymmare än refrängen?
Det är nog därför jag gillar raplåtar utan refräng, fria från sång eller corny catch phrases. Här är DJ Premier så fet eftersom han kan göra en "refräng" av lite samplade lines från andra feta låtar och få det att låta magiskt.
Men nu handlade ju det här inlägget om Eurythmics? Första anledningen är att When tomorrow comes är deras fetaste låt. Andra anledningen är att den exemplifierar vers över refräng teorin.
Apropå Kanyeeezy, här är some new ish, från the upcoming album. Gött å höra honom rappa igen. Kill all those Prince ambitions, Andre 3000 gick ned den vägen och vi såg alla hur det gick.
Kanye West - Power
Kanye West är en av de få artister där jag fortfarande köper CD-skivan. Of course, när Detox droppar kommer jag köpa 10.
In the absence of Big & Pac är det tur att hip-hop ändå har producerat en eller ett par riiiiktigt grymma artister. Kanye West är definitivt en av dem.
Extremt underskattad emcee också. Enligt mig krossar han Freeway och Mos Def på den här tracken. Och då ska man komma ihåg att Kanye bara ansågs vara en rappande producent på första skivan.
Kanyes vers:
Aiyyo, two words, Chi town, South side, world wide Cuz I, rep that, till I, fuckin die One neck, two chains, one waist, two gats One wall, twenty plaques, dudes say, "Gimme that" I am limelight, Blueprint, 5 Mics Go getters rhyme like, shoulda been signed twice Most imitated, Grammy nominated Hotel accommodated, cheerleader, prom dated Barbershop, playa hated, mom and pop, bootlegged it Felt like it rained till the roof caved in Two words, Chi town, raised me, crazy So I live by two words, "Fuck you, pay me" Screamin, Jesus save me You know how the game be I can't let em change me Cuz on Judgment Day, you gon blame me Look God, it's the same me I (Throw) basically know now (Your) we could (Up) racially profile (High) Cuffed up and hosed down, pimped up and hoe down (ohhhhhh) Plus I got a whole city to hold down (ohhhhhh) From the bottom to the top The only place to go down
Bragden har inte bloggat på evigheter, I'm well aware. Men trogna läsare av den här bloggen vet dock att jag inte är speciellt pålitlig sett till frekvens, kontinuitet, och om vi ska vara ärliga, kvalitet? =)
Anyway, jag hoppas ni har varit lika busy as Bragd och njutit av den knallvarma (insert smirk here) våren som global warming medfört. Kort sagt har det blivit jävligt mycket pAArtying, som en lite mer berömd bloggare än Bragd brukar säga. Slänger in ett axplock av de låtar som gått varma på sistone i samband med dessa non-bloggging activities. Som vanligt har låtarna noll nyhetsvärde och skiljer sig milsvitt i genre.
Trey Songz - Say Aaah feat Fabolous
Den här låten är nog en av de fetaste RnB förfestdängorna. En av få insatser på 2000-talet som har samma energi som RnB brukade ha under the Bad Boy years. Trey Songz ser överlycklig ut att få vara i en video och han ser ut att njuta av varje stund. Bara en sån sak. Fler artister borde take notice.
Cassie - Is it you
Endast J. Lo har väl en klenare röst? Men Cassie kommer ändå undan genom att ta ett blad ur the late great Aaliyah's bok, om man sjungviskar på ett sexigt sätt så är det mesta förlåtet. Props till Fed-up för tipset.
Younger Brother - Psychic Gibbon
En feet låt som jag stumbled upon på Spotify. Lika nice i lurarna på jobbet som att ha i bakgrunden om man dricker vin. Beroendeframkallande gitarriff över ett hypnotiserande beat. Snook - Inga problem
Ignoranta foos brukar säga att Snook inte är hip-hop. Alltid tyckt att såna statements är så lol. Den här låten är hursomhelst feet, oavsett genre. Supernice melodi - fler rap songs borde ha med piano! - och dessutom ett bra och intresseväckande tema som nog alla kan relatera till? Av de två måste jag säga att snubben som lägger vers två har the nicest flow.
The Human League - Don't you want me
Det fetaste soundtracket jag nånsin köpt var inte från en film, det var ett TV-spel, Grand Theft Auto: Vice City. Körandes omkring i stulna bilar, glidandes omkring i ett virtuellt 80-tals-Miami looking for whatever action I can get. Omöjligt att inte bli lite kär i musiken då, det bästa av vad 80-talet hade att erbjuda. Enda missen var kanske att de valde fel låt av The Human League, för mycket fetare än så här blir det inte. Grymt tema även här, involverandes kärlek, pengar och bitterhet.
OMD - Enola gay
OK. Vice City Soundtracket hade minst ett misstag till. Det borde innehållit den här låten. Synten måste vara en av världens ever?
Big K.R.I.T. - Hometown hero
Den här låten upptäckte jag tack vare Feskar-Petter. Är ni intresserad av ny hip-hop är det hans blogg ni ska checka. Refrängen, om man kan kalla den för det, är bland det fetaste jag hört på evigheter, vill bara att den ska go on forever. Cassie får ursäkta om låten påminner henne om mindre roliga internetminnen.
Var ute ikväll och söp skallen av mig i vanlig ordning. So far so good. Kvällen kan bäst beskrivas som semi. Gott sällskap men ingen peak. Det vill säga innan Mr DJ droppade den här låten.
Tack till pappa som hade grym musiksmak när jag var liten. Du förstår inte hälften av den musik jag lyssnar på, men du la grunden till mitt musikintresse. Och om du lyssnade en extra gång hade du fattat att den musik du lyssnade på back in the day är samma som jag lyssnar på idag, bara i uppdaterad tappning.
Fredag. Tändning. Dags att koppla av och enjoy yourself.
The Jamie Kennedy Experiment var ett väldigt underskattad prank program måste jag säga. Utklassade Punk'd till exempel. Vem kan glömma "B-Rad"? När han snurrade upp DJ Quik på läktaren med sina raps om nickle plated uzis vek jag mig av skratt. Men den hittade jag inte på the internetz så det fick bli lite andra godbitar med Brad Gluckman:
Men den roligaste skiten var nog ändå den om the king rat:
OBS! Notera att Oscar from the Office är med på ett hörn. Alltid rörande att se struggling actors do they thing in the early days.
När jag ändå är igång, ni får inte missa "nervous guy", sinnesrolig:
Till sist, den kanske roligaste skiten av alla var en fake game show som hette Quick Cash, men den finns inte uppe i sin helhet på YouTube. Endast ett kort klipp ligger uppe, en av deltagarna är Hiro Nakamura från Heroes (apropå struggling actors' early days).
Det bästa med Jersey Shore är att följa Mike "The Situation" och Pauly D's singeleskapader. The Situation's teori om granaten, "the grenade" är det roligaste jag sett på TV på evigheter. Varför är det kul? För att det är sant, det krävdes bara att The Situation gav det ett namn.
Visst är det märkligt hur man verkligen kan gilla en eller ett par låtar av en random artist men samtidigt aldrig känna en urge att checka in artisten/bandet i sin helhet och lyssna in sig på hela eller åtminstone delar av katalogen? Lathet? Eller en korrekt instinkt att det här är peaken och att resten sannolikt bara kommer att urvattna intrycket av det man njuter av i sin avgränsade briljans?
Tom Petty är en sån artist. Av någon anledning älskar jag Learning to fly och Into the great wide open. Kan nog bero på att dessa slog igenom då man faktiskt såg på MTV, på den tiden MTV faktiskt i huvudsak spelade musikvideos. Learning to fly minns jag som en utflippad video med massa psykedeliska inslag som body painted topless W.T.s, men jag kan ha fel (för lat för att youtube it). Into the great wide open går det däremot inte att glömma för en sekund eftersom Johnny Depp (snyggcoolaste actorn ever?) hade en av musikvideohistoriens fetaste cameos i videon. Och på denna ganska långsökta väg tänkte jag droppa några till videos som förgyllts av movie stars.
Tom Petty and the Heartbreakers - Into the great wide open feat Johnny Depp and Faye Dunaway
Paul Simon - You can call me Al feat Chevy Chase
(The mother of all video cameos. Fun fact: Varje gång Al Harrington i NY Knicks sänker ett skott så spelar dem You can call me Al)
Paula Abdul - Rush Rush feat Keanu Reeves
(Mellanstadieballad. Och på den tiden fet video. OK, även fet idag.)
Fatboy Slim - Weapon of choice feat Christopher Walken
(Bara för att C-Walkens är så cool. OBS! Varning för wack song, may have to mute the sound...)
Britney Spears - Everytime feat Stephen Dwarf
(Varning för att den här duden frontar som han är actor, tydligen har han varit med i nån av Blade filmerna... tar mest med den eftersom Britney är i sin dekadenta prime här och är easily effable. OK jag har officially flippat.)
Madonna - Papa don't preach feat Danny Aiello
(På den tiden Madonna var cool. Danny Aiello är alltid cool. Synd bara att han aldrig får en decent roll.)
Aerosmith - Crazy feat Alicia Silverstone & Liv Tyler
(Puberteten. Need I say more?)
Och förstås Cryin...
Bruce Springsteen - Dancing in the dark feat Courteney Cox
(You know I had to do it.)
Heck, I could go on all day, men nu måste jag gå och lägga mig...
Domino, de där jeansen kan inte varit snygga under någon era, speciellt inte när de är uppdragna till naveln. Hela stilen är mer Carlton Banks än gangstarap. Inget fel med det, det vill säga om det inte är unintentional. Och vad ska man säga om the video hoes, kvantitet över kvalitet känns som en rättvis beskrivning. Inget av detta fråntar dock att låten är en grym klassiker.
Idag utspelas det enda "ve-em" man inte får missa i år.
Wrestlemania.
Jag hoppas att jag aldrig växer upp.
Jag tror på fullt allvar att Sverige är det enda landet i världen som inte gillar wrestling. Jag tror till och med att jag har läst det nånstans att det är så. Och varför är det så då? Jag menar hela USA älskar det (kabel-TVs mest sedda program vecka ut och vecka in), Sydamerika älskar det också, UK och övriga Europa likaså, samt Asien som har egna divisioner och hela skiten. Så varför inte Sverige? Min bästa gissning är att svenskar ska vara så självmedvetna och "rätt" alltid. Även om man är lite av en closet fan så vågar man inte säga det.
Mest tragiskt av allt är när man ska avfärda det på grund av att det är fake. Gillar man det inte. Fine. Hälften av gångerna fattar jag inte heller varför jag ser på det. Men kom inte med kommentarer som "det är ju inte ens på riktigt", för det gör dig bara till en retard. Senast jag kollade var inte Entourage eller Friday Night Lights heller på riktigt. Det kallas entertainment. Sports entertainment för att vara exakt.
Så fort jag dricker och/eller så fort det är sommar så vill Bragden lyssna på tecnopop.
Kombinationen sommar och dricka och låtar som denna med Craig David är en jävla snowball effect (trist liknelse i sommarsammanhang). Skönt att kunna koppla på en primitiv ådra mitt i all forcerad coolness, fronting like I got a constant headache beteende man ser ute på alla gator och torg. Släpp loss lite ffs.
Måste säga att jag har svårt att se storheten i Willy Wonka Flonka.
Waka Flocka Flames - O let's do it
Hans framgång beror nog på att han är en looker. Han ser precis ut som Opio i Souls of Mischief, fast en coolare uppdaterad 2000-talsversion, kolla själv:
Souls of Mischief - 93 til infinity
Enda skillnaden är att WWF är en mycket sämre rapper. Så, nu har jag druckit kvällens flaska Hatorade, bara för det ska nästa post bli en lovebombing post, lovar.
Vad vore Group Home utan DJ Premier? Ingenting. And the proof is in the pudding. En fet debut och några riktigt feta låtar. Sen dess no Primo, no hits, no nothing. Sort of like Jeru the Damaja.
Var på en fest igår och hörde den här låten för första gången. Givet, ingen ny låt på något sätt, men ny för mig likväl. Futurecop! - Transformers
Trodde att någon hade satt på hitten Baby med Lorentz och M. Sakarias som jag gillar starkt. Till skillnad från traditionell användning av samples inom hip-hop är det här och Mayhem närmast recycling, nästintill covers. Jämför vanliga samples, där en slinga loopas för att utgöra stommen i en låt som sedan kompletteras med flera egna tillägg, så är denna och t ex Mayhem nästintill bara att lägga raps på redan befintliga instrumentaler. Men av vad jag förstår så är den här låten också producerad av Futurecop! så kanske kom Baby till och med innan Transformers, I don't know.
Men det spelar ingen roll och helt oavsett, i båda fallen har de tagit något bra (Ecuador, hmm, kanske inte ändå) och gjort det ännu bättre och det är det rapmusik ska göra. När jag lyssnar på Transformers väntar jag bara på att man ska höra "hoppar ut ur bilen och brudarna go crazy."
Som en bonus slänger jag in en till grym låt med Futurecop!
Har hittat en riktigt rolig sajt där man kan göra sina egna filmer bara genom att skriva in manus. Resten tar hemsidan hand om. Sajten heter Xtranormal.
Bragdens första film är en remix av en gammal klassiker.
LL Cool J - Doin' it (the Larry King and Sarah Palin remix)
Världens mest slitna klyscha. Självklart var det inte bättre förr. Förr så bodde folk i grottor. Förr fanns utbrett och accepterat slaveri världen över. Förr fick inte kvinnor rösta, inte ens i "upplysta" länder. Förr fanns inte självklara friheter så som frihet till åsikt och religion. Förr tog fint folk ett bad en gång om året. Förr fanns inte dusch och toa. Förr stank med andra ord folk smuts och svett. Förr så åt man potatis hela vintern för att överleva. Förr var mat i allmänhet sannolikt svinäcklig. Förr var motsvarigheten till underhållning att spela tre i rad. Förr så fanns inte the internets. Oavsett högt eller lågt, förr sög stenhårt helt enkelt.
Det mesta blir bättre, people.
Men re-makes av stora charity hits så som Do they know it's christmas? och nu senast We are the world, ja de blir då fan inte bättre. Jag har tidigare postat ett inlägg om We are the world här på bloggen. Jämför de gamla artisterna - Tina Turner, Stevie Wonder, Bruce Springsteen, Bob Dylan, Willie Nelson och förstås Michael Jackson med flera - med artisterna i den horribla re-maken. Det är som natt och dag. Jag skulle kunna prata på i evigheter om skillnaderna, men enklast är nog att ställa dem mot varandra så att du får se för dig själv.
We are the world (original)
We are the world (re-make)
Frågan är om dagens artister verkligen har blivit så mycket sämre? Eller är det bara att producenterna med Quincy Jones i spetsen helt har tappat det? När var senast Quincy hade en hit? 80-talet va. Oavsett skäl kan du lita på att Michael Jackson hade vänt sig i sin grav om han hört denna smörja.
Till sist, bara för att låten suger betyder det ju förstås inte att deras hjärta inte är på rätt ställe. Ge till Haiti i form av någon hjälporganisation. Bragden ger sen gammalt till Rädda Barnen och Unicef, jag tror och hoppas att de är decent organisations.
