Ända sedan Tupac dog har man ställt frågan, "Vem är näste Pac?" Ja Rule försökte mer eller mindre bli Tupac, förstås med ett katastrofalt resultat. Eminem gjorde sitt bästa för att slakta Tupacs legacy när han med Afenis goda minne producerade den där usla skivan som jag vägrar komma ihåg namnet på. Samtidigt gjorde Jay-z en av världens sämsta covers på en av världens bästa låtar. Och 50 cent rappade på In da club att fansen gillar honom men att han vill att fansen ska älska honom på samma sätt som de älskar Pac. Lycka till med det!Helt enkelt har det funnits en väldig massa pretenders. Några bra, några mindre bra, men i slutändan har alla jämförelser varit groteskt orättvisa.
Den ENDA jämförelsen som enligt mig åtminstone var i samma ballpark en gång i tiden är DMX. Utanförskapet och smärtan i texterna. Energin och ilskan i rösten. Legendauran kring personen, och karisman som lägger sig som en solförmörkelse på andra rappare. DMX var med sitt rakade huvud och buskiga ögonbryn, och med sin magert muskulösa kropp till och med ganska lik Tupac. Under DMX peak var artister som Jay-z och Nas statister. Ett gästspel av DMX gav instant cred. Make no mistake, på låtar som Money, Cash, Hoes och Life is what you make it så var DMX den största stjärnan.
Numera är DMX en slagen man som har genomlidit sju svåra år av on again off again drogmissbruk och jail time. Men så var inte alltid fallet. När DMX slog igenom på slutet av 90-talet blev han den enda artisten i världen som fick se sina fem första album gå rätt in på förstaplatsen på Billboard.
Och i Bragdens bok kommer han alltid att vara en av de största.
DMX - 1 classic track per album i urval
It's dark and hell is hot - Look thru my eyes
Flesh of my flesh blood of my blood - Dogs 4 life
And then there was X - Here we go again
The great depression - I miss you
Year of the dog - Lord give me a sign
Att DMX är besatt av hundar betraktar jag som en ren bonus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar