Love is a 4 letter word like fuck & shit, so love you can suck my dick

Bragdbloggen sover, I know, men jag bryter tystnaden för att berätta om my new favorite rapper. Sällan har jag varit så excited. Grymmaste flow jag har hört på evigheter och innehållet i texterna är on point. Äntligen en rappare som INTE har några dyra klockor och smycken, flankerande video hoes och texter som 0.00001% av befolkningen kan relatera till. Freddie Gibbs är arg och Johnny Bragd är glad för det.

How we do


G.I. Pride



Flamboyant freestyle



A world so cold



From Tha G



Samtliga låtar är från The Miseducation of Freddie Gibbs och finns att tanka här.

Versus

Haddaway



Vs.

Eminem



Hip-hop har verkligen blivit betydligt mer prestigelöst än någonsin tidigare, rapmusiken gifter sig med genres och artister som var helt otänkbart förr i tiden.

Nu är verkligen inte den här låten någon instant classic direkt, men i allmänhet så gillar jag utvecklingen att the rap game inte är så boxed in och självmedveten. Bra musik är bra musik, oavsett genre. Nu ska jag lyssna in mig på Recovery, hoppas Em har ett par nice tracks, det är på tiden.

Låt för att peppa upp en...

... inför en tenta, en arbetsintervju, ett föredrag eller bara i största allmänhet. Kanye som underdog som berättar att allt är möjligt och att man ska tro på sig själv, och inte låta sig tryckas ned av "the suits behind the desks" är all pepp jag behöver när jag behöver lyfta upp mig själv.

Kanye West - Last Call



Lätt på min Kanye Top 5.

#1

Lääääääänge var det här min favoritlåt alla kategorier. Och den är fortfarande löjligt fet. Låten och videon symboliserar allting som var grymt med Bad Boy en gång i tiden. Vem vill inte booze it up på den hemmafesten liksom? Och på refrängen sjunger fler R&B divas än man trodde var möjligt. Men Biggie är den solklara stjärnan mitt ibland alla cameos, chillandes i trappan som en kung, cool as a cucumber när festen pågår för fullt. Genius.

The Notorious B.I.G. - One more chance (remix)



Skruva upp volymen.

Bone Crusher

Märkligt hur man kan toklyssna på en skiva i början och sen helt och hållet lägga undan den. Länge.

Det betyder väl oftast att den var rätt för den tiden, men att den inte riktigt håller måttet på sikt. Men det är kul när man återupptäcker en låt när den oväntat poppar upp i ens iPod.

Bone Crusher, du kanske inte får så mycket spin längre av Bragd (och sannolikt inte av så många andra heller?) men AttenCHUN! har fortfarande en och annan fet låt, inte minst Hate Ourselves.

I jobblurarna part 32

Efter att Eli Porter mördat det här beatet har låten fått en helt ny dimension.

The Diplomats - I Really Mean It



Någon som tror på en fet Dipset comeback?

And of course N A S are the letters that spell... Eli

Vem kan glömma Eli Porter, den fetaste freestyle rapparen sen Juice gästade The Wake Up Show?



Men när droppar albumet?

Tits don't sag, I don't need no push-up bra

Idag är det Nicki Minaj som mer eller mindre bär female rap på egen hand. I övrigt består det mestadels av has-beens och faces på baksidan av milk cartons.

Men the female MC som jag är ledsen att jag aldrig fick se blomma ut är Babs, från Diddy's Making The Band. Da Band droppades snabbt och Babs har mig veterligen inte gjort något sen dess? Jag gillar när en female MC är en riktigt braggadocious power bitch, som kan go harder than the dudes, ungefär som det här, och det här. Lyssna bara på förstaversen på Bad Boy This and Bad Boy That...



För övrigt en fet låt i ett i övrigt totalmisslyckat projekt (som det mesta Puff gör post-Biggie-and-Ma$e). Även Ness och Chopper City har nice verses. Skönt att de skippade Dylan också. Videon är bara larvig, hade föredragit något hårdare.

Ka-new-ish

Apropå Kanyeeezy, här är some new ish, från the upcoming album. Gött å höra honom rappa igen. Kill all those Prince ambitions, Andre 3000 gick ned den vägen och vi såg alla hur det gick.

Kanye West - Power



Kanye West är en av de få artister där jag fortfarande köper CD-skivan. Of course, när Detox droppar kommer jag köpa 10.

Beamer Benz or Bentley

Undrar om 50 kommer gratulera Banks? G-Units största hit sen I get money.

Lloyd Banks - Beamer Benz or Bentley feat Juelz Santana

Lika som bär rappers part 21

Måste säga att jag har svårt att se storheten i Willy Wonka Flonka.

Waka Flocka Flames - O let's do it


Hans framgång beror nog på att han är en looker. Han ser precis ut som Opio i Souls of Mischief, fast en coolare uppdaterad 2000-talsversion, kolla själv:

Souls of Mischief - 93 til infinity


Enda skillnaden är att WWF är en mycket sämre rapper. Så, nu har jag druckit kvällens flaska Hatorade, bara för det ska nästa post bli en lovebombing post, lovar.

No primo, no go, no show, no dough

Vad vore Group Home utan DJ Premier? Ingenting. And the proof is in the pudding. En fet debut och några riktigt feta låtar. Sen dess no Primo, no hits, no nothing. Sort of like Jeru the Damaja.

Men låtar som de här lever ändå för evigt.

Group Home - Up against the wall



Group Home - Living proof



Group Home - Supastar

BBB

Har alltid tyckt att Lloyd Banks fått oförskämt mycket skit som emcee. Folk verkar hata dude för att han varit lojal mot 50 cent och framstått som lite av en slaparound.

The Game meanwhile säljer inte en bråkdel av vad han gjorde med 50 vid sin sida. Och Young Buck sitter troligtvis i sin ensamhet och röker crack någonstans. Samtidigt åker Banks på världsturnéer med 50 och tjänar stora pengar. Låter som rätt beslut att vara lojal om du frågar mig.

Nu har Banks dessutom släppt den hårdaste låten jag hört på länge. Definitivt den fetaste out now. Räkna med att peeps kommer sleep ändå.

Lloyd Banks - Beamer, Benz or Bentley feat Juelz Santana



Juelz Santana killed it too.

I dagens I heart Andre 3000

Kelis - Millionaire feat Andre 3000



Hur fett är det här beatet? Producerad av Andre själv förstås. Älskar samplingen av Slick Rick på slutet.

Snälla kom tillbaka Andre.

If you really dope why ain't ya signed yet?

Normalt sett en valid question/diss.

Men ibland måste man fråga sig. Varför har 1000 wack emcees ett skivkontrakt när det finns många feta som aldrig får en riktig push? Och varför säljer vissa usla artister guld och platina när det finns andra som verkligen är feta som aldrig ens sålt en skiva?

Måste vara marketing.

Perception is reality.

Spelas man på radio är man på riktigt. Syns man på bloggarna finns man. Står man bredvid en etablerad artist i videon har man kredibiliteten. Och får man sen ett beat av en fet producent och en hypad gästartist på debutsingeln är man plötsligt en stjärna.

Samtidigt finns det feta rappare som aldrig nånsin kommer nån vart. Det är synd. För jag skulle 1000 gånger hellre höra Krumbsnatcha på half of your favorite rappers tracks. Men det kommer nog aldrig ske.

Gang Starr - Make em pay feat Krumbsnatcha



Krumbsnatcha - Hip-hop



Krumbsnatcha - Killer in me

X to the Z

Långt innan Xzibit larvade runt på Pimp my ride så gjorde han musik som faktiskt var bra. Både At the speed of life och Restless var bra skivor. Det är intressant hur allt går i cykler, jag har inte lyssnat på de skivorna på evigheter och nu går de varma igen. Så vi ses igen om sisådär 3-4 år antar jag?

En ung Xzibit, när musiken fortfarande var on point.

Alkaholik är fet. Sorry I'm away so much också. Get your walk on likaså. Och ni vet att jag måste nämna Paparazzi.

Men den låt jag vill lyfta fram just idag är...

The Foundation



... producerad av Cypress Hills DJ Muggs och som samplar en viss...

Billy Joel - The Stranger



"It's a shame, niggas in the rap game, only for the money and the fame."

Ironi, Xzibit. Ironi.

Kamals keys

Ljudet av Kamals keyboard är som ett skönt gift varje gång The Roots spelar live. Precis som på denna spelning nedan...

Clipse feat The Roots live on Jimmy Fallon



Om ni inte har The Roots Come Alive föreslår jag att du köper den asap eller åtminstone lyssnar in dig på Spotify. Step into the realm och The next movement är overkligt bra på den skivan.

Nä nu får The Roots komma till Sverige igen...

Work

Bragden har ett liv utanför Bragdbloggen. Det kan kanske vara svårt att tro med tanke på the pointless drivel I churn out on a regular basis här på bloggen.

All work and no play makes Jack a dull boy.

När Bragden jobbar lite för mycket blir det för dålig aktivitet på bloggen. Sorry about that. Kanske måste jag expandera bloggen till en franchise of bloggers, så jag kan kick back and relax...

Wu-tang is for the children

Surfar runt lite grand och springer in i ett gammalt klassiskt klipp med ingen mindre än Ol' Dirty Bastard (coolaste artistnamnet ever?).

Kanye West se och lär, det är så här man crashar en gala. ODB verkar så uppriktig i sitt lilla tal, man kan inte annat än bli rörd.



Som vanligt är ODB väldigt sammanhängande.

I went and bought me an outfit that costed a lot of money today, because I figured Wu-tang was gonna win ....
Puffy is good. But Wu-tang is the BEST!

Hahaha jag skulle inte kunna säga det bättre själv.

Till skillnad från Kanye kan man se att folket på scen är scared straight av ODB. De verkar tro att ODB ska pull a piece out närsomhelst. När han säger I love you all på slutet verkar de väldigt lättade ("Puh, va skönt, han mördade oss inte").

Ett par andra godbitar...




Brooklyn Zoo



Vem är dagens motsvarighet till ODB...? Sök med ljus och lykta och du lär inte hitta nån som kommer i närheten...

Hip-hop idag är helt enkelt alldeles för likriktad, det finns inte den där variationen av personligheter och stilar längre om du frågar mig. No hating, men det är så jag ser det. Det mesta låter likadant, det finns inte många som står ut från massan.

Förr i tiden visste man vem som rappade för the ladies, vem som var gangsta, vem som var party, vem som var political, vem som var lyrical, vem som hade fetaste stilen, vilken producent som proddade åt vilka artister. Nu är det mesta too generic.

Apropå Grammy Awards. Nu har iofs mainstream media ungefär lika stor koll på hip-hop som Paradise Hotel deltagarna har på kalla kriget, och Grammynomineringar ska man ta med en nypa salt, men ta ändå en titt på årets nomineringar. Det är ingen rolig läsning för den som hade hoppats på lite new blood in the rap game. Speciellt med tanke på att bäst före datum på en rappare brukar vara 2-3 skivor, sen är det on to the next one.

Best Rap Album:
Universal Mind Control by Common
Relapse by Eminem
R.O.O.T.S. by Flo Rida
The Ecstatic by Mos Def
The Renaissance by Q-Tip

Den artistlistan känns så gammal att jag borde ha läst den på Netscape Navigator. Bortsett från Flo Rida, som är 00-talets motsvarighet till MC Hammer (fast sämre), så kan man tro att året är 98 all over again... and to make matters worse, när galan väl är igång kommer den crashas av Kanye West istället för ODB.

Lil' Malik

Den som inte gillar Snoop Dogg måste vara packad. Eller nej, då gillar man ju Snoop ännu mer. Den som inte gillar Snoop måste vara nykter som fan. Literally and metaphorically speaking.

Vad vore the rap game utan Doggystyle egentligen...? Ett guldkorn på skivan som ofta glöms bort i sammanhanget är Pump, Pump där Lil Malik från anti-Kriss-Kross-gruppen Illegal fullkomligt mördar sin vers. Eminem på Jiggas Renegade? Try Michael Myers i Halloween. Snoop droppar ett par feta lines såklart (Let the motion of ya body be the key cos we be tha muthaphuckin g funk family...) men i slutändan slaktar Mr. Malik Snoop som Drew Barrymore i första scenen i Scream.

Snoop Doggy Dogg - Pump, pump feat Lil Malik



För att ge lite sammanhang till er som inte kan er Illegal (jag gissar att lillebrushan hade ett av cirka 10 ex i hela Sverige back in the day...) så får jag uppdatera er på en av deras få hits. De la ned kort efter debuten och gud vet vad de gör idag.

Illegal - We getz busy



För ordningens skull ska nämnas att Jamal också hann släppa en av 90-talets fetaste låtar.

Jamal - Keep it real



För longtime loyal readers of Bragdbloggen vet ni att jag redan kört Keep it real förut... men precis som Barry White tycker jag att too much of anything good can't be bad.