Bigge/Bad Boy era

Puff Daddy, Puffy, P Diddy eller bara Diddy - kalla honom vad du vill - är bara känd pga ett enda skäl: han upptäckte Biggie och såg till att exploatera hans talang till max. Faktum är att Bad Boy inte gjort en bra låt sen 90-talet och Puffys största framgång är fortfarande en Sting-låt tillägnad Biggie... på egen hand är Puffy ingenting och skivbolaget ett enda stort skämt. Ingen bra idé att göra sig själv till den största stjärnan och i processen göra sig av med the LOX, Black Rob, Mase, Faith Evans, 112 etc. Men istället för att konstatera vilken bluff Puffy är tänkte jag runda av den här 90-talsnostalgin med en Biggie-kavalkad (och Junior Mafia) som på egen hand brought the East back.

Först ut en typisk Bad Boy Remix av Craig Macks "Flava in ya Ear"

- "We invented the remix"

Grymmaste låten någonsin... need I say more?

Notorious BIG - One More Chance (remix)

F*#k b*#!es, get money

... kolla in Lil' Kim, hon ser ju helt vanlig ut. Vad hände sen?!

This is it, what?! ...

... Luchini pouring from the sky, let's get rich what?!

Camp Lo var namnet för er som inte vet, kolla in deras debutplatta, riktigt, riktigt grym...

Outkast var också bra en gång i tiden...

Outkast är min favoritgrupp genom tiderna, och de hann med två klassiker (ATLiens & Aquemini) och två nästan-klassiker (Southernplayalisticadillacmuzik & Stankonia) innan Andre fick hybris och började sjunga Prince-inspirerad skit. En bra illustration från hur man går från bra till dåligt. Men här nöjer vi oss med att visa upp det bra, genombrotts-singeln:

Player's Ball

Wu-tang

Cash Rules Everything Around Me (C.R.E.A.M.) - get the money, dollar, dollar bill y'all.... those were the days.

Don't believe everything you read

Wikipedia är ju som bekant en skitsajt där idioter/tyckare/uppviglare/bittra misslyckade människor sprider sin propaganda och försöker paketera sina sanningar som "fakta". Slå på vilken person som helst och jag kan lova att det kommer vara mestadels negativa vinklar. Att Wikipedia har noll koll på läget och att de låter vad som helst få utgöra "fakta" har aldrig varit tydligare än här.

Även om Wikipedia kallar sig den fria encyklopedin, och därmed friskriver sig från ansvar för att vad de säger är sant, så använder sig fortfarande folk den som en trovärdig källa och tar dess ord för sanning, vilket är oroväckande med tanke på hur subjektiva deras artiklar faktiskt är.

Men egentligen har jag inte mer förtroende för tidningar eller TV-nyheter, det är samma bullshit allting; folks personliga åsikter och vinklade berättelser, allting är antingen gott eller ont, och de säger till oss vad vi ska tänka och tycka. Och det är därför jag aldrig ser på nyheterna eftersom det i min mening bara är en sämre version av Days of our lives: det mesta är påhittat & manus för varje enskilt avsnitt ser ut exakt som alla andra, det räcker att kolla på ett avsnitt om året för att påminnas om att ingenting har hänt sen senast och att vissa historier alltid får omotiverat mycket fokus. Skillnaden är att John Black är jävligt mycket mer (ofrivilligt) komisk än Bengt Magnusson och Stefano di Mera är jävligt mycket coolare än Saddam Hussein.

Grymmaste beatet någonsin?

DJ Premier nämns ofta som en av de grymmaste hip-hop producenterna genom tiderna, kanske den grymmaste. Det här beatet måste i alla fall vara Topp 5 någonsin, det måste bara det. Egentligen var/är Premier en mycket bättre producent än vad Guru är rappare, relativt sett har Premier sååå mycket mer talang - men Gurus monotona, sömniga flow funkar faktiskt riktigt bra tillsammans med Premiers beats. Gangstarrs bästa skiva, Moment of Truth, släpptes dock utanför den gyllene eran (1998). Skivan är bland de bästa som gjorts alla kategorier, men uppskattades säkerligen ännu mer eftersom hip-hop var på nedgång vid tiden och folket var och fortfarande är svältfödda på kvalitetsrap. Den här låten släpptes däremot 93 (från fullängdaren Hard to earn).

Gangstarr- Mass Appeal

This is how we chill from 93 til...

Inte en enda video hoe, inte ett vapen, inga gängfärger, ingen ice. Hypnotiserande beat och en grym video. Det är väl så här Lupe Fiasco hade velat låta om han hade haft talang?

Souls Of Mischief - 93 Til Infinity

Death Row the dynasty

Bad boy får ursäkta men Death Row Records var 90-talets absolut mäktigaste hip-hop skivbolag. På egen hand kan man säga att de gjorde west coast rap relevant igen; styrt av fd livvakten Suge Knight och med Dr. Dres beats och ett stall av hungriga artister som Snoop och Tha Dogg Pound - dominerade Death Row hip-hop scenen med start runt 92-93 och med slut i samband med Tupacs död 96. Kort efter Tupacs död lämnade först Snoop och senare Dogg Pound bolaget, Suge åkte i fängelse och Dre hade lämnat sen tidigare för att starta sitt eget bolag Aftermath. Så här i efterhand är Death Row kanske mest känt för alla konflikter, East/West coast beef, Tupacs mästerverk All eyez on me och Makaveli och inte minst alla konspirationsteorier kring Tupacs död och Suges misstänkta inblandning i Tupac och Biggies död. Men innan allting handlade om kontroverser och buff, så handlade Death Row om Dre, Snoop och Dogg Pound och riktigt grym musik.

Eller vad sägs om de här tre låtarna...

Dr. Dre - Lil' Ghetto Boy

Snoop Doggy Dogg - Gin and Juice

Dogg Pound - Let's Play House

Lords of the Underground - Chief Rocka

Så vitt jag vet gjorde Lords of the Underground bara ett grymt album, men deras debutalbum Here Come the Lords innehöll i alla fall klassiker som Chief Rocka, Funky Child och titelspåret Here Come the Lords och många andra grymma låtar.



Här skriver jag om hip-hops gyllene era och sen browsar jag Wikipedia och där menar de att den gyllene eran slutar (??!!) när min definition av eran börjar, cirka 93 alltså. Helt sinnessjukt, Old School rap (Public Enemy, Run DMC etc) i all ära men beatsen på den tiden lät ju som något man gjort på en Casio Rapman... Wikipedia är verkligen en jävla hobby-sajt där idioter med för mycket fritid sprider propaganda om sina specialintressen snarare än konstaterar fakta. Ungefär som jag gör med andra ord, fast med en viktig skillnad; en blogg tar man för vad det är, nämligen åsikter och nonsens. Wikipedia: "folkets uppslagsverk"? Folket har alltid fel. Skriv en blogg istället säger jag, den innehåller uppenbarligen lika lite/mycket fakta.

Masta Ace Inc. - The I.N.C. Ride

Den här låten upptäckte jag ett par år efter den egentligen släpptes, Masta Ace var aldrig någon riktigt stor artist i stil med Dr. Dre eller Snoop, och på nåt sätt slank den här låten förbi mig... men bättre sent än aldrig! Ni känner säkert igen Isley Brothers samplingen (For the Love of You) som använts i flera andra sammanhang som t ex Ed Lover & Dr Dres låt med samma namn. Videon är ganska tacky, som dagens videos med money, cash, hoes - fast med dåtidens budget. Men det kan man ha överseende med när det är så här bra:

Naughty By Nature - Everything's gonna be alright

Varför jag valt just Everything's gonna be alright (även kallad Ghetto Bastard) är helt enkelt för att det är den kanske mest självutlämnande, aggressiva och politiska låten som nånsin gjorts, oavsett genre. Grymt beat och grym video också. En riktig klassiker.

Egentligen börjar jag den här kavalkaden med att motsäga mig själv en aning, Naughty by Natures första skiva (självbetitlad Naughty by Nature) släpptes i slutet av 1991 och faller därmed utanför den gyllene eran. Men man kan väl säga att Naughty var med att starta upp den här eran, Naughtys första skiva inkluderade bl a monsterhiten O.P.P, och de gjorde en hel del grym musik upp till mitten av 90-talet. 93 släppte de sin uppföljare 19 Naughty III som t ex innehöll megahiten Hip-hop hooray som blev en av de första kanske riktigt stora mainstream-hitsen, vilket var väldigt ovanligt inom hip-hop vid den här tiden, numera spelas ju Eminem, 50 cent & co på alla pop-stationer, men det var verkligen inte vanligt på den tiden... skivan innehöll också en av de grymmaste låtarna nånsin: Written on ya kitten (rmx) som faktiskt producerades av svenska QDIII (som också är son till Quincy Jones). Men Naughty släppte faktiskt ännu en riktigt bra skiva kallad Poverty's paradise, med hits som Craziest och Feel me flow, innan de tappade stinget och föll ur radarn. Värt att nämna är också att Naughty by Nature var en av få artister/grupper från östkusten som var allierade med 2pac i East/West konflikten, eftersom lead rapparen Treach var god vän till Tupac.

När hip-hop var bra... först ut Ed O.G.

Alla som vet något om hip-hop vet att den gyllene eran varade mellan 92-97, och var allra bäst runt kanske 94-95. På den tiden var det så sinnesjukt många bra artister, album och låtar som droppade varje månad av varje år - man insåg inte hur bortskämd man var på den tiden. Jag skulle vilja gå så långt att säga att den musik som släpptes då var riktig hip-hop, idag är musiken kidnappad av idioter utan talang som säljer sig totalt till vad de tror/vet säljer. Men nu ska jag inte vara allt för bitter, utan istället konstatera hur tur man haft som växte upp då musiken faktiskt var bra...

Artisterna som under tidiga/mitten av 90-talet dominerade var bl a Biggie, 2pac, Wu-tang clan, Nas, Mobb Deep, Bone Thugs, Dr Dre, Snoop, Dogg Pound, Ice Cube, Eazy-E m fl... utöver dessa var produktionen på topp från bl a Dr Dre, DJ Premier, Easy Mo Bee, DJ U-neek, Johnny J, Clark Kent, Pete Rock etc etc. Lägg därtill flera mindre artister med feta album eller åtminstone singlar som Craig Mack, Souls of Mischief, Jeru the Damaja och som videon nedan med Ed O.G.

Många av artisterna från den här tiden finns ju än idag, men de lider nu av det många gamla artister lider av; nedbrutna av industrins villkor blir de mer intresserade av att please the man och tjäna pengar i samma utsträckning som förr, och fokus flyttas från hunger, vilja och ärligt artistiskt uttryck till att följa trender och desperata försök att hänga med. Samma artister som en gång satte trender blir nu bara patetiska i sina försök att vara relevanta, men på 90-talet var de här rapparna helt grymma, t ex Naughty by Nature, Wu-tang & Mobb Deep.

Det är bara att konstatera att idag är hela klimatet bara sorgligt och patetiskt... vad som gör det ännu värre är att inga nya artister är där för att fylla tomrummet.

90-talets hip-hop var så grymt mycket bättre att de som växt upp på dagens urvattnade och innehållslösa skit inte skulle tro sina öron om de upptäckte hur hip-hop egentligen låter. Så därför ska jag från och med nu börja posta lite klassiska videos från the golden days. För er som var med då är det en stund för nostalgi och njutning. För er som inte hört dem förut, tacka mig för att jag utbildar er i vad som är riktig hip-hop och i alla avseenden överlägsen musik.

Först ut:

Ed O.G. & Da Bulldogs - Love comes and goes (från 94)


Kan vara en av de grymmaste låtarna nånsin, alla kategorier. Ni kanske känner igen samplingen från den där låten i 3-reklamen på tv för ett tag sen, som vanligt var hip-hop 10 år före sin tid... och snälla sig inte att sampling är att stjäla, eller att det är brist på egen musikalitet, tvärtom är det ofta att ta en medioker låt, välja ut det bästa i den och göra en ny låt som är ännu grymmare.

Här drar jag gränsen

Jag postar det mesta på den här bloggen. Med undantag av Tara Reids skräckpatte laddar jag upp bilderna direkt på sajten via datorn. Men nu har ett till undantag dykt upp; Britney i en VictoriaSilvstedt/LindsayLohan-gå.ut.ur.en.bil.utan.trosor-shot ... fast mycket mera nastiness... ni har säkert läst om bilderna och sett censurerade bilder, här är de ocensurerade bilderna:

http://perezhilton.com/topics/britney_spears/this_pains_us_20061128.php

Helt klart en ny kandidat för årets "Yama-hama, it's fright night!" (brrr... Seinfeld jokes will never be the same again. Fan ta dig K-K-K-RAMER!)

Borat klassiker

Det är när man ser klipp som det här man får det bevisat att TV-Borat slår film-Borat...

Favoriten är hur mannen avslutar intervjun med "It was honor to meet you", efter att Borat bland annat pratat öppet om sin syn på slavar och sin speciella relation till sin syster.

Grym video...

... även om det är Ja Rule.

V-DUB... del 1

Kolla in de här reklamfilmerna för Volkswagen med Peter Stormare. Så jävla roliga, första gången jag skrattar högt åt en reklamfilm, flera gånger om...

... del 3

... del 2

"då är det läge för tacos"

Hittade följande konversationsutbyte på en chatt med Anders Svensson på TV4.se i upptakten till det allsvenska avgörandet:

Mohammed_ undrar: Vad kommer du göra om ni vinner guld?

Anders Svensson: få glädjefnatt. bli otroligt lycklig o då är det läge för tacos

Sugen på tacos.

Det är den här typen av kommentarer som gör att man bara måste älska Anders "Grillchips" Svensson. Nu kan man inte annat än hålla på Ellos-katalogens fanbärare på söndag. Egentligen borde ju det vara tillräcklig motivation att hålla på Borås Boys bara baserat på det faktum att det innebär att korplaget från Solna inte vinner SM-guld. Dessutom är ju Grillchips blåvit i hjärtat så det är ännu en viktig faktor, så på ett likgiltigt men ändå semi-engagerat manér säger jag: Go Ellos!

Om inte annat för att kunna zappa in TV4 på söndagkvällen för att se Patrik Ekwall kunna "Let him tell us his side of the case" bredvid en sunkig tacos-buffé i Borås. Det kan bli "bra TV".

The real Liberty City

Med risk för att göra om min blogg till en förlängning av YouTube skiter jag i det och fortsätter posta roliga grejer som jag hittat på sajten.

Kolla in det här helt störda (men kanske helt vanliga?) klippet from the streets of Slovakia, närmare en original-version av tv-spelet Grand Theft Auto kommer man inte...

Bulldog skater

Ännu en skön filmsnutt...



Det är lite väl mycket America's Funniest Home Videos nu, jag är medveten om det, men den här hunden är bara så jäkla cool =)

En teaser inför NBA-säsongen

Lyckligtvis är NBA mycket mer än bara NY Knicks (till skillnad från fotboll där det går ut på att hata alla motståndare är det faktiskt OK att uppskatta andra lag och spelare också...)

Ni minns dunken av Vince Carter som jag postade här på bloggen för ett tag sen? Den dunken var ju från Sydney-OS, ett tag sen med andra ord, men jag kan meddela att Carter fortfarande är "Vinsane"...

So I give you:

Vince Carter Top 10 Plays of the 05-06 NBA Season

"Up in the ass of Timo"

Peter Andre och Jordan-duett...

Turturduvorna Peter Andre och Jordan uppträdde för ett tag sen på en livesänd välgörenhetsgala. Allt verkar ha gått riktigt bra, åtminstone uppfattade tittarna det så. Men nu har den riktiga versionen läckt ut, den version som sändes på TV var alltså fake. Tack vare YouTube kan allmänheten nu ta del av den oredigerade versionen. Förbered dig på stor, stor humor - och lite huvudvärk.



Ta först en titt på den här videon:



So far so good... typ...

...OUCH!!!

Allt bra så långt, det verkar ju faktiskt som den där patt-fian Jordan kan sjunga... eller?

Ta sen en titt på videon nedan... och jämför de två =)

För maximal effekt är det extremt viktigt att du kollar på dem i rätt följd.

EDIT:

Jordan och Peter Andre tog bort videon av copyright-skäl :)

Men någon var snabb och la ut en ny, se här: http://www.youtube.com/watch?v=OeRbiEdOa2E

Knicks 118 - Memphis 117

Efter 3 fulla övertider, 63 minuters spel, en fördärvad 19-poängsledning i 4:e quartern lyckades Knicks till slut slå det halvkassa laget Memphis Grizzlies (utan skadade Pau Gasol) . Motståndet och den bortslösade ledningen till trots, en vinst är en vinst, man törs hoppas en liten stund till i alla fall.



Quentin Richardson gjorde 31 poäng och satte 5 av 5 trepoängare, med hans skytte kanske banan kan öppna upp sig - och Marbury dominera in-an-out. Nu har jag fått upp hoppet lite grand faktiskt =)

Make or break season för Knicks

Nu är det make or break för NY Knicks, för spelarna med Stephon Marbury i spetsen, för den sanslöst rike ägaren James Dolan och inte minst för deras GM och tränare Isiah Thomas.

Förra säsongen var en komplett flopp och slutade med att Hall of Fame coachen Larry Brown fick sparken, ett avsked som kostade klubben över $40 miljoner (kanske mer?) i cash och ännu mer i bittra känslor och personliga misslyckanden.

Cablevision-ägaren och tillika miljardären Jim Dolan har kritiserats runtom i ligan för att ha noll kunskap om basket, att han bara strör omkring sig pengar som om USD var lire och endast köper spelare som är over-the-hill, överbetalda och framförallt mil i från den basket som Knicks gjort sig känt för under 90-talet: DEFENSE. Faktum är att Knicks var så kassa förra året att de i princip hade olika starting 5's varje match; de förlorade också 59 av 82 matcher och gjorde sin sämsta säsong på evigheter.

Isiah Thomas vann NBA-mästerskapet med Detroit Pistons 2 år i rad som klubbens mest framträdande spelare, han vann även NCAA-mästerkapet med University of Indiana, men hans karriär efter den aktiva tiden har varit mindre lyckad; som president över farmarligan CBA körde han i princip ligan i botten och som klubbpresident har han varit mindre lyckad i både Toronto och New York. Smacka på en stämning för sexuella trakasserier och ständig kritik från journalister, samt det faktum att hans andrepilot under åren i Detroit- Joe Dumars - har lyckats i alla de avseenden som Thomas misslyckats, under Dumars chefskap har Detroit dominerat Eastern conference i 5 år, med mästerkapsvinst för ett par år sen som kronan på verket. Som tränare för Indiana Pacers klarade sig dock Thomas något bättre och nu när han också är tränare för New York får han chansen att fullfölja den vision (om det finns någon överhuvudtaget?) han ser som klubbpresident nere vid planen. Den här säsongen är minst sagt upp till bevis om Thomas vill bli ihågkommen som något annat en bra basketspelare, och det är många som gärna ser honom misslyckas.

I samma båt sitter Stephon Marbury (även kallad "Starbury") - underbarnet från Coney Island, som trots oöverträffad talang och grymma stats aldrig lyckats vinna något av värde med något av de lag han spelar för i sin NBA-karriär. Dessutom har varje lag han spelat för blivit bättre efter att de bytt bort honom, inget som övertygar belackarna direkt... kritiken kan pågå för evigt men jag tänker inte skriva under på den för att jag tycker att Marbury är ascool och en riktig stjärna att se på. Och för de som kritiserar honom för att vara självisk på planen, kan man verkligen inte säga detsamma om hans gärningar utanför planen; Marbury har bl a frisörsalonger som ger gratis klippningar till barn, lågbudget-sneakers som inte är vinstdrivande och dessutom donerade Marbury $1 miljon av egna pengar till katastrofhjälpen efter Hurricane Katrina. Jag säger att det bara är avundsjuka när folk klankar ner på Marbury, men t o m jag börjar kräva lite vinster nu i utbyte mot mitt engagemang som supporter.

För det är även make or break för mig nu som Knicks-fan, jag vet inte hur många säsonger till jag klarar av där allt bara går åt helvete. Men nästa november sitter jag troligtvis i samma sits, försöker glömma bort ännu en säsong där Knicks var ligans stora slagpåse och skämt - och ser med naiv förhoppning fram emot den kommande säsongen.

Tragiskt Jessica

Bevismaterial 1A. Varför man inte ska skaffa sillisar:

Det där ser fullständigt hemskt ut! Dessutom kostar det tydligen 50K att deformera sig själv bortom allt igenkännande. Plastbitarna som har opererats in, som ofta motiveras av implantatens ägare att de in införskaffats för att man ska känna sig mer självsäker, har till effekt att personen aldrig sett mer osäker och sorglig ut som människa; som att de lånar ut sig själva till fullständig exponering, och då menar jag inte bara tuttarna - utan hela själen. Tragiskt...

Och så här söt var hon förut:

Jessica: ta ut de där fasansfulla hårdpackade påsarna och erövra tillbaka den fantastiska personlighet som den tragiska individen med sillisarna ovanför har stulit.

Golge Jacobsson

För er som inte sett Sveriges kåtaste 77-åring, check it out:

http://www.youtube.com/watch?v=J2hrkaEcczo

Nya intressanta tips om hur en spottloska förhöjer prestationen i sängen. Kolla gärna in skjortan i kallingarna också...

Vinsanity

In the case basketball vs. all other sports I present to the jury exhibit A; Vince Carter leaping over 7 foot 2 inches tall Frederic Weis and slamming the ball through the hoop. The prosecution rests. Case closed.

Exhibit A

NBA: Världens mest underhållande TV-sport

Såg just Cleveland Cavaliers slå Washington Wizards i ännu en kanonmatch i årets upplaga av NBA Playoffs. Matchen såg bland annat Wizards Gilbert Arenas sätta en trepoängare från över 20 meter som skickade matchen in i övertid. Väl i övertid, när Cavaliers låg under med en poäng, sänkte Damon Jones en lång tvåpoängare i slutsekunderna som gjorde att Cavs avancerade till kvartsfinal och samtidigt skickade Wizards på semester. Matchserien avgjordes i match 6 (Cavs vann 4-2) och har varit en helt otrolig serie, men saken är den att den är bara en av flera förstklassiga matcher i slutspelet, och det är verkligen synd att så många svenskar inte har en aning om detta (inte minst för att Canal plus gömmer basketen på fredagnätter...)

Inspirerad av matchen beslöt jag mig därför för att, så här i stundande fotbolls-VM-tider, berätta varför NBA-basket är den i särklass överlägset bästa TV-sporten (och detta kommer från en kille som älskar fotboll också och som ser fram emot VM mer än de flesta…) och nedan följer därför, punkt för punkt, mina vattentäta argument om varför så är fallet.

The Action

Det finns helt enkelt inte sport som är mer spektakulär eller som innehåller fler moment av atletisk briljans. Punkt.

Spänningen

Ingen sport har så många spännande matcher. Glöm fotbollens huvudvärksframkallande 0-0 matcher som man behövt genomlida genom åren. Säg istället hej till 120-119 matcher med non-stop action fram och tillbaka. Men det fina i basket är att trots de höga poängantalet så, förutsatt att lagen är relativt jämnbra och matchen betyder något, så slutar så gott som alltid matcherna med ett avgörande i de allra sista sekunderna. Och det är i de situationerna som de RIKTIGA stjärnorna stiger fram. Det är som att varje fotbollsmatch slutade med en straff i slutsekunderna. Med den skillnaden att skottet man ska sätta är tekniskt svårare att utföra och det händer i en spelsekvens där man oftast har en eller två killar som försöker blocka skottet – och just det där skottet är skillnaden på vinst och förlust, det kan innebära vinst eller förlust för en matchserie eller en mästerksapsfinal. En hel säsong (82 matcher plus slutspel) vilar på en spelare och skillnaden mellan hjälte och syndabock är hårfin. Det finns inte en enda sport i världen som kan konkurrera med basketen på denna punkt, eftersom det händer så ofta, eftersom det är oundvikligt att det kommer att hända och eftersom man varje gång häpnar när någon under tryck sätter den där trepoängaren som avgör allt.

Rivaliteten

Rivalitet i fotboll innebär att lagens respektive supportrar hatar varandra och sjunger nidvisor om varandra. Rivalitet i basket innebär att lagens spelare hatar varandra (slight överdrift men hey vem bryr sig?) och bygger upp mångåriga rivaliteter mot varandra. Celtics-Lakers på 80-talet, Pistons-Bulls slutet av 80-talet, Bulls-Knicks början och mitten av 90-talet, Knicks-Indiana och Knicks-Heat mitten till slutet av 90-talet, Pistons-Indiana i början på 2000-talet och nu senast Lakers-Suns.

Dessa rivaliteter är klassiska och till skillnad från fotbollen – där region och stadstillhörighet alternativt politiska värderingar som lagen representerar står som grund för rivaliteten – är det det SPORTSLIGA som står i centrum för basketens rivaliteter. En stor dos hat men samtidigt respekt för motståndaren som vuxit fram genom år av bittra kamper. Visst, fotbollen har detta också till viss del, men i fotbollen möter Man U och Arsenal bara varandra två gånger i ligan och vem som vinner ligan avgörs av vem som kan piska lag som Wigan och West Bromwich och inte av vem som vinner de två inbördes mötena. I basketen möts lagen 4 gånger under säsongen i en slags build-up till slutspelet där de oundvikligen kommer stöta på varandra i en bäst-av-sju-lång-hatmatch.

Bästa laget vinner (nästan) alltid

”Charmen med fotboll är att vilket lag som helst kan vinna” brukar det heta. För det första vill jag säga att detta är bullshit – jag ser ingen charm i detta alls. För det andra stämmer det inte; hur många gånger har Belgien eller Norge vunnit VM? Senast jag kollade har Brasilien varit i 3 raka finaler och endast en handfull riktiga klasslag har lyckats vinna VM i historien, ”vilket lag som helst” vinner aldrig VM eller ens Premier League.

Men om vi då köper ovan citat för en sekund, för visst, även om Sverige aldrig går hela vägen så kan vi ju givetvis tråka oss till en 1-1 match mot Argentina i gruppspelet i VM, och visst har man ju sett väldigt många 0-0 och 0-1 matcher genom åren där det finns ett uppenbart mycket bättre lag som ändå inte vinner eller rentav förlorar. Men i basketen funkar inga uttråkningar och destruktiva strategier – bästa laget vinner varje gång. Vilket lag som helst kan vara bäst on any given night – men även detta tar ut sin rätt eftersom matchserier avgörs i bäst-av-sju. Det finns självklart en charm i att se the underdog vinna i en direkt avgörande final, det tycker självklart jag med, men i längden föredrar jag ändå att det bästa laget vinner. En säsong där man genom antalet segrar i relation till motståndarna avancerar till slutspelet och får ”home court advantage” (som svenska hockeyn) med slutspelsserier i bäst av 5 eller bäst av 7 är enligt mig det ultimata sättet att kora ligans bästa lag. Det mest rättvisa och samtidigt det mest spännande. Ingen risk för att ligan avgörs på målsnöret av att det ena potentiell vinnarlaget möter ett taggat nedflyttningshotat lag medan det andra laget möter ett mittenlag som bara ser fram emot semestern. I NBA slutar istället säsongen med att ligans två bästa lag möter varandra to the bitter end.

Närheten

Matchen pågår mitt i publikhavet och även som tittare kommer man så nära man bara kan. Säg vad man vill om entertainment-hysterin i amerikansk sport men närheten till matchen är ett definitivt plus. I jämförelse är fotbollen rena öststatssporten. En vanlig TV-sändning i fotboll från låt säg Nou Camp innebär att vi är 100 meter från spelarna, vi får aldrig vara med där det händer, höra snacket bland spelarna och censuren är total. Så fort slutsignalen har gått – när vi förväntar oss att få se lite förlängda glädjescener hos vinnarlaget såväl som nederlagstyngda ansikten hos förlorarlaget – ja då klipps det omedelbart till TV-studion fär Clas Runheim och Cain Dotsons ”analys” (zzz). I NBA är kamerorna in your face, vi får hänga med i time-outs och höra strategisnack, reportrarna släpps in i omklädningsrummet och intervjuerna efteråt är relativt öppenhjärtliga. I fotbollen är detta otänkbart och en intervju med en fotbollsspelare är en insta-zapp på fjärrisen för spelarna är så tråkiga och fåordiga att man undrar om de har nåt i huvudet överhuvudtaget. Detta är förstås förutsatt att de ställer upp på intervjun alls, om de fått OK från sin agent och av Nike.

Riktiga stjärnor

Här är mitt argument två egentligen. Dels har basketen många fler stjärnor men framförallt, det är mycket lättare att konstatera vilka de faktiskt är.

I fotboll kan man i princip vara bäst eller sämst på plan för det finns så gott som ingen statistik som backar upp en sådan bedömning åt varken det ena eller andra hållet. Därför har fotbollen alltför många subjektiva stjärnor. Personligen tycker jag till exempel att Deco & Ballack är överskattade medan Chippen är en riktig nolla. Det finns säkerligen någon som tycker helt annorlunda för vi har ingen statistik (mer än kanske målsnitt som egentligen bara gäller offensiva mittfältare och anfallare samt eventuellt den missvisande assist-statisken) som bevis för att just de här spelarna är bäst eller sämst. En följd av detta är att så gott som alla fotbollsspelare på högsta nivå är överbetalda, för inte ens klubbarna har någon egentlig koll på vilka som är bra. Och om de så bara har briljerat en enda gång under säsongen är de helt plötsligt en stjärna. I själva verket är spelarkvaliteten allt som oftast rent ut sagt usel. För hur många misslyckade avslut, enkla pass, frisparkar och hörnor måste man bevittna innan man kastar ut TV:n i total frustration? Det är ju deras förbannade jobb att med viss träffsäkerhet sätta bollen på rätt yta – ändå är det stor affär om det händer en eller ett par gånger per match. Därmed inte sagt att det inte finns många stjärnor i fotbollen - inte minst Henry, Ronaldinho, Rooney, Trezeguet, Kaka osv - men min poäng att den stora massan suger, jag har bara inga bevis för att så är fallet...

I basket däremot betyder statistik något och funkar som ett konkret bevis på om man faktiskt är bra eller inte. Över en 82 matcher lång säsong kommer ens ”average per game” ta ut sin rätt och detta mäts i poäng, assist, blockar, returer. Dessutom mäter man skottprocent, såväl straffkast-% och 2- och 3-poängs-% samt annan statistik som steals och assist/turnover ratio etc. All statistik är värdefull och delar in spelarna i kategorier av bra eller dålig och på-väg-ut-ur-ligan eller stjärna. Givetvis finns det utrymme för subjektiv bedömning också, men om man snittar 30 poäng, 12 returer, 4 assists och 3 blockar och har en skottprocent på 55% så är man en stjärna och det finns det INGEN som kan argumentera emot. Det som sedan skiljer stjärnorna från superstjärnorna i basket är de som snittar enligt ovan men som också vinner mästerskap och som lyfter sitt spel en extra nivå då det verkligen gäller. Och det har aldrig funnits någon som gjorde detta bättre än Michael Jordan och den som anser att det finns en bättre och mer fulländad idrottsman i historien har inte sett honom spela eller följt hans karriär – det kan jag garantera. En dussinspelare som leker stjärna däremot kommer exponeras av den statistik som kommer konstatera hur usel spelaren faktiskt är, för en spektakulär dunk gör ingen säsong, fråga bara Harold Miner eller Isaiah Rider.

Ps. Egentligen ville jag bara beskriva varför jag älskar basket och framförallt varför jag älskar att kolla på basket, men av någon anledning kände jag att jag behövde ställa det i kontrast till en annan sport och då föll det naturligt på världens största sport. Som sagt jag älskar fotboll, det märktes kanske inte här, men ska man driva en tes så får man köra hårt åt ett håll för vem fan vill ha en nyanserad bild anyway?

Läs mer om NBA-rivaliteter på:

http://en.wikipedia.org/wiki/Rivalries_of_the_NBA

eller kolla in denna sköna blogg om rivaliteter från ett fan-perspektiv.

Vill ni följa NBA-slutspelet så gör man det på Canal plus på TV och online gör man det företrädelsevis på http://sports.espn.go.com/nba/index

Joni of Sweden

Måste tipsa om min gode vän Joni som just startat en skön och läsvärd blogg:

http://joniofsweden.blogspot.com/

Pga Jonis intåg i cyberspace har jag dessutom inspirerats till att stage a comeback för Bragdbloggen - ska se till att skärpa mig nu. Jag hoppas kunna fila på ett inlägg om varför jag - på fullaste allvar - tycker att Jessica i Big Brother är snygg, cool och smart och det bästa som hänt kl 19 på flera år. Ja det och mina fil och flingor-middagar då (bestående av 1 hel liter A-fil, jämn fördelning Special K och Start samt några kast med kanelburken - slurp!)

Grammy night

För nån vecka sen såg jag på den svenska ”musikelitens” firmafest Grammisgalan. Om den hade varit ens remotely interesting hade det kanske kunnat vara ett ämne för bloggen. Men jag nöjer mig med att säga att den var så där svenskt pinsam som bara svenska galor kan vara, så kan ni som inte såg den dra era egna slutsatser. Istället tänkte jag berätta lite om den ”riktiga” Grammisgalan, the Grammy Awards, som jag kunde se genom det underbara Boxer-abbonemanget (var är min räkning?).

.

Till min stora fasa var den här galan (nästan) ännu värre att se, vilket blev tydligt tidigt när galan kickade off med en duett mellan de tecknade Gorillaz och den fruktansvärda sekt-haggan Madonna. Madonna som ju en gång i tiden var en riktigt bra artist som gjorde grymma låtar har gått och blivit en fasansfullt arrogant käring, men värst av allt är att hon går emot allting hon en gång stod för. Hennes hyfsat coola rebellerande på 80- och 90-talet mot sin stränga uppfostran och den påtvingade tron som hennes far gav henne, ger hon nu tillbaka i mängder genom att bestraffa sina barn med samma medel (dottern Lourdes får inte se på TV t ex) och den kristna tron är utbytt mot sekten Kabbala (jag skiter fullständigt i om det är felstavat). Värre sellout och hycklare får man leta efter, och dessutom envisas hon med att försöka vara "sexig" samtidigt som hon försöker vara någon slags brittisk adelskvinna. Så ni förstår att hennes framträdande var det första av flera under kvällen som fick mig att vilja spy...

.

Sekt-haggan Madonna. Spyreflexen retas.

... för det här skulle visa sig vara en försmak av all ointressant och menlös pop-musik som skulle följa under resten av galan (vad hade jag väntat mig?). Snabbt förstod jag att galan endast är en mötesplats för has-beens (Seal, Sheryl Crow m fl), kompletta nollor (Fall Out Boy, Keane m fl) och överskattade sömnpiller (Coldplay, Maroon 5 m fl) och har ingenting att göra med bra musik. Det här kan vara ett tecken på att dagens musik helt enkelt inte håller måttet, men också på att arrangörerna och juryn inte har någon som helst koll. Det här illustreras bäst genom att titta på de kategorier där jag kan bidra med en expert opinion; för hur F-A-N kan Black Eyed Peas vinna Rap-kategorin?? Slutsats: när middle aged white men and women ska bestämma vad som är bra musik, ja, då kan det bara bli uselt. Om inte detta var sant skulle Michael Bolton och Kenny G aldrig sålt multum.
.
I andra Grammy-nyheter kan jag meddela att the hip-hop community nu tagit sitt slutliga farväl av Kanye West, efter att han för evigt cementerat sin status som en patetisk sellout. För man kan vara fullständigt säker på att när mainstream-USA omfamnar en artist då är denne artist per automatik ointressant, dålig och överskattad. Tanken på små WASP-döttrar som sjunger på Gold Digger när de ser på TRL kan få vilken frisk människa som helst att vilja strypa någon. Men tillbaka till ämnet och hip-hop-historiens mest narcissistiska artist.

The definition of a sellout. Spyan är nära.

När jag såg på the Grammy Awards var Mr. Wests frotterande och ryggdunkande med Bono och andra mainstream-artister spyframkallande att se på. Innan galan hade Kanye hypats av media och killens suck-pack album hade betraktats som en förhandsfavorit att vinna. Själv sa den ständigt blygsamme West: "If I don't win Album of the Year, I'm gonna really have a problem with that". En rappare som säger så och tror på det själv måste ha gjort, med hip-hop-mått mätt, en riktigt urusel skiva. Istället gick priset för bästa album till U2; ett over-the-hill-band (andra Grammy-vinnare inkluderade fler såna band, bland annat Green Day). Grädden på pulvermoset var när pristagaren Bono säger på scen att ”Kanye, nästa gång är det din tur”. Kanye var i denna stund förlorad för oss som gillade honom från början. Efter en suverän första skiva (bortsett från alla annoying skits) har Mr. West nu lämnat den riktiga hip-hop-scenen för gott för att göra Black Eyed Peas och Will Smith & co sällskap, och allt jag kan säga är good riddance. Who’s next?
.

Till sist fick jag se något som verkligen fick magen att vända sig ut-och-in, nämligen Jay-z och Linkin Parks framträdande. Det är när man påminns om att Jay-z samarbetat med Linkin Park som man måste ifrågasätta Jay-z’s storhet. Att killen gjort två skivor med R. ”Piss on You” Kelly bevisar ju att han är extremt pengakåt så ett samarbete med Linkin Park är ju inte speciellt far-fetched eftersom han då kan crossover till en ny publik. Men Jay; räckte det inte med en skiva och en video? Måste du fortsätta plåga oss med det här skräpet?

Selling out reaches new all-time high. Spyan kastas upp.

Men det skulle bli ännu värre skulle det visa sig – att Jay-z hade en T-shirt föreställande John Lennon hade i och för sig redan gett oss en förvarning – för mot slutet av låten börjar Linkin Park-sångaren sjunga Beatles gamla hit Yesterday över detta förskräckliga hip-hop-/metal-beat – och när sedan en förvirrad Paul McCartney dyker upp och slutför sången (med Jay-z som fyller i med lite ”That’s right!”, ”Yesterday, yeah!” etc över McCartneys sång) så är galan fullbordad och jag kan gå ut på toa och spy.

Svenska "pokermiljonärer" går på a-kassa

Man kan inte annat än skratta åt det hela... Dessa high rollers som låtsas leva glassiga liv i Monte Carlo och Las Vegas är enligt Expressen (se länken) i stort sett halvpanka! Ta till exempel Linda Rosings "ex" (PR-ex rättare sagt) Mikael Westerlund, som på tv framstått som en multimiljonär, han går i själva verket på a-kassa (!!).

.

Först stämplar man, sen blir det lite spel & dobbel för att koppla av... framför mig ser jag snarare en tragisk bingolokal i Anytown, Sweden, istället för ett high stakes game på Bellagio...

.

Så är allt bara en bluff, är spelarna i själva verket panka? Eller är dem bara såna smågangsters att de inte redovisar sina vinster och därigenom maximerar sin inkomst genom att mjölka samhället på a-kassa trots att de inte behöver det... Hursomhelst är jag inte imponerad, men vem är det anyway?

Go New York, Go New York, Go!

5 RAKA VINSTER!!!!!

.
Tro det eller ej men mitt kära New York Knicks har 5 raka vinster och är obesegrade år 2006. Mitt falnade sportintresse har därför fått en rejäl nytändning – och min Knicks-kärlek har nått sin högsta peak sen 1999, då det minnesvärda laget med LJ, Spree, Childs, Houston, Camby och (en skadad) Ewing gick till final.
.
För sex omgångar sedan så var Knicks ligans sämsta lag, nu har de chansen att gå till playoffs… Med 3 av ligans bästa rookies; Channing Frye, Nate Robinson och David Lee finns det enorm potential; Stjärnan Stephon Marbury har fortfarande 5 år av toppbasket i sig och han börjar först nu börja växa in i rollen som ledare; Lägg därtill starka role players som Jamal Crawford och Quentin Richardson samt en center av rang, Eddy Curry, och vi har ett lag som redan är bra, men som framöver kan bli hur bra som helst.
.
Jag förutspår att Knicks tar hem allting inom 3 år.

I'm Back!!

... Don’t call it a comeback! Angående de där topplistorna för året 2005 som jag nämnde i tidigare inlägg så tänkte jag lite på det där och kom på att såna listor; A) är played out B) är ointressanta i största allmänhet, och C) inte ens skulle räcka till topp 3 på grund av att årets film-, sport- och musikår helt enkelt var för mycket av en downer. Så what’s the point? Men i korthet kan man konstatera följande:

Popåret var exceptionellt vidrigt, vilket bäst exemplifierades av den tecknade grodan (som av nån anledning har en pitt…varför?!) som spelade Snuten i Hollywood-sången. Hemskt! Håkan H räddade därför musikåret från total katastrof, medan the year in hip-hop var ett riktigt bottennapp. I övrigt bryr jag mig inte…

Mitt engagemang för sport fick samma utfall som vanligt, nämligen besvikelse. Blåvitt blev best loser, Arsenal var aldrig ens nära och Knicks var mil ifrån playoffs. Nästa år håller jag på Djurgården, Chelsea och San Antonio – då måste väl mina riktiga lag vinna? Skoja bara…

Vad gäller filmens värld vet man att när intresset och uppmärksamheten kring scientologi-Tom och hans hopp i soffan hos Oprah och beef med Brooke Shields (!) - samt andra uppmärksammade kändisintriger som Brangelina och Bennifer Part 2 - helt och hållet överskuggade intresset för det som faktiskt borde betyda något, själva filmerna, ja då vet man att filmerna inte håller måttet av egen kraft... Stort plus ger jag dock till Johnny Depp i rollen som Willy Wonka; Wonkas sätt att handskas med barn borde varje svensk curlingförälder försöka lära sig en hel del av (no kidding!). Lär de små ouppfostrade rackartygen en läxa genom att ge dom en överdos av sina egna jävelskaper - flip the script on the little Damiens is what I say! Och gör det hela med ett underbart lillgammalt nästintill galet tonfall. That ought to do the trick.

TV hade ju däremot sina uppenbara höjdpunkter (se tidigare inlägg) Dolce Vita och Emma "Lobotomerad" Andersson, Nip/Tuck, Paradise Hotel säsong 1, World Poker Tour, Jack & Bobby och Entourage. Som vanligt var TV4 sämst i klassen medan Kanal 5 och Canal Plus var bäst. Apropå Emma A såg jag en klockren imitation av Christine Meltzer (tror jag hon heter) på Hey Baberibas julspecial. Detta under sketchen som skulle visa hur det gick till på de SVT auditions som slutade med att Blossom Tainton (otroligt nog) fick jobbet som julvärdinna. Sketchen var klockren och gick ut på att Blossom endast fick jobbet på grund av den usla konkurrensen och det faktum att hon var den enda som (bokstavligen) lyckades tända julljuset. Under Emma A's audition lät det så här (hjärndött tonfall): "När David Beckham firar jul gör han det med ett sånt här ljus från Dolce & Gabbana..." Jag höll på att skratta ihjäl mig!

Så då var det avklarat – on to 2006. Många bra skivor tror jag på, hela G-Unit släpper skiva och Nas ska göra en skiva helt och hållet med DJ Premier. Kan bli hur bra som helst! I fotbolls-VM tror jag på silver vilket kommer rädda ett i övrigt misslyckat sportår. Ses snart, J.B.