Emma Andersson: Den ofrivilliga komikerns äventyr rullar vidare...

Skrev ju om Ken Lennaárd och hans medverkan i Dolce Vita för ett tag sen. Jag kollar alltså nästan alltid på programmet och sitter varje gång i soffan med ett stort leende på läpparna samtidigt som jag, i en slags skräckblandad förtjusning, sitter och skakar på huvudet. I kvällens avsnitt fanns det absolut noll riktning, röd tråd eller tanke bakom upplägget på programmet. Vi fick följa en helt ointressant musikalartist (som troligtvis tjänar lika mycket som nån i Ica-kassan), en klubbvärd för Café Opera och en livvakt (!). Hur är detta dolce vita?? Självklart är det inte det. Och det är det som gör det så underbart!

.

Varför får vi möta en totalt ointressant livvakt utan några kopplingar till nån superstjärna, i ett program om det ljuva livet? "Det här är en Glock", säger livvakten "Göran" (utan efternamn) till Emma när de är ute på en öde skjutbana i skogen. Va...? Sen får vi följa med nattklubbsvärden på Café Opera under en "hektisk" dag, där han får "sju sms i minuten". Tydligen är det 25-årsjubileum för krogen och "alla kommer att vara där" så klubbvärden ska hämta upp en vit smoking på Hugo Boss (Wooo! Lyx!). Det ironiska men samtidigt tragiska i sammanhanget är att klubbvärden heter Abbe och har invandrarbakgrund, och skulle därför förmodligen aldrig nånsin släppas in på den "lyxiga" nattklubben om han inte själv var värd för den... Det hade varit en riktig vinkel på programmet, om programledaren hade ställt frågor som: "Vad tycker du om att invandrare diskrimineras på uteställen i Stockholm? Vad gör ni för att motverka fördomar?" osv... Men det är nog lite väl mycket begärt, och vid närmare eftertanke så vill jag ju inte att Dolce Vita skall handla om det. Men komiskt hade det no doubt varit ändå, för närän Emma Andersson är i farten blir det komiskt hur man än ser på det.

Guldspaden-vinnare 2006?

Förra veckan fick vi följa med på en underklädesturné med Brinkenstjärna och hans pinup-brudar. Det osade fylla & våldtäkt, svett & testosteron i lokalerna, och detta redan innan Natacha P dyker upp i en Playboy-bunny suit ("Jag har kreativ kontroll, jag vill t ex inte ha string, så det slipper jag...") Nåt mer tragiskt en såna där turnéer i småstadssverige kan jag faktiskt inte tänka mig. Så långt från la dolce vita som man kan komma faktiskt...

Vi fick också följa med när några "Glamour"-modeller nakenfotades av slisktidningen FHM. Där fick vi bland annat lära oss att skillnaden på Glamour-modeller och andra pinup-brudar är att de inte visar muffen (Classy! Glamour!). Vi fick också se på hur programledaren Emma Andersson justerade badskummet på en av Glamour-modellernas tuttar när fotograferingen hade förflyttats till jacuzzin. Och det är i dom här situationerna som den sköna motsägelsefullheten kommer in i bilden - programledaren Emma-pantad som sågspån-Andersson intar nämligen gärna rollen av en slags modersfigur för dom här småtjejerna, och gör sig ofta till förmer än sina intervjuobjekt (à la Malou von Sivers, fast på ett eurotrash-sätt...) Problemet är bara att hon själv alltsom oftast har samma bakgrund och erfarenheter som de som vi som tittare tycker synd om, i det här fallet en liten first-time "Glamour"-modell från vischan.

Ett annat exempel på detta förhållande är det numera klassiska Linda Rosing-avsnittet, som gick för nåt år sen kanske. I avsnittet fick Emma följa med Linda Rosing under några helt ordinära misärdagar ur Rosings liv. I jämförelse med Linda Rosing framstod ju självklart Emma som en riktigt superlyckad och lycklig människa, men vem hade inte gjort det? Programmets grande finale var när Linda Rosing fick ta en deprimerande taxi hem mitt i natten, efter att ha genomgått ännu en skönhetsoperation hos nån kvacksalvare. När Linda kliver in i taxin, med ett par numera jätteläppar och gråten i halsen, ropar Emma hejdå med sitt karakteristiskt hjärndöda tonfall: "Hej då, Lucky Lips!". Om inte den sekvensen platsar på Filip och Fredriks 100 höjdare vet jag inte vad som gör det...