Idrottsintresse

Trots att det är fantastiskt väder ute så sitter jag inne och kollar på Robin Söderling i finalen i franska öppna. Ett fullständigt självklart val genom hela livet. Ett stort idrottsevenemang går före det mesta. Att med emotionell investering följa sportevenemang är riktig lidelse och kan innebära skillnaden mellan att göra en vecka riktigt lyckad eller fruktansvärd misslyckad beroende på resultat. Och resultatet går oftast emot mig. För så går det när man är svensk och/eller har en fallenhet för att hålla på the underdog. Och trots att de jag håller på nästan alltid förlorar så fortsätter jag att lida. Med glädje.

Men någonting har hänt på vägen. Jag såg knappt ett skit av Vinter-OS. Jag grät inte blod när Sverige missade Fotbolls-VM. Blåvitt suger i år och det har inte förstört hela min vardag, och det känns sjukt konstigt, nästan som om jag skulle vara otrogen. En gång i tiden var jag en Arsenal supporter av rang, men det bär emot att erkänna, men jag bryr mig inte nämnvärt om dem längre, romansen är död. Jag håller på Barca när Zlatan spelar där, men skulle han gå till Real och teama upp med Mourinho skulle jag hålla på Madrid istället. Helt enkelt, jag är inte emotionellt investerad i sport längre. Jag har blivit one of those people som bara kollar på sport för att uppskatta spelet. Jag har blivit en av de människor jag en gång i tiden hatade. Jag vill sjukt nog att den som spelar bäst ska vinna. Att den bättre spelaren ska få utdelning, eftersom jag respekterar deras game mer. Sjukt. Förut var jag nästan tvärtom. Mitt lag, min spelare, skulle vinna by any means necessary. Och vinstmaskinerna, som Tyskland i fotboll, Schumacher i F1, Sampras i tennis, Jordan i basket och så vidare, de brukade vara min hatobjekt. Idag har jag enbart respekt för exakt samma lag/personer. Jag skulle nästan vilja gå tillbaka i tiden och se på när Schumacher krossar motståndet i Formel 1, och mot alla odds sitta och njuta av det.

Det finns bara ett undantag till allt jag precis har sagt. New York Knicks. Det är som att jag tagit all min lidelse och lagt den en i och samma korg. Jag har investerat allt mitt sportintresse i laget i blått och orange. Får jag så bara en enda gång se Knicks vinna allt så skulle det revanschera alla motgångar jag någonsin har haft som idrottssupporter. När det kommer till Knicks är jag helt blind, helt lojal, osunt beroende, destruktivt självplågande och samtidigt fullständigt överlycklig att jag fortfarande känner så. Vi har trots allt en över sjutton år gammal relation ihop. Och det är kanske därför jag inte orkar bry mig om dessa mindre kortsiktiga och ointressanta romanser som Vinter-OS och Franska Öppna? De betyder ingenting i jämförelse med min riktiga kärlek.

Robin Söderling förlorar by the way. Han gick fram som en ångvält i turneringen tills jag började kolla, jag såg inga matcher på väg till finalen. Så nu stänger jag av och går ut i solen. Då kanske Söderling har en chans att vinna. Och då vinner jag ändå. Alla vinner.

Signing off. I november är mitt riktiga idrottsintresse tillbaka. Då börjar nästa NBA-säsong.