Surfar in på SVT Play en gång i veckan och kollar på Mäklarna aka Mecklarna.
Kjell Bergquist är hela behållningen, rätt igenom ascool. Letade efter scenen där han är på dejt med en hårfrisörska (Avsnitt 9, slutet, check it out) men den fanns inte på YT så det fick bli the next best thing. Scenen där antihjälten Kaj Modin gästföreläser på en mäklarkurs, men råkar gå in på nån slags Läkare utan gränser kurs. Tyvärr för Kaj visar det sig att klädkod, moral och marknadsvärde inte riktigt går att applicera på ideellt arbete i Afghanistan.
lördag, maj 30, 2009
To win or not to win
That is the question.
Inatt är det Game 6 i Eastern Conference Finals mellan Cleveland Cavaliers och Orlando Magic. Orlando leder med 3-2 och kan avgöra på hemmaplan. Lakers är redan i final och David Stern sitter och ber till gud att Cavs går till final så att drömfinalen mellan Kobe och Lebron blir verklighet och TV-siffrorna skjuter i taket. Men inte jag.
66 vinster i grundserien, priset som ligans MVP och ett seriesnitt på över 40 poäng 8 returer och 8 assist mot Orlando. Om Cavs inte räcker till TROTS Lebrons monstersäsong har jag väldigt svårt att se att Lebron re-signar med Cavs under sommaren - och därmed lever hoppet för alla Knicks fans.
Hetaste frågan de senaste veckorna i New York Knicks/Lebron James-sagan har varit om det är större eller mindre chans att Lebron lämnar Cleveland 2010 om han vunnit en titel åt staden innan han blir free agent. Marc Berman på New York Post har beordrat sina läsare att hålla tummarna för att Cavs ska åka ut - annars kan vi alla glömma Lebron 2010. Frank Isola på NY Daily News har å andra sidan sagt åt oss alla att be till gud att Lebron vinner i år, för det finns inte en chans i helvetet att Ohio-sonen skulle kunna svika sitt lag på det sättet och baila sitt "hemmalag" innan de depraverade Cleveland-fansen fått en titel.
Cleveland - en av USA:s Rust Belt Cities
Bakgrunden till Isolas resonemang är att staden Cleveland (som av allt att döma verkar vara en extremt deprimerande industristad) har inte upplevt en titel sedan 1964 eller något sådant. Och invånarna har djupa sår efter alla nästan-år och hemmalagen är mer berömda för sina misslyckanden än sina framgångar.
Leaving Das Cleveland
En typisk Cleveland-kändis: Craig Ehlo
Att inneha världens bästa basketspelare och sedan förlora honom vore som grädde på stadens hopplösa pulvermos. Men det faktum att två NYC-journalister gör två så diametralt olika analyser av situationen säger det mesta om det här, ingen har någon egentlig aning och allting är bara spekulation, förhoppningar (Knicks) och rädsla (Cavs).
Personligen tror jag att chanserna att Lebron ökar om han INTE vinner en titel med Cleveland. Varför skulle han vilja lämna ett lag som bevisligen vinner titlar? Det är så man når Jordan-status. Ska man förlita sig på att en LBJ mitt i glädjeruset av att ha vunnit en titel ska lämna ett mästarlag för att ta en risk med ett helt nytt lag? Det känns inte som en stabil plan om du är Knicks. Om Cleveland däremot inte vinner, logiskt sett så ökar då chansen att han kommer se sig om. Och då står en ny-signad Amaré Stoudemire, en sharpshooting Danilo, en stabil off-the-bench Wilson Chandler, en microwave Nate-Rob och en sophomore Stephen Curry och väntar på honom.
I mina drömmar...
Inatt är det Game 6 i Eastern Conference Finals mellan Cleveland Cavaliers och Orlando Magic. Orlando leder med 3-2 och kan avgöra på hemmaplan. Lakers är redan i final och David Stern sitter och ber till gud att Cavs går till final så att drömfinalen mellan Kobe och Lebron blir verklighet och TV-siffrorna skjuter i taket. Men inte jag.
66 vinster i grundserien, priset som ligans MVP och ett seriesnitt på över 40 poäng 8 returer och 8 assist mot Orlando. Om Cavs inte räcker till TROTS Lebrons monstersäsong har jag väldigt svårt att se att Lebron re-signar med Cavs under sommaren - och därmed lever hoppet för alla Knicks fans.
Hetaste frågan de senaste veckorna i New York Knicks/Lebron James-sagan har varit om det är större eller mindre chans att Lebron lämnar Cleveland 2010 om han vunnit en titel åt staden innan han blir free agent. Marc Berman på New York Post har beordrat sina läsare att hålla tummarna för att Cavs ska åka ut - annars kan vi alla glömma Lebron 2010. Frank Isola på NY Daily News har å andra sidan sagt åt oss alla att be till gud att Lebron vinner i år, för det finns inte en chans i helvetet att Ohio-sonen skulle kunna svika sitt lag på det sättet och baila sitt "hemmalag" innan de depraverade Cleveland-fansen fått en titel.
Cleveland - en av USA:s Rust Belt CitiesBakgrunden till Isolas resonemang är att staden Cleveland (som av allt att döma verkar vara en extremt deprimerande industristad) har inte upplevt en titel sedan 1964 eller något sådant. Och invånarna har djupa sår efter alla nästan-år och hemmalagen är mer berömda för sina misslyckanden än sina framgångar.
Leaving Das ClevelandEn typisk Cleveland-kändis: Craig Ehlo
Att inneha världens bästa basketspelare och sedan förlora honom vore som grädde på stadens hopplösa pulvermos. Men det faktum att två NYC-journalister gör två så diametralt olika analyser av situationen säger det mesta om det här, ingen har någon egentlig aning och allting är bara spekulation, förhoppningar (Knicks) och rädsla (Cavs).
Personligen tror jag att chanserna att Lebron ökar om han INTE vinner en titel med Cleveland. Varför skulle han vilja lämna ett lag som bevisligen vinner titlar? Det är så man når Jordan-status. Ska man förlita sig på att en LBJ mitt i glädjeruset av att ha vunnit en titel ska lämna ett mästarlag för att ta en risk med ett helt nytt lag? Det känns inte som en stabil plan om du är Knicks. Om Cleveland däremot inte vinner, logiskt sett så ökar då chansen att han kommer se sig om. Och då står en ny-signad Amaré Stoudemire, en sharpshooting Danilo, en stabil off-the-bench Wilson Chandler, en microwave Nate-Rob och en sophomore Stephen Curry och väntar på honom.
I mina drömmar...
I'm caucasian!
Jag haussade nyligen amerikansk media för deras överlägsna studioprogram och TV-sändningar i sportsammanhang. Specifikt var det Kanye Wests Amazing NBA-video. Och nu har det kommit en pretty funny Amazing-spoof á la Weird Al Yankovic kallad Caucasian:
Ska man vara ärlig skulle man faktiskt kunna argumentera för att inte (alla) vita suger i basket, faktum är att ganska många crackas can ball. För att ta två konkreta exempel; Dirk Nowitzki vann MVP för ett par år sedan och dessförinnan vann Steve Nash back-to-back MVPs. Och det finns en rad andra vita spelare som är mer än OK, mestadels är det dock spelare som kommer från andra länder än USA (sorry David Lee, du är inte riktigt där ännu). Helt oavsett betyder det inte att videon är mindre rolig, liiite självironi får man allt ha...
Ska man vara ärlig skulle man faktiskt kunna argumentera för att inte (alla) vita suger i basket, faktum är att ganska många crackas can ball. För att ta två konkreta exempel; Dirk Nowitzki vann MVP för ett par år sedan och dessförinnan vann Steve Nash back-to-back MVPs. Och det finns en rad andra vita spelare som är mer än OK, mestadels är det dock spelare som kommer från andra länder än USA (sorry David Lee, du är inte riktigt där ännu). Helt oavsett betyder det inte att videon är mindre rolig, liiite självironi får man allt ha...
Lyssnar på 01:01
A TRUE CLASSIC!! Varför gjordes inte en video till denna?
Skön kommentar på YouTube:
love this shit.
new school rappers should be embarrassed.
^^ Amen
Ps. Det här of course the ORIGINAL Big Pimpin, Jigga är en swagger-jacker for this one...
fredag, maj 29, 2009
Lebron's wingman 2010
För er som håller på New York Knicks så vet ni att allt handlar om första juli 2010. Dagen då historiens bästa free agent class släpps fri på marknaden. Eller vad sägs om de här spelarna?
Lebron James, Dwyane Wade, Chris Bosh, Amaré Stoudemire, Joe Johnson, Paul Pierce, Manu Ginobili, Yao Ming, Tracy McGrady, Richard Jefferson, Michael Redd, Tyson Chandler, Josh Howard, Ray Allen, Steve Nash med flera.
Allting som NY:s top dog Donnie Walsh har gjort sedan han återvände till sin hemstat New York efter alla år som boss i Indiana Pacers har haft ett enda mål i sikte: första juli 2010. Största bedriften var att han lyckades byta bort Zach Randolph vars kontrakt ansågs omöjligt att trada. En annan nyckeltrade var Jamal Crawford, som också han fick lämna eftersom hans kontrakt var för dyrt (och långt). Randolph och Crawford var lagets två bästa spelare, men i NBA där alla lag har ett lönetak och man inte kan signa nya spelare när man över taket (endast re-sign eller trada) så är lönetaks-frihet det i stort sett viktigaste ett lag som är i rebuild mode kan ha. Det, och ha tur och vinna draften då.
Donnie Walsh the Knicks savior
Senast New York hade cap flexibility var 1996, och då kom Allan Houston via free agency och även Larry Johnson och Chris Childs joinade laget. Det är genom sund ekonomi (ha spelare i laget som är värda sitt pris) som man kan bygga vinnande lag. Och sedan 1996 har det bara lönerna skjutit i taket. Att ha dead wood på bänken kan vara förödande, fråga bara Isiah Thomas. Men tack och lov har Donnie Walsh kommit för att rätta till Thomas misstag. Och den ultimata drömmen är givetvis att signa Lebron James.
Men Walsh arbetar för att skapa tillräckligt mycket utrymme under lönetaket för att kunna signa TVÅ maxkontraktspelare 2010. Sannolikt är Lebron inte ens intresserad av att komma om inte New York lyckas signa ännu en all-star.
Jordan behövde Pippen, Isiah behövde Dumars, Shaq behövde Kobe, Wade behövde Shaq och så vidare, för ett enmansband vinner inga mästerskap. Man behöver ett lag uppbyggt på role players, anfört av en given superstjärna och en given nummer två.
Och hittills har alla snackat om Chris Bosh som Lebrons nummer 2 i NY Knicks, eftersom Wade lär stanna i Miami, medan Pierce, Allen med flera är för gamla 2010. Men varför snackar ingen om Amaré Stoudemire? Han spelade ju trots allt under coach D'Antoni i Phoenix och är så vitt jag kan se bättre än hela bunten (alla som inte heter Lebron).
Career stats:
21 PPG / 54 FG% / 9 RBG / 1.4 BPG
Dessutom 4 All-star selections och första rookie of the year någonsin straight out of high school.
Ser ut som en hyfsad nummer två, eller hur?
Och Amaré i en Knicks uniform verkar inte ens som att det är helt osannolikt. Checka in den här intervjun med Amaré Stoudemire på ESPN Radio (från 16:00 och framåt).
Amaré som är ovanligt frispråkig för att vara idrottsman (bara det passar in i NYC) säger bland annat...
- På frågan om han är bättre än Chris Bosh:
"Aaaaw MAN, are you kidding me?!"
- So that's a yes?
"Ask Chris Bosh that question..."
- So there's no doubt about it, you're better than Chris Bosh?
"No doubt about it"
- På frågan hur seriöst han kommer överväga New York Knicks 2010:
"I will be totally serious about that... I spent a lot of my childhood there, I have a connection with the state... and I also love the entire coaching staff, I think Coach D'antoni's doing a phenomenal job with the Knicks... New York's a great city, I follow them closely."
På frågan vem han tycker är den bättre spelaren av Kobe och Lebron. Lebron.
På frågan vem han helst skulle vilja spela med, Kobe eller Lebron. Lebron.
Han lobbar alltså för D'Antoni, för staden NYC, för laget Knicks och för att team up med Lebron. Can you say championship, please?
Highlight reel
Så Donnie Walsh, om du mot all förmodan kan svenska och surfar in på Bragdbloggen, se nu till att plocka upp Stoudemire, med eller utan Lebron.
Lebron James, Dwyane Wade, Chris Bosh, Amaré Stoudemire, Joe Johnson, Paul Pierce, Manu Ginobili, Yao Ming, Tracy McGrady, Richard Jefferson, Michael Redd, Tyson Chandler, Josh Howard, Ray Allen, Steve Nash med flera.
Allting som NY:s top dog Donnie Walsh har gjort sedan han återvände till sin hemstat New York efter alla år som boss i Indiana Pacers har haft ett enda mål i sikte: första juli 2010. Största bedriften var att han lyckades byta bort Zach Randolph vars kontrakt ansågs omöjligt att trada. En annan nyckeltrade var Jamal Crawford, som också han fick lämna eftersom hans kontrakt var för dyrt (och långt). Randolph och Crawford var lagets två bästa spelare, men i NBA där alla lag har ett lönetak och man inte kan signa nya spelare när man över taket (endast re-sign eller trada) så är lönetaks-frihet det i stort sett viktigaste ett lag som är i rebuild mode kan ha. Det, och ha tur och vinna draften då.
Donnie Walsh the Knicks saviorSenast New York hade cap flexibility var 1996, och då kom Allan Houston via free agency och även Larry Johnson och Chris Childs joinade laget. Det är genom sund ekonomi (ha spelare i laget som är värda sitt pris) som man kan bygga vinnande lag. Och sedan 1996 har det bara lönerna skjutit i taket. Att ha dead wood på bänken kan vara förödande, fråga bara Isiah Thomas. Men tack och lov har Donnie Walsh kommit för att rätta till Thomas misstag. Och den ultimata drömmen är givetvis att signa Lebron James.
Men Walsh arbetar för att skapa tillräckligt mycket utrymme under lönetaket för att kunna signa TVÅ maxkontraktspelare 2010. Sannolikt är Lebron inte ens intresserad av att komma om inte New York lyckas signa ännu en all-star.Jordan behövde Pippen, Isiah behövde Dumars, Shaq behövde Kobe, Wade behövde Shaq och så vidare, för ett enmansband vinner inga mästerskap. Man behöver ett lag uppbyggt på role players, anfört av en given superstjärna och en given nummer två.
Och hittills har alla snackat om Chris Bosh som Lebrons nummer 2 i NY Knicks, eftersom Wade lär stanna i Miami, medan Pierce, Allen med flera är för gamla 2010. Men varför snackar ingen om Amaré Stoudemire? Han spelade ju trots allt under coach D'Antoni i Phoenix och är så vitt jag kan se bättre än hela bunten (alla som inte heter Lebron).
Career stats:21 PPG / 54 FG% / 9 RBG / 1.4 BPG
Dessutom 4 All-star selections och första rookie of the year någonsin straight out of high school.
Ser ut som en hyfsad nummer två, eller hur?
Och Amaré i en Knicks uniform verkar inte ens som att det är helt osannolikt. Checka in den här intervjun med Amaré Stoudemire på ESPN Radio (från 16:00 och framåt).
Amaré som är ovanligt frispråkig för att vara idrottsman (bara det passar in i NYC) säger bland annat...
- På frågan om han är bättre än Chris Bosh:
"Aaaaw MAN, are you kidding me?!"
- So that's a yes?
"Ask Chris Bosh that question..."
- So there's no doubt about it, you're better than Chris Bosh?
"No doubt about it"
- På frågan hur seriöst han kommer överväga New York Knicks 2010:
"I will be totally serious about that... I spent a lot of my childhood there, I have a connection with the state... and I also love the entire coaching staff, I think Coach D'antoni's doing a phenomenal job with the Knicks... New York's a great city, I follow them closely."
På frågan vem han tycker är den bättre spelaren av Kobe och Lebron. Lebron.
På frågan vem han helst skulle vilja spela med, Kobe eller Lebron. Lebron.
Han lobbar alltså för D'Antoni, för staden NYC, för laget Knicks och för att team up med Lebron. Can you say championship, please?
Highlight reel
Så Donnie Walsh, om du mot all förmodan kan svenska och surfar in på Bragdbloggen, se nu till att plocka upp Stoudemire, med eller utan Lebron.
torsdag, maj 28, 2009
Barry White saved my life...
... and if Barry White saved yo life, or got you back with yo ex-wife, sing Barry White (Barry White) It's alright!
Dags för en throwback, en true classic, en riktig tribute. 100% Colombian av Fun Lovin Criminals. När jag bodde i Nice 1999 lyssnade jag den här skivan sönder och samman. Och nyligen har jag re-discovered it. Faktum är att skivan är ett av få botemedel mot min iPod-curse. Det här albumet är sjukt bra helt enkelt. Perfekt för lugna dagar. Perfekt för förfester. Efterfester. Middagar. Och perfekt för "me-time".
En blandning av lugna låtar och rockiga låtar. Och alltid med cocky confidence och grymma texter. Som t ex Big Night Out:
I got supermodels on my D!
Man kan inte tänka på FLC utan att tänka på New York. Sköna street tales där gränsen mellan verklighet och dikt är oklar. Coolaste bandet från NYC ever. Bara Strokes som konkurrerar. Up on the hill:
Ännu en skön video... 100% Colombian är nothing but hits, I'm telling you. Korean Bodega:
Efter den här skivan har jag inte riktigt tänt till på det FLC gjort. Men kanske har jag fel, please enlighten me om deras tre efterföljande skivor egentligen är bra och jag bara inte gett dem en chans.
Jag skulle behöva en ny 100% Colombian. Så kära bloggläsare, snälla släng in ett par tips på sköna (otippade) skivor från sena 00-talet. Jag behöver nämligen fler huvudvärkstabletter till min iPod.
Dags för en throwback, en true classic, en riktig tribute. 100% Colombian av Fun Lovin Criminals. När jag bodde i Nice 1999 lyssnade jag den här skivan sönder och samman. Och nyligen har jag re-discovered it. Faktum är att skivan är ett av få botemedel mot min iPod-curse. Det här albumet är sjukt bra helt enkelt. Perfekt för lugna dagar. Perfekt för förfester. Efterfester. Middagar. Och perfekt för "me-time".
En blandning av lugna låtar och rockiga låtar. Och alltid med cocky confidence och grymma texter. Som t ex Big Night Out:
I got supermodels on my D!
Man kan inte tänka på FLC utan att tänka på New York. Sköna street tales där gränsen mellan verklighet och dikt är oklar. Coolaste bandet från NYC ever. Bara Strokes som konkurrerar. Up on the hill:
Ännu en skön video... 100% Colombian är nothing but hits, I'm telling you. Korean Bodega:
Efter den här skivan har jag inte riktigt tänt till på det FLC gjort. Men kanske har jag fel, please enlighten me om deras tre efterföljande skivor egentligen är bra och jag bara inte gett dem en chans.
Jag skulle behöva en ny 100% Colombian. Så kära bloggläsare, snälla släng in ett par tips på sköna (otippade) skivor från sena 00-talet. Jag behöver nämligen fler huvudvärkstabletter till min iPod.
lördag, maj 23, 2009
Vince Carter Tribute
Synd att inte den här snubben finns gömd i årets draft, redo att bli upplockad av Knicks.
Historiens bästa dunkare. Punkt. Underskattad finisher också. Hade unnat Vince Carter mer framgång än han haft i karriären. Visst, sättet han lämnade Toronto på hade kunnat hanteras snyggare. Men mot slutet av hans karriär, när andra cry babies gapar efter att tradas för att få one last shot a title, så har han varit en prestigelös ledare i ett annars andefattigt och värdelöst New Jersey den här säsongen, så det är +/-0 på Vince anseende.
Vince Carter är en av få spelare jag hade betalat stora pengar för att se spela.
Om du bara ser 6 YouTube-klipp i år, make sure att de är dessa.
Carter i High School
Carter i North Carolina
Carter i NBA
Carter i Slam Dunk Contest 2000 (hands down den tävlingens bästa performance ever)
Carter posterizing Frederic Weis (bra pick där Knicks). Historiens snyggaste dunk, helt unreal.
Slänger in en bonus. Who slam harder? Onyx or Vince Carter?
Givetvis Vince Carter. Men fet låt och video likväl.
Historiens bästa dunkare. Punkt. Underskattad finisher också. Hade unnat Vince Carter mer framgång än han haft i karriären. Visst, sättet han lämnade Toronto på hade kunnat hanteras snyggare. Men mot slutet av hans karriär, när andra cry babies gapar efter att tradas för att få one last shot a title, så har han varit en prestigelös ledare i ett annars andefattigt och värdelöst New Jersey den här säsongen, så det är +/-0 på Vince anseende.
Vince Carter är en av få spelare jag hade betalat stora pengar för att se spela.
Om du bara ser 6 YouTube-klipp i år, make sure att de är dessa.
Carter i High School
Carter i North Carolina
Carter i NBA
Carter i Slam Dunk Contest 2000 (hands down den tävlingens bästa performance ever)
Carter posterizing Frederic Weis (bra pick där Knicks). Historiens snyggaste dunk, helt unreal.
Slänger in en bonus. Who slam harder? Onyx or Vince Carter?
Givetvis Vince Carter. Men fet låt och video likväl.
Speaking of USC...
... här kommer ett litet fun fact: Lil' Romeo spelar b-ball i USC och är lagkamrat med Demar Derozan:
Pappa Master P hade legit workouts med NBA-lag (bl a Hornets) för några år sedan så basketgenerna finns definitivt i familjen. Rumor has it att Romeos plats i laget är 70% PR, 20% Master P's plånbok och 10% Romeos skills. Men kul helt oavsett att se Miller-klanen making moves i Rated PG territory nu när Master P inte längre svär på sina skivor och No Limit nått sin gräns (pun).
Percy Miller going good fick ju till och med 50 cent (vem annars?) att dissa honom. Ganska roligt klipp nedan (diss mot slutet).
Det här var på den tiden Fiddy fortfarande var hyfsat relevant... men jag måste säga att jag höll på Master P i denna kortlivade lilla biff. Man dissar inte en entreprenör som kan sälja 100 miljoner skivor trots att musiken suger. Det är respekt.
(Som vanligt kommer jag längre och längre ifrån ämnet. Bragdbloggen och röd tråd är inte min starkaste sida... ;)
Men Master P var inte alltid Mr Goody Two Shoes...
Så här kunde Master P album covers se ut innan han blev en upstanding citizen.
Kanske blev Lil Romeo till när detta foto togs? Självironi? Skulle inte tro det. Sånt trams säljer inga skivor.
Anywhoo. Ska bli intressant att se om Lil Romeo någonsin når NBA...
Pappa Master P hade legit workouts med NBA-lag (bl a Hornets) för några år sedan så basketgenerna finns definitivt i familjen. Rumor has it att Romeos plats i laget är 70% PR, 20% Master P's plånbok och 10% Romeos skills. Men kul helt oavsett att se Miller-klanen making moves i Rated PG territory nu när Master P inte längre svär på sina skivor och No Limit nått sin gräns (pun).
Percy Miller going good fick ju till och med 50 cent (vem annars?) att dissa honom. Ganska roligt klipp nedan (diss mot slutet).
Det här var på den tiden Fiddy fortfarande var hyfsat relevant... men jag måste säga att jag höll på Master P i denna kortlivade lilla biff. Man dissar inte en entreprenör som kan sälja 100 miljoner skivor trots att musiken suger. Det är respekt.
(Som vanligt kommer jag längre och längre ifrån ämnet. Bragdbloggen och röd tråd är inte min starkaste sida... ;)
Men Master P var inte alltid Mr Goody Two Shoes...
Så här kunde Master P album covers se ut innan han blev en upstanding citizen.
Kanske blev Lil Romeo till när detta foto togs? Självironi? Skulle inte tro det. Sånt trams säljer inga skivor. Anywhoo. Ska bli intressant att se om Lil Romeo någonsin når NBA...
Draft watch
Stephen Currys marknadsföring av sig själv ("The Knicks have guaranteed they'll pick me at 8") har lett till att andra lag har fått upp ögonen för honom. Don Nelson är en coach i D'Antonis anda, gillar run-and-gun, älskar shooters. Don Nelson är också coach för Golden State Warriors som innehar sjunde picken i draften. Don Nelson är också ex-coach till Knicks - känd för Anthony Mason "point forward" experimentet och nedprioriteringen av Ewing och följaktligen sparkad efter enbart en halv säsong - och skulle därmed älska att sno Curry under nosen på Knicks. Så numera ser det ut som att det kommer bli någon annan än Steph 2.0 för Knicks i draften.
So let the projections begin. Just nu viskas det mest om University of Southern California stjärnan Demar Derozan (om han faller ner till 8:e plats vill säga). Som det ser ut så är draften djupare än vad många tror, det finns en uppsjö av talangfulla guards, men som alltid är frågan hur man ska vaska fram guldkornen ur sanden. Gårdagens stjärnor är ofta spelare som på draft day inte är de mest uppenbara.
So let the projections begin. Just nu viskas det mest om University of Southern California stjärnan Demar Derozan (om han faller ner till 8:e plats vill säga). Som det ser ut så är draften djupare än vad många tror, det finns en uppsjö av talangfulla guards, men som alltid är frågan hur man ska vaska fram guldkornen ur sanden. Gårdagens stjärnor är ofta spelare som på draft day inte är de mest uppenbara.
No more magic in Cleveland
Lebron James avgjorde mot Orlando
Addera en klassisk buzzer beater till the King's resume. Men det känns bara som att Lebron is postponing the inevitable. Det här laget kommer inte slå Orlando. The Magic har ett fantastiskt LAG. Cleveland har en fantastisk spelare och 11 dead wood bodies. Att se Lebron go 1-on-5 i varje anfall är helt otroligt. Men jag blir mer och mer övertygad om att Lebron faktiskt kommer att bli en New York Knickerbocker 2010. D-Lee är inte sämre än Varejao. Wilson Chandler är inte sämre än Sasha Pavlovic. Nate Robinson är inte mycket sämre än Mo Williams. Gallinari blommar ut till en stjärna och Stephen Curry eller vem det än tar med åttonde picken likaså - då har vi ett lika bra lag som Cleveland redan där. Och det är innan vi signar den andra stjärnan, Chris Bosh, Joe Johnson eller (in our dreams) D-Wade.
Addera en klassisk buzzer beater till the King's resume. Men det känns bara som att Lebron is postponing the inevitable. Det här laget kommer inte slå Orlando. The Magic har ett fantastiskt LAG. Cleveland har en fantastisk spelare och 11 dead wood bodies. Att se Lebron go 1-on-5 i varje anfall är helt otroligt. Men jag blir mer och mer övertygad om att Lebron faktiskt kommer att bli en New York Knickerbocker 2010. D-Lee är inte sämre än Varejao. Wilson Chandler är inte sämre än Sasha Pavlovic. Nate Robinson är inte mycket sämre än Mo Williams. Gallinari blommar ut till en stjärna och Stephen Curry eller vem det än tar med åttonde picken likaså - då har vi ett lika bra lag som Cleveland redan där. Och det är innan vi signar den andra stjärnan, Chris Bosh, Joe Johnson eller (in our dreams) D-Wade.
"Kobe doin' work" review AKA Go Nuggets!!
Har just speed-kollat på Kobe Bryant dokumentären av Spike Lee. Eller snarare snabbspolat mig igenom filmen i ren disgust. Inte nog med att den bekräftar min bild av Kobe som helt konstruerad, för att inte säga fake. Tyvärr cementerar den även Spike Lee som en usel regissör (har han gjort något bra sen Malcolm X?) vilket är extra sorgligt eftersom han i brist på större stjärnor är the face of the New York Knicks.
Idén till filmen är en kopia (kanske finns det ännu fler förlagor?) av Zidane-filmen som kom för några år sen, där ett tiotal kameror specialstuderar en enda spelare under hel match. Filmen är en enda lång propaganda-rulle som förljuget försöker få Kobe att framstå som en omtyckt ledare i Lakers omklädningsrum. Det är också märkbart hur uppenbart det är att Kobe är medveten om att alla kameror är på honom för dokumentären och att han därmed anstränger sig extra mycket för att framstå som the perfect teammate. Allt jag kan se är att han mentalt är så långt ifrån resten av lagkamraterna att de inte ens vet hur de ska reagera när han talar till dem. Faktum är att Michael Jordan var likadan. Icke-omtyckta lagkamrater som är på en annan planet än lagkamraterna. Och det är inget fel i det. För detta uppvägs av att deras enorma talang och mordiska vinnarmentalitet gör att laget bara har ett val: Följ i ledarens spår, eller byt lag. Och det är just därför jag blir extremt besviken på denna dokumentär. Jag hade föredragit att se en dokumentär om den riktiga Kobe. Inte denna sockersöta version. I officiella sammanhang framstår Kobe som totally void of anything resembling a real personality, så han måste fylla tomrummet med manér och stereotypa ledarskapskvaliteter. Ska Spike verkligen göra en dokumentär om en arbetsnarkoman som lagkamraterna faktiskt tycker om, varför inte göra en dokumentär om Lebron James eller Kevin Garnett? Eller till och med Ron Artest, det hade i alla fall varit sevärt.
Kobe "coachar" i halvtid (4:03 och framåt)
When in Rome (Kobe är allas bästa kompis på lokala språken)
I min bok är Kobe världens bästa spelare under 00-talet (nu visserligen past sin prime och passerad av Lebron, men hittills under 00-talet bäst utan tvekan). Och fick jag välja en spelare att hålla bollen sista 24 sekunderna av en match skulle jag välja Kobe alla dagar i veckan. Men den här filmen har bara fått mig att hålla på Denver ännu mer i playoffs. Har aldrig sett ett så färglöst och tråkigt lag som detta Lakers. Laget verkar så boring att dem får monstertråkiga Spurs anno 1999 att framstå som legendariska Bad Boys Pistons anno 1989.
Nej tack Spike Lee. Det här är definitivt en must-miss. Min recension renderar i 0 bollar av 5 (pause ;). Du kan cancellera din courtside seat i the garden, för du trivs uppenbarligen bättre med att slicka gold and purple @ss.
Oh yeah, btw, go Orlando. Lebron to NY Knicks 2010. Keep hope alive!
Idén till filmen är en kopia (kanske finns det ännu fler förlagor?) av Zidane-filmen som kom för några år sen, där ett tiotal kameror specialstuderar en enda spelare under hel match. Filmen är en enda lång propaganda-rulle som förljuget försöker få Kobe att framstå som en omtyckt ledare i Lakers omklädningsrum. Det är också märkbart hur uppenbart det är att Kobe är medveten om att alla kameror är på honom för dokumentären och att han därmed anstränger sig extra mycket för att framstå som the perfect teammate. Allt jag kan se är att han mentalt är så långt ifrån resten av lagkamraterna att de inte ens vet hur de ska reagera när han talar till dem. Faktum är att Michael Jordan var likadan. Icke-omtyckta lagkamrater som är på en annan planet än lagkamraterna. Och det är inget fel i det. För detta uppvägs av att deras enorma talang och mordiska vinnarmentalitet gör att laget bara har ett val: Följ i ledarens spår, eller byt lag. Och det är just därför jag blir extremt besviken på denna dokumentär. Jag hade föredragit att se en dokumentär om den riktiga Kobe. Inte denna sockersöta version. I officiella sammanhang framstår Kobe som totally void of anything resembling a real personality, så han måste fylla tomrummet med manér och stereotypa ledarskapskvaliteter. Ska Spike verkligen göra en dokumentär om en arbetsnarkoman som lagkamraterna faktiskt tycker om, varför inte göra en dokumentär om Lebron James eller Kevin Garnett? Eller till och med Ron Artest, det hade i alla fall varit sevärt.
Kobe "coachar" i halvtid (4:03 och framåt)
When in Rome (Kobe är allas bästa kompis på lokala språken)
I min bok är Kobe världens bästa spelare under 00-talet (nu visserligen past sin prime och passerad av Lebron, men hittills under 00-talet bäst utan tvekan). Och fick jag välja en spelare att hålla bollen sista 24 sekunderna av en match skulle jag välja Kobe alla dagar i veckan. Men den här filmen har bara fått mig att hålla på Denver ännu mer i playoffs. Har aldrig sett ett så färglöst och tråkigt lag som detta Lakers. Laget verkar så boring att dem får monstertråkiga Spurs anno 1999 att framstå som legendariska Bad Boys Pistons anno 1989.
Nej tack Spike Lee. Det här är definitivt en must-miss. Min recension renderar i 0 bollar av 5 (pause ;). Du kan cancellera din courtside seat i the garden, för du trivs uppenbarligen bättre med att slicka gold and purple @ss.
Oh yeah, btw, go Orlando. Lebron to NY Knicks 2010. Keep hope alive!
torsdag, maj 21, 2009
Tupac vs Biggie
It's about that time. Vem är the goat, the greatest of all time?
Omröstningen på bloggen slutade som bekant 7-7 och det säger det mesta om hur svår frågan är att besvara. Det här är ju ingen vetenskaplig jämförelse, i slutändan kommer det ner till tyckande. Förr i tiden kanske Tupac och Biggie delade in folk i två grupperingar, inte minst tack vare hela East vs West biffen. Men numera, för oss som växte upp på 90-talet, så är det mer eller mindre standard att man gillar båda. Helt logiskt eftersom det i backspegeln är ännu mer obvious hur överlägsna dom båda var i jämförelse med dagens rappare. Biggie i termer av lyrical genius och Tupac i termer av ikonstatus. Jay-z må ha dominerat rap sen 10 år tillbaka, men you best believe att han hade varit the third wheel at the top of the mountain om Pac och Big hade levt idag.
Som ni märker snurrar jag längre och längre ifrån den egentliga frågeställningen. Det finns en anledning till det. Jag har våndats stort över att skriva det här inlägget pga att det är en så kallad lose-lose situation. I 15 år har jag växlat favorit fram och tillbaka fler gånger än jag kan komma ihåg och jag kommer garanterat ångra mig framöver vad jag än skriver just idag. Men back to the program. OK. Here goes nothing, jag börjar med att stolpa ned bådas styrkor (tro inte för en sekund att jag kommer att lista några svagheter).
Biggie är definitivt en bättre lyricist än Pac. Men det är ingen knock on 2Pac, det är bara en realitet för alla rappare som står i Biggies bokstavligen gigantiska skugga.
Biggies sista freestyle, Wake up show, L.A.
Tupac var själv imponerad av Biggie, och tog Christopher Wallace under sina vingar, before all the party turned into bullshit...
Pac & Biggie live - Party n Bullshit
INGEN kommer helt enkelt i närheten av Biggie på micken i termer av flow, cadence och lyrical wizardry. Som Keith Murray en gång sa, y'all commercial niggaz better have a coke and smile, för de ska vara glada att ens få tillhöra samma musikgenre som The Notorious B.I.G.
Hyfsad albumdebut och singel... Juicy
One more chance remix - lätt på min Top 3 ever.
Biggie räddade hela östkusten från att bli totalt dominerad av Death Row och resten av västkusten. Herregud vad New York av idag behöver en ny Biggie. Vem ska numera fylla den rollen och rädda staden, som en gång uppfann hip-hop, från att göras till åtlöje och domineras av urvattnade "hits" från södern? Fabolous? Endast en Mase 2.0 at best. Jadakiss? Grym. But been there done that. Styles? Dito. Jay-z? Numera mer intresserad av Business n Beyoncé än rapping. Although I can't blame him... Maino? Puh-lease! Random Dipset rapper? Strong as a team, inte på egen hand. Method man, eller någon annan från Wu? No gas left in the tank. 50 Cent? Har inte folkets kärlek. Och listan på pretenders rullar på. Faktum är att the new Biggie (om han finns) verkligen hade kunnat behöva Biggie på en av sina låtar, för ingen var bättre på att katapultera en ny artists karriär till topplistorna. Biggies blotta närvaro översattes till omedelbar hit. To name but a few...
Total - Can't you see
112 - Only you (remix)
Junior M.A.F.I.A. - Get money
All logik säger att Biggie är the G.O.A.T om man bara ser till vem som är den fetaste RAPPAREN. Men om vi däremot ska betrakta vem som är mest fulländad som RAPARTIST (eller artist, period), ja det är först då som det blir intressant. För frågan är om hip-hop någonsin skådat en större artist än Pac? Tupac hade det där, je ne sais quoi, magiska. Man såg direkt att han hade ett större djup än your average player hater. Han hade en dragningskraft som var odiskutabel.
Tupac som Bishop i Juice
Det är ingen tillfällighet att varenda rappare från nord, syd, öst och väst på ett eller annat sätt kopierat sin stil efter Tupac. Titta bara på Lil Wayne, 50 Cent, Eminem eller vem du vill. Det är lite som att se på Kobe Bryant försöka imitera Michael Jordan. Alla försöker ta efter den störste. Tupac är rapparen de i smyg önskar att de var som i sin vildaste drömmar. Och vissa av dem säger det till och med rätt ut.
Ja rule trying to be Pac...
Eminem & 50 cent trying to be Pac...
Enbart i termer av vem som är the greatest lyricist of all time är finns det ingen som kommer i närheten av Biggie. Men när jag ska avgöra vem som är the greatest emcee of all time måste man även väga in fler aspekter. Detta blir väldigt mycket av en definitionsdjungel; lyricist, rapper, emcee, artist etc. Men i brist på att hitta rätt ord... när det kommer till att bli berörd på flera olika nivåer så är Tupac trots allt numret större; glädje, sorg, aggression, party, politik och allt däremellan inryms i artisten 2Pac. Tupac kunde ena stunden skriva Part time mutha där han beskriver hur det är att växa upp med en missbrukande mamma som inte tar hand om sina barn för att nästa stund göra Dear Mama där mamman sätts på en piedestal. Detta är också samma Tupac som gjorde Brenda's got a baby för att senare göra Wonda why they call u bitch. Samma Tupac som gjorde Keep ya head up och tre spår senare på samma skiva I get around. Samma Tupac som ena stunden gjorde Fuck the world och i nästa stund California love. Samma rappare som ena stunden gav east coast rappare props på Old School för att senare på Hit em up föra krig mot hela östkusten.
Brenda's got a baby
Old school
I get around live on Arsenio
Dear mama live
En inkonsekvent hycklare, some might say. Snarare ett mångsidigt geni som alltid ocensurerat uttryckte precis vad han tyckte. Som lät hjärtat tala och till fullo uttrycka vad han kände just i den stunden. Att kunna sätta ord på sin frame of mind och få lyssnaren att uppleva den känslan är fantastiskt, och ingen gjorde detta bättre än Tupac om du frågar mig. 2Pac började som en väldigt politisk/conscious rappare och gick mer mot en aggressivare framtoning, vilket också var en direkt reflektion av det liv han levde.
Ser man till 2Pac och Biggies respektive karriärer och vad de presterade i termer av hur bra album de gjorde är det lite svårt att jämföra eftersom, trots att de båda dog i väldigt unga år, hade de olika långa karriärer. Biggie presterade en klassiker redan på första försöket i och med Ready to die, och även uppföljaren Life after death blev en gigantisk klassiker, så Biggie var 100-procentig och gjorde två album som jag båda håller som två av historiens bästa hip-hopalbum. Samtidigt tog det två relativt mediokra album innan Tupac lyckades knock one out the park i och med Me against the world. Men därefter började han sannerligen leverera, The 7 day theory rankar jag som historiens bästa album och All eyez on me är definivt på Top 10.
Tupac presterade också klassiker i ungefär samma ålder som Biggie i och med att Pac slog igenom i tidigare år. Samtidigt är det ju tveklöst så att Biggie fick bättre beats från Dag 1 än Tupac som inte fick någon hög kvalitet på produktionerna till en början. Å andra sidan, vem vet vart Biggie hade tagit det om han fick göra 4-5 album till? Scary hur bra det kunnat bli. Och även om Tupac hade större emotional range genom sin karriär beror det kanske på att Biggie bara släppte två album och därmed inte hann utveckla flera stämningar och teman än primärt the black and ugly as ever since thirteen a chubby nigga on the scene and the girls used to diss him but now they write letter cause they miss him cause he went from ashy to nasty to classy...
Tupac?
... eller Biggie?
Först ett par appetizers to get us started...
2Pac - So many tears
The Notorious B.I.G. - Warning
Omröstningen på bloggen slutade som bekant 7-7 och det säger det mesta om hur svår frågan är att besvara. Det här är ju ingen vetenskaplig jämförelse, i slutändan kommer det ner till tyckande. Förr i tiden kanske Tupac och Biggie delade in folk i två grupperingar, inte minst tack vare hela East vs West biffen. Men numera, för oss som växte upp på 90-talet, så är det mer eller mindre standard att man gillar båda. Helt logiskt eftersom det i backspegeln är ännu mer obvious hur överlägsna dom båda var i jämförelse med dagens rappare. Biggie i termer av lyrical genius och Tupac i termer av ikonstatus. Jay-z må ha dominerat rap sen 10 år tillbaka, men you best believe att han hade varit the third wheel at the top of the mountain om Pac och Big hade levt idag.
Jay-z trying to be Pac...
Jay-z trying to be Big...
Som ni märker snurrar jag längre och längre ifrån den egentliga frågeställningen. Det finns en anledning till det. Jag har våndats stort över att skriva det här inlägget pga att det är en så kallad lose-lose situation. I 15 år har jag växlat favorit fram och tillbaka fler gånger än jag kan komma ihåg och jag kommer garanterat ångra mig framöver vad jag än skriver just idag. Men back to the program. OK. Here goes nothing, jag börjar med att stolpa ned bådas styrkor (tro inte för en sekund att jag kommer att lista några svagheter).
Biggie Pros
Better rhymes
Better flow
Större humor (wit)
Tupac Pros
Bigger icon
Mer engagerande
Större djup
Better rhymes
Better flow
Större humor (wit)
Tupac Pros
Bigger icon
Mer engagerande
Större djup
Biggie är definitivt en bättre lyricist än Pac. Men det är ingen knock on 2Pac, det är bara en realitet för alla rappare som står i Biggies bokstavligen gigantiska skugga.
Biggies sista freestyle, Wake up show, L.A.
Tupac var själv imponerad av Biggie, och tog Christopher Wallace under sina vingar, before all the party turned into bullshit...
Pac & Biggie live - Party n Bullshit
INGEN kommer helt enkelt i närheten av Biggie på micken i termer av flow, cadence och lyrical wizardry. Som Keith Murray en gång sa, y'all commercial niggaz better have a coke and smile, för de ska vara glada att ens få tillhöra samma musikgenre som The Notorious B.I.G.
Hyfsad albumdebut och singel... Juicy
One more chance remix - lätt på min Top 3 ever.
Biggie räddade hela östkusten från att bli totalt dominerad av Death Row och resten av västkusten. Herregud vad New York av idag behöver en ny Biggie. Vem ska numera fylla den rollen och rädda staden, som en gång uppfann hip-hop, från att göras till åtlöje och domineras av urvattnade "hits" från södern? Fabolous? Endast en Mase 2.0 at best. Jadakiss? Grym. But been there done that. Styles? Dito. Jay-z? Numera mer intresserad av Business n Beyoncé än rapping. Although I can't blame him... Maino? Puh-lease! Random Dipset rapper? Strong as a team, inte på egen hand. Method man, eller någon annan från Wu? No gas left in the tank. 50 Cent? Har inte folkets kärlek. Och listan på pretenders rullar på. Faktum är att the new Biggie (om han finns) verkligen hade kunnat behöva Biggie på en av sina låtar, för ingen var bättre på att katapultera en ny artists karriär till topplistorna. Biggies blotta närvaro översattes till omedelbar hit. To name but a few...
Total - Can't you see
112 - Only you (remix)
Junior M.A.F.I.A. - Get money
All logik säger att Biggie är the G.O.A.T om man bara ser till vem som är den fetaste RAPPAREN. Men om vi däremot ska betrakta vem som är mest fulländad som RAPARTIST (eller artist, period), ja det är först då som det blir intressant. För frågan är om hip-hop någonsin skådat en större artist än Pac? Tupac hade det där, je ne sais quoi, magiska. Man såg direkt att han hade ett större djup än your average player hater. Han hade en dragningskraft som var odiskutabel.
Tupac som Bishop i Juice
Det är ingen tillfällighet att varenda rappare från nord, syd, öst och väst på ett eller annat sätt kopierat sin stil efter Tupac. Titta bara på Lil Wayne, 50 Cent, Eminem eller vem du vill. Det är lite som att se på Kobe Bryant försöka imitera Michael Jordan. Alla försöker ta efter den störste. Tupac är rapparen de i smyg önskar att de var som i sin vildaste drömmar. Och vissa av dem säger det till och med rätt ut.
Ja rule trying to be Pac...
Eminem & 50 cent trying to be Pac...
Enbart i termer av vem som är the greatest lyricist of all time är finns det ingen som kommer i närheten av Biggie. Men när jag ska avgöra vem som är the greatest emcee of all time måste man även väga in fler aspekter. Detta blir väldigt mycket av en definitionsdjungel; lyricist, rapper, emcee, artist etc. Men i brist på att hitta rätt ord... när det kommer till att bli berörd på flera olika nivåer så är Tupac trots allt numret större; glädje, sorg, aggression, party, politik och allt däremellan inryms i artisten 2Pac. Tupac kunde ena stunden skriva Part time mutha där han beskriver hur det är att växa upp med en missbrukande mamma som inte tar hand om sina barn för att nästa stund göra Dear Mama där mamman sätts på en piedestal. Detta är också samma Tupac som gjorde Brenda's got a baby för att senare göra Wonda why they call u bitch. Samma Tupac som gjorde Keep ya head up och tre spår senare på samma skiva I get around. Samma Tupac som ena stunden gjorde Fuck the world och i nästa stund California love. Samma rappare som ena stunden gav east coast rappare props på Old School för att senare på Hit em up föra krig mot hela östkusten.
Brenda's got a baby
Old school
I get around live on Arsenio
Dear mama live
En inkonsekvent hycklare, some might say. Snarare ett mångsidigt geni som alltid ocensurerat uttryckte precis vad han tyckte. Som lät hjärtat tala och till fullo uttrycka vad han kände just i den stunden. Att kunna sätta ord på sin frame of mind och få lyssnaren att uppleva den känslan är fantastiskt, och ingen gjorde detta bättre än Tupac om du frågar mig. 2Pac började som en väldigt politisk/conscious rappare och gick mer mot en aggressivare framtoning, vilket också var en direkt reflektion av det liv han levde.
Ser man till 2Pac och Biggies respektive karriärer och vad de presterade i termer av hur bra album de gjorde är det lite svårt att jämföra eftersom, trots att de båda dog i väldigt unga år, hade de olika långa karriärer. Biggie presterade en klassiker redan på första försöket i och med Ready to die, och även uppföljaren Life after death blev en gigantisk klassiker, så Biggie var 100-procentig och gjorde två album som jag båda håller som två av historiens bästa hip-hopalbum. Samtidigt tog det två relativt mediokra album innan Tupac lyckades knock one out the park i och med Me against the world. Men därefter började han sannerligen leverera, The 7 day theory rankar jag som historiens bästa album och All eyez on me är definivt på Top 10.
Tupac presterade också klassiker i ungefär samma ålder som Biggie i och med att Pac slog igenom i tidigare år. Samtidigt är det ju tveklöst så att Biggie fick bättre beats från Dag 1 än Tupac som inte fick någon hög kvalitet på produktionerna till en början. Å andra sidan, vem vet vart Biggie hade tagit det om han fick göra 4-5 album till? Scary hur bra det kunnat bli. Och även om Tupac hade större emotional range genom sin karriär beror det kanske på att Biggie bara släppte två album och därmed inte hann utveckla flera stämningar och teman än primärt the black and ugly as ever since thirteen a chubby nigga on the scene and the girls used to diss him but now they write letter cause they miss him cause he went from ashy to nasty to classy...
Hmm, det är inte lätt det här, jag börjar svamla, jag skulle kunna go back and forth all day. Att avgöra vem som är bäst är för svårt. Och ska jag vara ärlig hade jag inte ens tänkt crown a winner. Vissa personer är för bra för att någonsin komma tvåa. Jag fegar ur. It's officially a tie.
onsdag, maj 20, 2009
72.4% är större sannolikhet än 2.8%
Men det betyder ju inte att man inte kan drömma.
För att få förstavalet i NBA Draft hade Knicks behövt beat the odds och låta 1 av Knicks 28 pingisboll-kombinationer av 1001 möjliga bli den som David Stern drar ur tombolan. Men numera finns inga frozen envelopes så därför stannade Knicks på 8:e plats, vilket var 72.4% sannolikhet. Men jag antar att man får vara glad att de inte tappade platser, som t ex Sacramento, som ju hade ligans sämsta resultat och därmed draftens bästa utgångsläge men trots det petades ned till plats 4.
Det betyder no Blake Griffin (draftens solklara förstaval hos alla lag som inte heter Knicks), no Ricky Rubio (Knicks dream pick) och no Hasheem Thabeet för ligans sämsta lag.
För Knicks betyder åttondevalet med stor sannolikhet Stephen Curry (uttalas SteFFen) som är son till Dell Curry.
Stephen Curry är en sharpshooter av rang, Charles Oakley kallar honom bäste skytten i världen, och kommer passa in perfekt i D'Antonis system. Dessutom är han BFF med Lebron James. Cha-ching. Varför faller han då till åttonde plats om han är så bra? Killen är spinkig och i gränslandet mellan PG och SG. För liten för att spela shooting guard, och oprövad som bolldistributör. Men uppsidan ska bedömas större än risken enligt Donnie Walsh estimation, om man får tro förhandstipsen.
För att få förstavalet i NBA Draft hade Knicks behövt beat the odds och låta 1 av Knicks 28 pingisboll-kombinationer av 1001 möjliga bli den som David Stern drar ur tombolan. Men numera finns inga frozen envelopes så därför stannade Knicks på 8:e plats, vilket var 72.4% sannolikhet. Men jag antar att man får vara glad att de inte tappade platser, som t ex Sacramento, som ju hade ligans sämsta resultat och därmed draftens bästa utgångsläge men trots det petades ned till plats 4.
Det betyder no Blake Griffin (draftens solklara förstaval hos alla lag som inte heter Knicks), no Ricky Rubio (Knicks dream pick) och no Hasheem Thabeet för ligans sämsta lag.
För Knicks betyder åttondevalet med stor sannolikhet Stephen Curry (uttalas SteFFen) som är son till Dell Curry.
Stephen Curry är en sharpshooter av rang, Charles Oakley kallar honom bäste skytten i världen, och kommer passa in perfekt i D'Antonis system. Dessutom är han BFF med Lebron James. Cha-ching. Varför faller han då till åttonde plats om han är så bra? Killen är spinkig och i gränslandet mellan PG och SG. För liten för att spela shooting guard, och oprövad som bolldistributör. Men uppsidan ska bedömas större än risken enligt Donnie Walsh estimation, om man får tro förhandstipsen.
tisdag, maj 19, 2009
lördag, maj 16, 2009
Går på en dröm
(ty matty)
Riktigt grym. Passar bra till sommaren också. Fet låt och genomgående hög kvalitet på hela skivan.
Empire of the sun - Walking on a dream
Riktigt grym. Passar bra till sommaren också. Fet låt och genomgående hög kvalitet på hela skivan.
Empire of the sun - Walking on a dream
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)