Quentin Tarantinos musiksmak är vida känd. Man skulle nog kunna säga att musikvalen i hans filmer utgör en ovanligt stor anledning till filmernas framgång. Och oftast nämns Pulp Fiction i sammanhanget. Men i mitt tycke är Jackie Brown det fetaste soundtracket. Kanske alla kategorier.
Öppningsscenen...
Pam Grier putting all cougars to shame. Och feta performances av Samuel L, Michael Keaton, Chris Tucker med flera. Grym feelgood film all around.
Jag har spelat den här på CD massor av gånger varje år sen filmen kom för tretton år sen, hur många skivor kan stoltsera med det? Och den är lika bra varje gång. Så hatten av till Tarantino som fick mig att upptäcka flera av dom här godbitarna...
Ärligt talat kollar jag inte på någon talkshow så som TV-tittare kunde jag inte bry mig mindre om utgången av the Conan vs Jay wars. Men som mediekulturintresserad bryr jag mig i högsta grad eftersom det resulterar i försklassig pajkastning i media, det finns något poetiskt tragikomiskt med medelålders män och deras sargade egon. Ja, låt oss alla sitta och tycka synd om dessa herrar som tjänar miljontals med pengar för att de kan läsa cue cards och hålla 10-minuters intervjuer med the flavors of the month.
Det här klippet är det bästa i hela den här soppan. När Jimmy Kimmel fullständigt slaktar Jay Leno på Lenos egen show. Kimmel, som uppenbarligen 100% tar Conans parti, verkar som att han har mörkat sina intentioner varför han ställt upp på programmet, och håller Leno gisslan i hela inslaget.
Folk som känner Bragd vet att jag tycker att Paradise Hotel är det bästa svenska TV-programmet sedan... förra omgången av Paradise Hotel.
Folk som säger att Paradise Hotel är skräp vet inte vad de pratar om. Självklart är Paradise Hotel skräp. Det är det som är så fantastiskt. Det bästa med Paradise Hotel är nämligen att det är en serie som håller vad den lovar. The tagline är "Du vet att du vill titta". Underförstått, "du vet att du egentligen vill se fylla, naket, folk som gör bort sig, dekadens och manipulativt beteende av under-genomsnitts-begåvade dagdrivare utan skrupler eller skam i kroppen - så självklart ska du inte skämmas för detta, kom och titta på Paradise Hotel!". Och på varje punkt levererar serien. Varumärkeslöftet infrias. Till skillnad från en jävla massa program som är falsk marknadsföring. Som t ex dessa:
Idol Löfte: talangtävling I verkligheten: livesänd skolrevy
Nyhetssändningar Löfte: nyheter I verkligheten: Days of our lives (dubbad version)
Grey's Anatomy Löfte: snigelspårsserie för olyckliga gifta kvinnor I verkligheten: Hmmm, ok den här serien levererar också tydligen...
Men tillbaka till Paradise Hotel för en stund. Sedan serien kom tillbaka efter julledigheten har serien levererat i ett rasande tempo. På två avsnitt hände det mer i PH än vad det gör på en hel säsong av random dokusåpa på TV4. Men så till gårdagens "parceremoni", vad i helvete tänkte Anneli på när hon INTE valde att ställa sig bakom Kristoffer (hennes givna parhäst) och istället ställde sig bredvid Patrik (vilket givetvis ledde till hennes exit). Man har ju förstått att produktionsteamet styr och ställer precis som de vill och justerar regler helt ad hoc för att göra ett så bra program som möjligt och för att behålla de mest intressanta karaktärerna så länge som möjligt. Helt OK med mig, men just i detta fallet kändes det oäkta eftersom deltagarna till synes gjorde helt vansinniga val som får tävlingen att framstå som helt random. Jag surfade in på TV6.se och kollade Catjas blogg där jag fick det bekräftat att det är scripted för att varje parceremoni ska få den önskade utgången. Från Catjas blogg:
REGLER "När det kommer till Parceremoni så finns det vissa regler som måste följas. Lyder: innan själva ceremonin måste de som ska gå och ställa sig bakom en partner skriva ner på en lapp vem de ska stå bakom. Ett första och ett andrahandsval skrivs ner på lappen. Är ditt förstahandsval upptaget måste du gå till ditt andrahandsval. Är båda valen upptagna måste man stå vid val nummer ett. " - Andreas PW
Jag hade cimon som förstahandsval och tog kristoffer som andrahandsval...hade inte mycket till val!
Annelie hade Kristoffer som förstahandsval och Patrik som andrahandsval, så om ni läser förklaringen ovan så förstår ni hur det gick till!
Synd då att tittarna aldrig fått detta beskrivet för oss. Vi har alltid fått anta att deltagarna tar sitt beslut där och då, i tur och ordning. Vi vet ingenting om lappar och första- och andrahandsval.
Så... med andra ord, när produktionsledningen säger till strippan att välja först så blir Cimon upptagen. När ledningen sen låter Catja välja innan Anneli så blir alltså Kristoffer upptagen. Genom att låta Jackie välja sist - och därmed kunna gå till sitt förstaval Patrik, till skillnad från om Anneli valde sist och kunnat gå til sitt förstaval Kristoffer och i processen kicka ut Catja - så tvingar ledningen fram en konfrontation där Anneli oundvikligen måste åka hem. Med ett annat manus från PH-teamet skulle det lika väl kunnat bli en konfrontation mellan exempelvis Catja vs Strippan bakom Cimon, där Cimon säkerligen hade skickat hem strippan. Och det tyckte givetvis produktionsteamet var en dålig idé, hellre skicka hem Anneli än någon av intrigmakerskorna. Och det håller jag givetvis med om, helt rätt gjort. Men samtidigt fel av Paradise Hotel att kalla det för en tävling, när det uppenbarligen är produktionsteamet som helt dikterar vilka som går hela vägen och vilka som trillar av. Inget fel i sig, men det var ju det där med varumärkeslöfte. Äsch, vad bryr jag mig, jag vill bara se T&A och fylla.
Var och såg Stockholm Filmfestivals Vinnarfilm, Precious.
Grym film. Inget att se för sensitive viewers, den är väldigt magstark, rentav fruktansvärd. Men den har mycket hopp också, och den har en grym cast. Till och med Mariah Carey är bra, hon har skalat av alla Emancipation of Mimi-craziness manér och spelar en så gott som osminkad social worker. Och gör det bra! I am not making this up. Huvudrollen (Gabourey Sidibe) som spelar titelrollen Precious är även hon grym liksom hennes mamma som spelas av Mo'nique. All around grymt bra skådespelare med andra ord. Framförallt hoppar jag till av trevlig överraskning när Paula Patton dyker upp. Aldrig sett henne förut, men jag tror att jag har en instant new favorite. Hon ser ut som en blandning mellan J. Lo (the good years) och Halle Berry - men är av allt att döma en betydligt bättre skådespelerska. Good combo. Lite adderad trivia, hon är gift med Robin Thicke. Ingen är perfekt.
Finns det ett bättre soundtrack än Magnolia? Tveksamt. Jackie Brown är där uppe och nosar men frågan är om inte Magnolia är ändå liiiiite bättre.
Supertramp med Logical Song (vad är dealen med USA och skräcken att klassas som en "liberal"?)
Och Michael Scotts favoritlåt, Goodbye Toby, uh-hhm Stranger.
Men bulken av skivan är gjord av Aimee Mann, en artist jag aldrig förr och aldrig senare lyssnat på annat än på Magnolia soundtracket. Märkligt, eftersom alla hennes låtar här är löjligt feta.
Save me (Aimee Mann ropar på Chris Jericho)
Wise up (Griiiiim incorporating of film and song i ett och samma klipp)
Deathly (love the solos vid 2:45 och 4:30...)
Tom Cruise i sin bästa roll ever.
A master of the muffin. 1-877-TAME-HER. Respect the cock. Loooool.
Jag har faktiskt en kompis som läste böcker av the real life Frank Mackey och under ett tag följde hans "datingtips" á la Seduce and Destroy. Att stå bredvid honom på krogen när han omvartannat dissade/sågade och omvartannat gav komplimanger till de tjejer han raggade på var, minst sagt, bisarrt. Att sagde kompis nu gått över till en mer traditionell approach tyder kanske på att det finns mer framgångsrika strategier, vad vet jag?
Troligtvis blir det en mer framgångsrik strategi om man ser ut så här?
Mike Tyson är jag intresserad av vad han har att säga. Vid sidan av Maradona är han världens mest fascinerande idrottsman om du frågar mig. Nu är han till och med välkommen att sätta sig på Tom Cruise studsmatta, förlåt i Oprahs intervjusoffa.
Eller njae, inte riktigt. Men inget ont som inte för nåt gott med sig. I takt med att vädret blir sämre och dygnet blir mörkare så blir TV-programmen allt bättre. Njuter i fulla drag av att TV-säsongen är i full sving. Entourage värmde upp mig. Fotbollssäsongerna likaså. Simma lugnt Larry med hela Seinfeld casten har nyss börjat lovande. Friday Night Lights börjar snart. Och kanske framförallt, The Office är fyra avsnitt in på en säsong som ser riktigt bra ut hittills.
Senaste avsnittet var dessutom 40 minuter - alla Office avsnitt borde vara 40 mins! - och i avsnittet gifte sig äntligen Jim och Pam. Ett klassiskt feel-good avsnitt. Walking down the aisle flippar alla ut och dansar sin väg ned till altaret till grymma Forever med Chris Brown. Storebrushan informerade mig om att det hela var en hyllning till en YouTube-sensation som simmat runt på nätet ett bra tag. Hur har jag lyckats missa detta? Om det mot förmodan är någon av er som också missat det, så checka in nedan, riktigt cool.
Nu är väntan snart över. Äntligen dags för den grymmaste tv-serien sen, sen... forever.
Missa inte den här intervjun med skaparen Peter Berg, från 26 minuter och framåt. Intervjun är gjord av Bill Simmons, min favorit sportjournalist. Han är ett fullständigt geni om du frågar mig. Han har alla intressen som jag har, sport, wrestling, TV, film - och han har ständigt griiiiiimt mycket humor.
Anywhoo, nu var inte det här ett Bill Simmons inlägg (även om jag måste göra det soon), det var ett FNL-inlägg... premissen för nästa säsong av Friday Night Lights är att coach måste åka på recruiting turné för sitt nya lag East Dillon. En stor del av utmaningen för FNL är hur man ska fylla tomrummet som lämnas bakom alla grymma personer som lämnat serien. Riktigt coolt att serien anspelar på den utmaningen genom coachs utmaning.
Världens coolaste Riggins gillade inte college experimentet och bor återigen med sin bror och tillsammans driver de bilmekanikerfirman ihop.
Saracen bor tydligen kvar också. Allt detta plus massor mer i intervjun så checka in asap.
Ps 1. Värm nu upp med lite Explosions in the sky och känn tändningen.
Ps 2. Tyvärr är inte Lyla Garrity med i nästa säsong. Men det hindrar inte mig från att slänga upp en bild på henne.
Min favoritskådespelare är Matt Damon. Alla filmer med MD är garanterat som sämst en trea. Hade Damon spelat i NBA hade han snittat 20 poäng, 10 assist, 3 steals, 50 FG% och 90 FT%. En stat machine som alltid levererar. Rounders, Mr Ripley, Good Will Hunting och inte minst Bourne filmerna, the list goes on. Jag läste en artikel för ett par år sen att MD är the biggest box office hit, MD på rollistan ger störst return on investment i hela Hollywood. Inte illa för någon som flyger helt under den typiska kändisradarn. Inga skandaler, inga brudar on the set, inga droger. Inte som vi vet om i alla fall. För Matt Damon är inte den typiska kändishoran, han känns som en regular good dude.
Varför postar jag helt plötsligt ett I ♥ Matt Damon inlägg you ask? Jo för jag känner tändning nu när jag läser att Damon ska spela in en film om Liberace.
Ni vet världens mest flamboyant gay dude ever. Kan bli hur bra som helst.
Dessutom ska Michael Douglas spela Liberace. LOL. Det här kan bli en klassiker. Prediction att både Douglas och Damon nomineras till Oscar, bäste biroll respektive huvudroll. Läge för MD att även få en Oscar för acting nu. Bättre rolltolkning som creepy psykopat än The talented Mr Ripley har jag nog aldrig sett, ändå var han inte ens nominerad. Skandal.
Slänger in ett par sköna YouTube-klassiker, cause that's how I roll.
Ps. Ser också på IMDB att Rounders 2 är in the works. Bad idea... känns som att det bara kan gå åt helvete, tyvärr.
Den här bloggen handlar ju som bekant om hip-hop, wrestling och tv. Eller nåt sånt. Nu har alla Bragdens favoritvärldar mötts.
Ari Gold aka Jeremy Piven spelar i filmen Smokin Aces. I samma film spelar rapparen Common. Piven var ju guest host på Raw nyligen (usel insats btw) och väl på showen raggade han upp one of the WWE divas, Kelly Kelly. Ari gjorde slag i slaken och bjöd båda två till en Philadelphia Eagles match (samma lag som Michael Vick gjort comeback i efter sin djurmisshandelsdom). Check it out:
Ps 1. Kul att se att Jeremy Piven är lika kåt som karaktären han spelar.
Ps 2. Egentligen skrev jag bara det här inlägget för att få ett alibi att visa upp Kelly Kelly.
Ps 3. Numera handlar Bragdbloggen om hip-hop, wrestling, film/tv och nakna brudar. Det bör öka antalet besökare. Haha. Spread the word.
I'm enjoying the summer och det svenska "global warming" vädret. Shit vad varmt det är eller hur? Jag tror jag ska messa Väder-Pär och säga att han har rätt, armaggedon är runt hörnet.
När jag sitter inomhus med min halsduk och mössa tackar jag SVT för att Ordförande Persson repriseras och därmed ligger ute på SVT Play. Har ni inte sett den ännu? Gör det ASAP. Den är kort sagt helt grym. Perssons ego är större än Chris Jericho på ecstasy och självdistansen är lika frånvarande som sommaren i Sverige. Inte sen Seinfeld har jag sett en så här bra sitcom. Om Erik Fichtelius hade tänkt sig en komedi det vet jag inte. Men det stoppar inte GP från att droppa fler (ofrivilliga?) one-liners än en Woody Allen film.
Rotten Tomatoes har gjort en riktigt skön lista, 50 Movies for 50 States, där varje delstat i USA har fått varsin film som bäst representerar respektive delstat.
Några av filmvalen är Point Break (bra val, true classic) för Kalifornien, Casino (självklart val) för Nevada, Fargo för North Dakota och Borta med vinden för Georgia. En geografi- och filmlektion i ett. Enjoy!
Apropå förebilder. Här är en som inte riktigt passar in i den kategorin. Men när det handlar om en fängslande life story finns det få, om någon, som kan mäta sig med Mike Tyson. Så därför ser jag sjukt mycket fram emot att ladda ned - oops, jag menar ta en Ipren och köpa på DVD - denna dokumentär:
För ett par år sen var jag i Vegas och låg sömnlös på mitt hotellrum. ESPN Classic visade 10 entimmarsavsnitt av en programserie om Mike Tyson. Jetlaggen kombinerat med den enormt fängslade sportdokumentären gjorde jag att jag varken kunde eller ville somna. Programmen tog sin början i Mikes unga dagar som ligist, till när han senare träffade tränaren och mentorn Cus D'Amato som adopterade unge Mike och lärde honom att kanalisera ilskan in i ringen. Programmen följde senare Mike, match för match genom sina 37 matcher första matcher som han gick obesegrad genom, ända tills han fick stryk av Buster Douglas i Tokyo. Och sen dess har allting gått utför, i ringen och framförallt utanför ringen. Fängelse, avbitna öron och personlig konkurs är bara några av inslagen.
Men det var framförallt som ung som Tyson var oövertäffat dominant i ringen. Som yngling vann Mike sina första 19 proffsmatcher på knockout, ofta i första ronden. Utan att kunna speciellt mycket alls om boxning vill jag tro att Mike Tyson på sin allra bästa topp skulle slå Ali, Frazier och alla andra. Jag kan inte se hur någon skulle kunna stoppa honom.
Cus D'Amato: "The hero and the coward both feel the same thing, but the hero uses his fear, projects it onto his opponent, while the coward runs. It's the same thing, fear, but it's what you do with it that matters."
Till skillnad från vad många tror, pga Tysons minst aggressiva knockouts, så var Mike en fantastisk boxare defensivt sett. Han var en mästare på att vända försvar till anfall. Motståndaren svingar, Tyson duckar, och vips satt en vänsterslägga i nyllet. Motsåndaren nere för räkning. Senare i karriären, så hade han tappat mycket av det defensiva, och försökte gå rätt på knock. Med sin mentor död och en influx av negativa personer i sin omgivning, så tappade Tyson det som gjort honom till bäst i världen. Han gick från absoluta toppen av världen till totala botten, i stort sett för att stanna, endast för att då och då ta ytterligare ett par steg länge ned.
Vart var jag nu, igen? Jo, jag övertalar dig att kolla på den här dokumentären, det ska jag göra. Kan inte tänka mig att den blir annat än grym, för det finns inte många på jorden som har levt ett så fascinerande liv som Mike Tyson.
Sitter och kollar på TV och ser reklam för Canal Plus och deras Allsvenskan-sändningar, och drar slutsatsen att vad som händer utanför Sveriges gränser räknas tydligen inte i reklamvärlden. Hur ska man annars tolka Canal Plus skamlösa plagiat av HBO's reklamslogan?
För er som inte vet så är HBO den amerikanska versionen av vad Canal Plus är i sina våtaste drömmar, och HBO använder sig sen lääänge tillbaka av en payoff som lyder:
Jag gissar att de överbetalade någon creddig reklambyrå med en mille eller två för denna pinsamma stöld. Inte minst är det pinsamt eftersom HBO är i exakt samma bransch. Ungefär samma som om Burger Kings nya reklam skulle landa i att Usher sjunger I'm likin' it.
Och som att inte det vore nog så har Mix Megapol rippat HBO (och in a way Canal Plus) också:
Får man gissa att en copywriter som älskar Sopranos och undermedvetet har HBO i tankarna kläcker denna reklamslogan på en kaffepaus och att reklambyråns "hårda arbete" ledde till att de kunde dega in någon mille här också?
Men apropå Canal Plus måste jag ställa mig frågan, vad är kanalen egentligen till för? Först ska jag erkänna att jag en gång i tiden abonnerade på Canal Plus. Zlatan hade just gått till Juventus. Plus att det var det på den tiden enda källan till NBA (om än bara en match i veckan, stort lol, nu finns det tack och lov NBA League Pass). Men detta är 5 år sen. När C+ faktiskt var ett sätt att få mer än vanlig tv (pun). Numera regerar nedladdning medan alla vanliga kanaler har steppat upp sitt utbud på sportsidan, och de dagar då Canal Plus hade TV-serier som C+ tidigare hade en edge på övriga kanaler (Simma lugnt Larry, Six feet under etc) är sen länge förbi eftersom de stora svenska kanalerna ofta bara ligger någon månad efter USA, så även icke-nedladdande människor (finns dem?) blir nöjda och glada. Lägg därtill att nuförtiden har C+ till och med reklam. Så år 2009 är då min fråga vem f@n behöver en betalkanal á 200 spänn i månaden för att visa skåpmatsfilm och lite helgfotboll? Och varför ville TV4 betala 3 miljarder kronor för denna döende affärsidé? Jo just det ja, för att Canal plus är mer än vanlig TV. My bad.
Tompa Cruise är ju, som de flesta vet vid det här laget, spritt språngande galen. Men jag kan inte annat än hjälpa att tycka att han är en av de grymmaste skådespelarna.
Vid sidan av T.J. Mackey i Magnolia är en av mina favoriter superagenten Les Grossman, i den för övrigt semi-vilda Tropic Thunder:
Världens bäste pokerspelare Tom "durrrr" Dwan tar hem potten mot Greenstein och Eastgate, trots att han har sämst hand. Efter bluffen på $100,000, som fick motståndarna att lägga sig, berättar han för bordet vem som egentligen hade bäst hand och vinner dessutom ett sidebet på att så är fallet. Iskallt.
