Jag skrev inledningsvis att bloggen delvis skulle handla om fotboll. Jag syftade då främst på laget i mitt hjärta, IFK Göteborg. Jag avvaktade dock med att skriva för att se hur Allsvenskan skulle sluta, jag vågade inte skriva nåt om lagets chanser för att jag var rädd att det skulle jinxa hela skiten (skrockfullhet är en supporter-biverkning). Och allsvenskan, ja den slutade precis som jag hade befarat. Man kastas mellan hopp och förtvivlan bara för att i slutändan se Djurgården vinna tack vare en Göteborgare.
Men hoppet finns ju alltid där ändå. Det såg ju trots allt förvånansvärt bra ut i tabellen. Trots att jag var föga imponerad av årets laguppställning, och än mindre imponerad av spelet och ändå desto mindre imponerad av Drillo-taktiken. Men trots allt detta fanns det alltså chans på guld. Men det gick som det brukar göra i sportens värld. Oavsett vilket lag man håller på, det spelar ingen roll. Det lag som jag håller på, det är det laget som förlorar, det kan man lita på. Det är egentligen det enda man kan räkna med. Efter ännu ett år av grym besvikelse har jag därför egentligen inget mer att säga i ämnet, åtminstone inte på Bragdbloggen.
Så that's it, case closed. Fuck Royal League, och i Uefa-cupen har vi inte suck. Nästa år däremot, då är jag fullständigt övertygad om att Blåvitt vinner allsvenskan. Jag känner det på mig... Fan vad jag hatar att behöva bry mig om saker jag inte kan påverka... kanske skulle jag köra nån typ av omvänd psykologi, sluta bry mig och då kommer resultaten...? Värt att fundera på. Tills dess: ingen mer fotboll på Bragdbloggen (jag behöver en paus från detta magsårselände ett tag framöver).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar