Make or break season för Knicks

Nu är det make or break för NY Knicks, för spelarna med Stephon Marbury i spetsen, för den sanslöst rike ägaren James Dolan och inte minst för deras GM och tränare Isiah Thomas.

Förra säsongen var en komplett flopp och slutade med att Hall of Fame coachen Larry Brown fick sparken, ett avsked som kostade klubben över $40 miljoner (kanske mer?) i cash och ännu mer i bittra känslor och personliga misslyckanden.

Cablevision-ägaren och tillika miljardären Jim Dolan har kritiserats runtom i ligan för att ha noll kunskap om basket, att han bara strör omkring sig pengar som om USD var lire och endast köper spelare som är over-the-hill, överbetalda och framförallt mil i från den basket som Knicks gjort sig känt för under 90-talet: DEFENSE. Faktum är att Knicks var så kassa förra året att de i princip hade olika starting 5's varje match; de förlorade också 59 av 82 matcher och gjorde sin sämsta säsong på evigheter.

Isiah Thomas vann NBA-mästerskapet med Detroit Pistons 2 år i rad som klubbens mest framträdande spelare, han vann även NCAA-mästerkapet med University of Indiana, men hans karriär efter den aktiva tiden har varit mindre lyckad; som president över farmarligan CBA körde han i princip ligan i botten och som klubbpresident har han varit mindre lyckad i både Toronto och New York. Smacka på en stämning för sexuella trakasserier och ständig kritik från journalister, samt det faktum att hans andrepilot under åren i Detroit- Joe Dumars - har lyckats i alla de avseenden som Thomas misslyckats, under Dumars chefskap har Detroit dominerat Eastern conference i 5 år, med mästerkapsvinst för ett par år sen som kronan på verket. Som tränare för Indiana Pacers klarade sig dock Thomas något bättre och nu när han också är tränare för New York får han chansen att fullfölja den vision (om det finns någon överhuvudtaget?) han ser som klubbpresident nere vid planen. Den här säsongen är minst sagt upp till bevis om Thomas vill bli ihågkommen som något annat en bra basketspelare, och det är många som gärna ser honom misslyckas.

I samma båt sitter Stephon Marbury (även kallad "Starbury") - underbarnet från Coney Island, som trots oöverträffad talang och grymma stats aldrig lyckats vinna något av värde med något av de lag han spelar för i sin NBA-karriär. Dessutom har varje lag han spelat för blivit bättre efter att de bytt bort honom, inget som övertygar belackarna direkt... kritiken kan pågå för evigt men jag tänker inte skriva under på den för att jag tycker att Marbury är ascool och en riktig stjärna att se på. Och för de som kritiserar honom för att vara självisk på planen, kan man verkligen inte säga detsamma om hans gärningar utanför planen; Marbury har bl a frisörsalonger som ger gratis klippningar till barn, lågbudget-sneakers som inte är vinstdrivande och dessutom donerade Marbury $1 miljon av egna pengar till katastrofhjälpen efter Hurricane Katrina. Jag säger att det bara är avundsjuka när folk klankar ner på Marbury, men t o m jag börjar kräva lite vinster nu i utbyte mot mitt engagemang som supporter.

För det är även make or break för mig nu som Knicks-fan, jag vet inte hur många säsonger till jag klarar av där allt bara går åt helvete. Men nästa november sitter jag troligtvis i samma sits, försöker glömma bort ännu en säsong där Knicks var ligans stora slagpåse och skämt - och ser med naiv förhoppning fram emot den kommande säsongen.