WM

Idag utspelas det enda "ve-em" man inte får missa i år.

Wrestlemania.

Jag hoppas att jag aldrig växer upp.

Jag tror på fullt allvar att Sverige är det enda landet i världen som inte gillar wrestling. Jag tror till och med att jag har läst det nånstans att det är så. Och varför är det så då? Jag menar hela USA älskar det (kabel-TVs mest sedda program vecka ut och vecka in), Sydamerika älskar det också, UK och övriga Europa likaså, samt Asien som har egna divisioner och hela skiten. Så varför inte Sverige? Min bästa gissning är att svenskar ska vara så självmedvetna och "rätt" alltid. Även om man är lite av en closet fan så vågar man inte säga det.

Mest tragiskt av allt är när man ska avfärda det på grund av att det är fake. Gillar man det inte. Fine. Hälften av gångerna fattar jag inte heller varför jag ser på det. Men kom inte med kommentarer som "det är ju inte ens på riktigt", för det gör dig bara till en retard. Senast jag kollade var inte Entourage eller Friday Night Lights heller på riktigt. Det kallas entertainment. Sports entertainment för att vara exakt.

WWE.Wrestlemania26.2010.03.29.DaOffice.TexasLongHorn.Cola.Snus.Taker.vs.Michaels.Tändningsomfan.XviD-LOL



^^ Som ni hör är till och med Lil Wayne och Young Money on board.

The best in the world at what I do.

Världens bästa catch phrase. Den har så många lager när man tänker på den.

Ph D, detta är varför vi måste åka och se WWE live. Soon. Front seat requirement.

Survivor Series Preview

Njae. Jag behöver inte skriva en preview om nattens Survivor Series. Allt jag behöver göra är att konstatera att jag vill att det ska sluta med bältet på Chris Jericho. Det hade kunnat sätta plåster på såren för Blåvitt och Knicks. Kidding. Typ :)

Breaking Point Review

Bragdbloggens egen gästbloggare, Ph D, har sett WWE:s senaste pay per view. Självklart har han en färsk recension och vad som står i den gäller. And that's the bottom line, cause Ph D said so.

Ph. D - Breaking Point Review

Chris Jericho & Big Show vs. Mark Henry & MVP: Riktigt seg öppningsmatch, dock med en del kul ögonblick. Tyvärr verkar det bli en rematch. Jag saknar att se Jericho i en ordentlig singelfejd nu. Jericho-Triple H kanske, det har väl inte blivit gjort på ett tag? (3,5/10)


Kofi Kingston vs. The Miz : Fartfylld och kul match (med en del svaga partier) där Miz växte i mina ögon som wrestlare. Han har många små detaljer i ringen som är rätt omsorgfullt genomtänkta. Oväntat spännande i slutet. Varför fick inte de börja istället? (5/10)


Shawn Michaels & Triple H vs. Cody Rhodes & Ted DiBiase: Det här var riktigt bra. Grym match, välregisserad och schysst agerad från början till slut. Helt rätt slut! Kul att se att DX verkligen låter Legacy bli stjärnor. (9/10)


The Great Khali vs. Kane : Jesus fucking christ. Om de har två behemoths att spela ut mot varandra, varför väljer de då en match där de slår varandra med futtiga små bambukäppar? (1/10)


Christian vs. William Regal : Långsam men häftig match av två riktigt skickliga veteraner. Inte spännande, men kul att se vilka galna moves de plockade fram. The Regalplex såg sjukt, sjukt farlig ut. (6/10)


Ziggler promo: Ouch. How lame was that? Vill de Dolph illa, eller? Skönt att se JM på galan, i alla fall.


Randy Orton vs. John Cena: Jag kapitulerar. Grym gimmickmatch. Grymt drama. Har det någonsin funnits någon ondare heel än Orton? Var det bara jag som drömde om att kunna ge Cena några slag med bambupinnen själv? (BTW, jag saknar blod. Om någon får vassa tv-kanter och ståltrappor i pannan, då ska man liksom blöda! The wrestling rulez says so!) (8,5/10)


C.M. Punk vs. The Undertaker: Bra match medan den varade men alldeles för kort. En teaser inför Hell in the cell. Slutet lämnade en konstigt fadd eftersmak efter galan.(6,5/10)


Galan som helhet: (8/10). WWE vet i alla fall fortfarande hur man överraskar. Som J.R. skrev förra veckan i sin blogg: "Nothing in wrestling is perpetual but change."

Rap + WWE = Sant

Hip-hop lovers:

I bet u didn't know... att Lil' Kim gjort en theme song till en av WWEs största "divas", Trish Stratus?



Inte nog med det. Lil' Kim både rappar och SJUNGER på den.




Old news för wrestling heads såklart, men kuriosa för hip-hoppers skulle jag gissa?

Men det stoppar inte där. Fler rappare har degat in på WWE.

Vad sägs om?

Naughty by Nature - (Shane McMahon)


^^ Kul att Vin fick rappa för en gångs skull. Kass låt so it's about right.




Three 6 Mafia - (Mark Henry)


^^ Fet låt om du frågar mig. Mindre fet wrestlare dock, och då pratar vi inte bokstavligen. Kuriosa: Mark Henry har vunnit World's strongest man tävlingen.




Silkk the Shocker - (MVP)


^^ Halvkass låt till en halvkass wrestlare. Kuriosa här är att MVP har en rap sheet som är längre än alla andra rappare än Silkks brorsa C-Murder.




... to name but a few WWE rap songs.

Sen får man ju inte glömma att John Cena, bolagets största stjärna (ugh!), själv droppat ett rapalbum. Hitten är förstås My time is now, som jag motvilligt måste säga är ganska fet :)



Här slammar Cena en annan "rappare" i ringen. Ni kanske känner igen honom?

Breaking point preview AKA The ABC of booking

Om precis en vecka är det dags för WWE:s nästa PPV, Breaking point. Detta och hur matchen mellan Morrison vs Ziggler utgör ett dilemma pga hur det motsäger lagen om matchbokande och career building - tas upp i senaste inlägget från my buddy Ph D:

Veckans LOL: Piven/Kelly. That lucky bastard... but luck comes to the hard working, som man säger. Den nye kommersielle Common är ett väldigt långt steg från den super-p.c. ryggsäcksrapparen som han var för 8-10 år sedan.

Veckans wow är väl utan tvekan Rey-Morrison-matchen. Vilka fantastiska atleter, och vilken känsla de har för dramatik i ringen! Det enda som saknades för full pott på betygskalan är en storyline bakom matchen och att den hade gått på PPV.

Mina initiala känslor var "Gött! Nu blir det Morrison-Ziggler!" EFter lite vidare tankearbete ändrade jag mig. Tyvärr står nog WWE:s bokare inför ett svårt dilemma i bokningen av matchen Morrison-Ziggler, som det hade varit bättre om de aldrig hade försatt sig i. Eftersom jag sitter här rejält bakis och äggröre- och kaffestinn ska jag passa på att utveckla mina tankar om det, och något som jag kallar för wrestling-bokningens gyllene regel, nämligen "Man kan inte både ha kakan och äta den", en regel som bokarna alltid försöker att undvika på olika spännande sätt.

Låt mig förklara. För att wrestlingens fantasivärld ska kunna fungera och vara spännande måste den vara grundad på en viss logik. Vi kan jämföra det med att varje karaktär har ungefär som ett "Magic"-kort med egenskaper och styrkor, som deras performance i ringen sedan grundas på. Detta utgör också grunden för den inbördes rankingen wrestlarna emellan.

The Undertaker till exempel, är ju nästan omöjlig att slå utan fusk, och har ju därmed en tänkt overall score på nästan 100, och detsamma gäller Triple H och Cena. HBK ligger nog lite lägre, men han kan vinna nästan alla matcher ändå med sin karaktär och sin kämpavilja.

Cena & HHH = 100 overall score.

Det intressanta är hur styrkan förmedlas till oss tv-tittare. Det sker nämligen nästan uteslutande genom vinster och förluster mot andra wrestlare, det vill säga att rankingen inte är absolut utan relativ mot de andra på rostern. Visst kan och ska man göra undantag från de reglerna, men för att WWE:s överraskningar ska kunna behålla sin kraft får de inte komma för ofta. Jag ska också säga att det här resonemanget inte handlar om popularitet utan om styrkan i ringen - en värdelös snubbe kan ju ändå vara populär eller hatad på grund av en rolig gimmick, typ Santino Marella.

Låt oss ge ett exempel. Man vill lansera en ny wrestlare, typ den nye skotten på Smackdown (som verkar rätt skön BTW. Har vi fått en ny "Johnny Bragd som wrestlare"?). Om man i första matchen låter honom förlora clean mot Jimmy Wang Yang, ja då finns det inte mycket hopp för snubben eftersom JWY är ungefär på min nivå på rankingen. Om man vill låta honom vinna, ja då finns det två vägar att gå eftersom han är heel. Antingen låter man honom vinna med fusk, som nu mot R-Truth, vilket höjer hans "karaktär"-poäng på Magic-kortet men inte säger något om hans wrestling-styrka, eller så låter man honom vinna cleant, vilket höjer hans "styrke"-score som är det viktigaste för the overall score.

Loss vs Jimmy Wang Yang = Pink slip.

Win vs Wang Yang = Necessary scorecard booster.

För att ha den minsta trovärdighet måste man vinna cleant mot en sån som JWY, men gärna med lite sadism och dåligt uppförande för att få heat från publiken på köpet.

Så kommer vi in på nästa steg när man vill enhanca ny talent - de får möta "riktiga" motståndare. I det här systemet är det ju så, att om någon vinner en match, och därmed visar sig ha en högre score än motståndaren, så kommer ju förloraren i de flesta fall också sjunka på rankingen. Det här vill man ju undvika genom att lägga förlusten på någon som inte tar så mycket skada av den. Den absolut vanligaste metoden är "Old Talent Elevates New Talent". Det innebär att man har en stock av "mellanskiktswestlare" som egentligen bara fungerar som stepping stones för nya förmågor.

Typexemplet på en sådan är Finlay. Han är tråkig, men har en cementerad credibilitet och kan gå tuffa, jämna matcher. Alla heels på Smackdown måste gå igenom Finlay för att kunna gå upp i toppskiktet. Senast var det Dolph Ziggler, och nu är det Mike Knox. Ändå har Finlay kvar sin credibility och kan alltid vara en hyfsad trovärdig IC-utmanare trots att han tar förlusterna. Perfekt.

Stepping stone Finlay.

Nästa steg, om man vill fortsätta pusha sagde brottare, är fejder på bältesnivå. Här börjar finliret.

Avgörandet av en match eller fejd innebär alltså nästan alltid att någon går upp och någon går ner. Där kommer sagda dilemma in, nämligen "Man kan inte både ha kakan och äta den". Om man har två värdefulla wrestlare måste man ju bevara sina tillgångar på toppnivå. Vanligtvis brukar man lösa det här genom att en heel vinner sina matcher genom fusk, vilket betyder att the face kan komma undan med hedern i behåll om han bara kämpar väl. Så kan man hålla på ett tag, men i slutändan av en fejd måste ändå någon av de två stå som klar segrare för att det ska kännas bra. Det finns flera andra sätt att avsluta en fejd, till exempel att heelen vinner genom att tillfoga en skada på motståndaren så att det inte kan bli fler matcher, men det är bara en tillfällig lösning (se Orton-Batista). Det här är orsaken till att toppskiktet på RAW är så tunt - creative vill hålla igång fejden Orton-Cena Triple H i all evighet utan avgörande.

Vart kommer då Morrison-Ziggler in? Jo, det är egentligen dödsstraff på att låta två wrestlare som båda är på väg uppåt fejda mot varandra. Se bara på fejden MVP-Swagger. Allt blev fel, speciellt eftersom man valde att höja MVP istället för Swagger. Hela US-titelbilden på RAW är helt oformlig eftersom det bara är young talent mot varandra i eviga 4-waymatcher. Ingen går upp och ingen går ner. Så dumt, ointressant och kortsiktigt tänkt.

Future of the WWE.

Rey mot Ziggler var däremot riktigt smart tänkt. Rey är så poppis, speciellt efter Jerichos fantastiska jobb, att han hade kunnat ta en förlust mot Ziggler och sedan hamnat i en "icke-bältes" fejd mot någon stark heel ett tag. En sån förlust hade skjutit Ziggler mot skyarna. Efter det hade Rey till och med kunnat hoppa in direkt i en Wold Title-fejd om han hade velat.

Problemet är att varken Morrison eller Ziggler har råd att ta en sådan förlust mot varandra i det här läget. Om man inte kommer på någon JÄVLIGT smart lösning så kan utgången bara bli negativ för någon av de här båda fantastiska talangerna. Förlorar Ziggler kommer han att vara utanför IC-striden ett bra tag framöver. Förlorar Morrison kommer hans trovärdighet som framtida toppnamn att försvinna ett långt tag framöver, vilket vore urkorkat med tanke på vilken roll han är på. Visst kan man lösa det hela genom att Ziggler fuskar sig till en seger, men det sänker ändå Morrison, och Smackdown behöver en stark A-lister just nu för att kunna hålla skenet uppe nu när Rey, Jericho, Edge och Hardy är borta ur bilden. Morrison måste få lite mic time, karaktär, och bli toppskiktes-face pronto. Det kan han inte om han förlorar mot Ziggler, men egentligen inte som IC-mästare heller.

Men som vanligt i WWE har man ingen aning om vad som kommer att hända. Ain't it great? BTW, vad hände med Brett Dibiase-grejen på RAW? Ska de följa upp det innan folk glömmer det, eller?

Looool

Den här bloggen handlar ju som bekant om hip-hop, wrestling och tv. Eller nåt sånt. Nu har alla Bragdens favoritvärldar mötts.

Ari Gold aka Jeremy Piven spelar i filmen Smokin Aces. I samma film spelar rapparen Common. Piven var ju guest host på Raw nyligen (usel insats btw) och väl på showen raggade han upp one of the WWE divas, Kelly Kelly. Ari gjorde slag i slaken och bjöd båda två till en Philadelphia Eagles match (samma lag som Michael Vick gjort comeback i efter sin djurmisshandelsdom). Check it out:





Ps 1. Kul att se att Jeremy Piven är lika kåt som karaktären han spelar.

Ps 2. Egentligen skrev jag bara det här inlägget för att få ett alibi att visa upp Kelly Kelly.







Ps 3. Numera handlar Bragdbloggen om hip-hop, wrestling, film/tv och nakna brudar. Det bör öka antalet besökare. Haha. Spread the word.

Recension: The rise and fall of WCW

Ph. Dizzle gillade min idé om att posta vår WWE-korrespondens. Gött!

It just so happens att jag i samma mail fastnade för PD:s recension av WWE:s senaste DVD-släpp, The rise and fall of WCW. Därför kör jag en copy/paste (i kursiv text) på den for y'all to enjoy!

Kan f.ö. skjuta in att jag igår såg WWE:s nya DVD-release "The Rise and Fall of WCW", i alla fall den första DVD:n som är en fullfjädrad dokumentär. De övriga tre skivorna är matcher. Eftersom vi hade vårt typ tolv år långa wrestling-hiatus då kan jag inte avgöra huruvida Kellers historiska kritik som han framförde på PWTorch.com är giltig eller ej, men visst är det konstigt att Benoit är helt raderad ur annalerna? Sammantaget en ganska underhållande, men högst episodisk, dokumentär som därav känns lite ofullständig. Några reflektioner:

Ric Flair är så jävla COOL! Han var fan ta mig urgammal redan 1990. Jag funderar på att skaffa hans frisyr á 1985.

PD efter nästa besök hos frissan.

Att Dusty Rhodes har "juicat" så mycket framstår inte så smart när man ser hans ärr. Varför fortsätter man?

The American Dream?

Terry Bollea aka Hulk Hogan har åldrats otroligt fördelaktigt. Han ser bra mycket bättre ut nu än under "fläsk-åren" innan Wrestlemania. På DVD:n ser man också en rejäl skillnad i muskelmassa före och efter steroidförhören i början av 1990-talet. Kul att han erkände att han gav Vince anabola!

Hulk Hogan, The Quarter Pounder With Extra Cheese Years

Jim Ross är en riktigt vettig snubbe, och rätta mig om jag har fel, men är han inte också en av de bästa sportkommentatorerna som finns idag alla kategorier? De övriga fem i WWE är inte i närheten och jag blir orolig för framtiden. Varför vill inte Vince att den "klassiska" kommentatorstypen, som med orolig och typiskt amerikansk manlig röst refererar matcherna ska få vara kvar? Jag kan dock förstå om han tycker att heel-kommentatorsrollen är lite passé, även om den kanske skulle funka idag i en mer komisk roll (typ Lawler utan the suck-up). Jag skrattar högt när jag kollar på gamla matcher med the Body, the Brain, och Mr Perfect. "Handful of hair, ref! Handful of hair!"

Recension: Summerslam 2009

Jag och min buddy Ph. D mailar varenda kontinuerligt om WWE. Det känns underbart att inte vara ensam om att följa världens bästa underhållning. Mailen handlar till 100% om wrestling och ser för icke-frälsta troligtvis helt galna ut, att man kan ta wrestling på så stort allvar. Jag har en tanke om att om 5-10 år publicera alla mail i en wrestlingbok, komplett med bilder från denna tidsera. Grym idé eller hur?

Anywhoo, P Diddy övertalade mig att lägga ut min senaste recension av Summerslam. PD:s mail kan jag ju inte lägga ut utan hans permission. Men kanske blir våra bådas WWE-mail ett nytt inslag på bloggen framöver...

Summerslam review

Rey vs Ziggler:
Ziggler's coming out party. Här tar han chansen på en PPV och visar att han hör hemma. Och att han är här för att stanna. Tack och lov är han på SD, vilket betyder att han inte glöms bort en vecka. Skönt att se en clean pin, inga run-ins, ingen Maria, inget larv. Just wrestling. Sidebar: Bortsett från allt larv om "kändisar" i publiken, var inte L.A.-publiken ännu mer bizarro än Canada och UK? In-ring action cheering gick ofta fördel heel. Vad beror det på? Och vad tycker Vince om detta?! 8/10



Swagger vs MVP:
Grymt intro. Great mic work. Synd nog, som du säger, räcker MVP inte till i ringen. Han är kanske den sämsta wrestlaren under 1,95 meter i WWE idag? Swagger är helt enkelt inte tillräckligt utvecklad som performer för att kunna rädda den här matchen. Klockade matchen till 7 minuter om jag inte minns fel. Riktigt illa. 2,5/10



JeriShow mot CT:
Att Jericho - och en Show som levererar - lyckats elevera Cryme Tyme till att öht bli tagna på allvar är helt sensationellt bra jobbat. Hoppas JeriShows nästa PPV-match mot MVP och Mark Henry bara är en one-time fluke. Som du säger, DX vore bättre, om något. Hoppas sedan att Jerishow framåt vintern splittras långsamt så att Show och Jericho kan göra ett program innan the return of Edge. Tror det hade fungerat kanonbra. 7/10



Khali vs Kane:
Förväntningarna var så sinnessjukt lågt ställda, att den här blev lite av en positiv överraskning. Kul för Kane (privatpersonen) att hans karaktär faktiskt får vinna och behålla någon typ av dignitet. Men borde inte Kane turn face already, han passar mycket bättre som det tycker jag. Jag kan inte ta hans elakhet på allvar. 3/10.

DX vs Priceless:
Oj oj oj, vad förlegade DX känns. Om du dessutom sett måndagens Raw har du precis som jag bevittnat världens längsta, tråkigaste och mest pinsamma skit med DX och Vince McMahon. Barn under 12 (the main demographic nowadays it seems?) vet för fan inte ens vilka DX är, och de gamla kiss- och bajsskämten funkar inte i någon målgrupp förutom eventuellt i Italien. Näe, det här luktar superegot Triple H och pillow talk med frugan lång väg. Stackars Shawn Michaels. Men tillbaka till matchen. Legacy blir starkare och starkare. Helt korrekt som du säger att Cody äntligen fick en push. Jag börjar gilla Ted och Cody för i ringen märks det att de har respekt för de gamla tag teamens sätt att manipulera, strategize and scheme, göra många tags för att konservera energi etc. Det märks nästan att dem är second generation :) Om de nu bara kunde få en ny titantron theme. Enda knock on this bout är samma som det är genom hela galan; jag börjar bli trött på att matchers outcome är easy to predict, den som dominerar hela matchen med ruthless aggression förlorar 8 gånger av 10 efter en Hulk Hogan vändning på slutet. 8/10

Christian vs Regal:
Bra build för Regal and his muscle men. Men borde inte detta vara ett inslag på ECW? Gör man det här på en PPV visar det hur värdefullt ECW anses vara (om man nu inte redan visste det). Jag menar hardcore ECW-fans förtjänar inte de sina 15 minutes på en PPV för alla timmar de kollar på the weekly shows? Stackars Matt Stryker som är på micken sammanlagt 1 minut. N/A

Orton vs Cena:
Som jag sa innan så är jag så utled på de här killarna att jag nästan har en snabbspol-impuls när matchen ska börja. Därför måste jag säga att jag blir positivt överraskad. Jag tyckte faktiskt det var riktigt spännande ett par gånger. Även om man fick förstå i efterhand att det var Brett DiBiase som rusade in i ringen, var jag faktiskt nästan övertygad om att det var en upprörd/berusad fan som sprang in, åtminstone efter att ha sett Ortons och framförallt Cenas reaktioner efteråt. Bara att jag satt och tvivlade gjorde att WWE hade lyckats skapa lite av ett WTF-moment och det räckte för mig. 8/10.

Jeff Hardy vs CM Punk:
Folk pratar om Jeff Hardys insane exploits - och med rätta, stackarn kommer väl sitta i rullstol om tio år - men vad man lätt glömmer CM Punk. Snubben har två MITB-vinster for god's sake. The back suplex från the top rope där Jeff landar mitt på stegen, i denna sekvens landar CM Punk (medvetet) på stegens ena ben mitt på ryggraden (!!). Lägger sig dessutom flat on his back på ett bord och låter Jeff Hardy hoppa från 6 meter och landa rätt på honom.



Båda gör en magisk match, men som samtidigt ständigt känns ganska tragisk eftersom jag tänker på hur de bokstavligen kämpar livet ur sig för att please the crowd för ett bolag som, som du påpekar, är vidrigt småaktigt och där man inte ens har garanterade kontrakt. Jeffs hopp från stegen, om detta var hans sista PPV, är motsvarigheten till Jordans sista skott mot Utah i finalen 1998. En ikonisk bild. En stor del av mig hoppas att Jeff slutar och aldrig kommer tillbaka. Det skulle kunna göra honom till en av de största någonsin, samtidigt som det hade varit en poetisk slap in the face på svinet Vince. På många sätt sammanfattar den här matchen allting som är bra och dåligt med WWE och därför får den: 9,5/10

Sammantaget en riktigt riktigt bra Summerslam. Enbart sett till de bästa matchernas kvalitet skulle jag ge det en 9. Betyget dras ned av att matcherna (utöver Hardy vs Punk) var uppbyggda så uselt och därmed inte slog an någon emotionell ton utöver själva in-ring-arbetet.

8,5/10

Ps. Mailet ovan skrevs tidigare i veckan. Under fredagen blev det officiellt att Hardy faktiskt slutar (tillfälligt men utan ett planerat returdatum heter det). Folk som säger att wrestling inte är på riktigt är korkade. En wrestlare jobbar 10 gånger hårdare än vanliga idrottsmän. 300 shows per år av wear and tear har brutit ned många stackars kroppar. Med det sagt är det oerhört få wrestlare som lämnar branschen på sina egna villkor och speciellt på toppen av sitt game (med The Rock och några till som undantag). Därför gläder det mig att Hardy tar ett riktigt break och som jag nämnde ovan önskar en stor del av mig att han lägger av för gott. Men så lär det knappast bli. Suget för att höra publikens jubel kommer att bli för stort.

Jeff Hardy we will miss you!

Kevin Nash intervju

För alla er som gillar wrestling så måste ni bara läsa den här intervjun med Kevin Nash aka Diesel aka Big Daddy Cool. Lång intervju om Shawn Michaels, Razor Ramon, Vince McMahon, Kurt Angle med flera och med mera. Courtesy of The Steel Cage Newsday.

WWE Classic: Diesel vs Shawn Michaels


Hela matchen här... leta efter Part 2 osv i högerfältet.

Best of both worlds

Vad händer när mina två största intressen kolliderar? Detta:



Haha. Jericho är kung. Till Shaq: "When I heard that the most dominant player in NBA history was guest hosting (Raw) I automatically assumed it was Kobe Bryant."

Shaq in action vs The Big Show.



Nästa veckas guest host är Jeremy Piven aka Ari Gold. That's gold Jerry. Gold.

Monday Night Wars

För er som var med under WWF Monday Night Raw vs WCW Monday Nitro, återupplev och njut. För er som inte var med, upptäck a big piece of wrestling history.

Läs här och se nedan.

Enjoy!

Babyface Bash (aka Armageddon)

Årets sista PPV väckte gamla minnen till liv. Minnen om när wrestling är som sämst. När alla så kallade hjältar får vinna och humorbefriade fans från väst till öst får jubla.

OK för att WWE vill avsluta året på ett publikbefriande sätt, men kom igen, det här är ju bara löjligt.

Eller vad sägs om dessa hjältevinster: Hardy tar bältet från Edge (f.ö. den enda face win jag kunde digga), Cena försvarade bältet mot Jericho (mer om det senare), Finlay vann över Henry (couldn't give a damn, but still), snälla divas slår "elaka" divas, CM Punk slår Mysterio i en all-around-babyface-contest och Batista slår Orton.

Den enda heel på hela galan som vann var Kozlov! Hua! Brrr.

Jag tänker inte gå in i mer detalj än så. Kvaliteten på Triple threat matchen som Hardy vann var visserligen hög. Orton vs Batista var kul att se. Men i övrigt får galan ett underbetyg.

Betyg: 4,5 av 10

Inget irriterar min kräkreflex så mycket som John Cena.

Vi kan kalla det för The Hulk Hogan Syndrome; av någon oförklarlig anledning blir en wrestlare omåttligt populär och för att cock please en ignorant publiks alla önskningar så får inget stå i vägen för wrestlarens ständiga framgång. Vince McMahon känner vittringen och kapitaliserar till fullo. Skit samma att wrestling skillsen är pinsamt dåliga och skådespelandet i ringen katastrof. För när man väl är satt på den piedestalen så finns ingen återvändo. Dessa karaktärer - nämnda Hogan och Cena, men framförallt Ultimate Warrior innan han dribblade bort sig själv från WWE och resten av jordens yta - behöver nämligen inte arbeta i ringen. Faktum är att de inte ens kan arbeta i ringen. Allt de behöver göra är att dyka upp, lyssna på publikens jubel, utan trovärdighet fejka lite stryk i 15 minuter för att sen komma in i sin "nu avgör jag matchen med mina signature moves kombinerad med övernaturliga krafter och ilska"-rutin och sen är matchen avgjord lika snabbt som 1-2-3... precis så här såg det ut på Armageddon (och Survivor Series for that matter) och så fort Jericho fick dominera matchen insåg jag vart det barkade.

Nästföljande Raw stakade även den ut en mycket oroväckande bana, för Jerichos framtida WWE endeavours, då det blev uppenbart (som min partner in wrestling crime, Phil, pointed out redan innan Armageddon) att det blir Cena mot Orton som blir den kommande toppfejden på Raw. En fejd som sannolikt kulminerar i Wrestlemania. Och då hoppas jag innerligt att Orton krossar Cena och skickar Cenas små fans hem för att gråta.

För Orton har nämligen gått och blivit nummer ett i mina ögon.

Kombinera hans in-ring antics med sin pure evil persona och du har WWE:s nutid och framtid. När Jericho slutar blir det ett tungt ansvar som vilar på Ortons axlar. Vem annars ska agera heel med sån pondus? Kommer lätt köpa en Age of Orton t-shirt i NYC nästa vecka.

Saknar dagarna då Shawn Michaels var heel. På den tiden han var the Heartbreak Kid flankerad av Sensational Sherri. När han var ett arrogant svin som publiken älskade att hata. Till skillnad från idag då han är en kristen hycklare (Degeneration X misogyny ena stunden, family values nästa... hmm?) som publiken bara älskar. Jag fattar ingenting. Och denna nya storyline att Michaels är bankrutt känns bara tacky. Ring upp Kurt Angle, övertala honom att komma hem till WWE och ge honom feta stålar så att världen kan få se en sista show mellan wrestlingens största inring performers ever - sen kan de sluta med fanan i topp.

Övriga reflektioner...

Kul att se Miz & Morrison regain their titles.

Hoppas CM Punk tar IC bältet asap och att bältet får lite riktiga battles framöver.

Har Ziggler Mr Perfect kvaliteter eller är han bara en fluke? Troligtvis det senare.

MVP! Behållningen på Smackdown.

The losing streak är det bästa som hänt MVP någonsin. När han i senaste Smackdown greppade micken i Philadelphia och sågade alla "so called MVP:s", specifikt Phillies MVP Jimmy Rollins, visade han upp de bästa mic skills/publikinteraktion jag sett sedan Bradshaw transformerade till JBL.

Khali som babyface (nu komplett med ny Bollywood-titantron theme) smutsar ned mitt intresse för wrestling. Och dessa ständiga porrfilmsliknande mellanspel mellan valfri Diva och valfri usel skådespelande wrestlare fyller upp way too much air time.

Till sist: Jericho. Slarvar de bort Jericho så slutar jag kolla (not really, jag är beroende...) - men de är bäst att WWE inser vikten av vad heels betyder för att hålla uppe balansen i en show. Som det är nu är det bara Jericho och Orton som levererar som heels. Ingen annan kommer ens i närheten.

Over and out.

Survivor Series

WWE har ju många olika format på sina galor; single matches, tag teams, royal rumble, ladder matches, lumberjack matches med mera. Survivor Series är helt klart ett av de bättre formaten. Så det var med viss förväntan som jag kollade på galan. Och jag måste säga att den levererade.

Team Shawn Michaels vs Team JBL

Alltid grymt att se Morrison. Han överglänser konstant alla andra. Snart måste han bli permanent på Raw. Jag skulle vilja se honom se honom som en über-arrogant ICL-champ i ett par år framöver - som tanken är med The Gold Standard fast till skillnad bra på riktigt. Sen skulle jag vilja se honom move on som World Heavyweight Champ efter några år av hårt arbete.


Tillbaka till matchen, det blev spektakulär wrestling och en spännande upplösning, troligtvis en feelgood match för alla babyface supporters.

Team Raw Divas vs Team Smackdown Divas

Två ord: Beth Phoenix!

Undertaker vs Big Show

Det var på Survivor Series allt började för Undertaker för nästan två decennier sedan. Det blev en stark finish på en i mitt tycke allt för utdragen fejd. Let's move on.

Team Batista vs Team Orton

Det här var Randy Ortons match. En grymt utförd strategi och ett förstklassigt heel-byggande av karaktären när han överlistar Batista på slutet. Brains beats brawns på den högsta nivån, det vet alla som följer wrestling.


Nästföljande Raw visade att fejden mellan Cena och Jericho kommer att leva vidare. Det betyder att Batista mot Orton kommer att kulminera på nästa Wrestlemania. Kommer bli en klassiker!

The Game vs Kozlov (vs Edge)

Wrestling när det är som mest bisarrt. Jeff Hardy som skulle varit med i en triple threat match upphittades avsvimmad på sitt hotell under helgen - och han skrevs ut från sjukhuset bara några timmar innan galan. Man visste inte om det var en del av the storyline eller inte, något som gav dålig eftersmak eftersom Hardy haft extrema personliga problem på riktigt utanför ringen.


Allting svävade i osäkerhet men till sist annonserades det att det skulle bli en rakt upp och ned singles match mellan HHH och Kozlov. Matchen blev direkt usel och publiken omvartannat buade och ropade Hardys namn. Men så kom ännu en twist. När Kozlov och The Game båda låg utslagna presenterade GM Vicky Guerrero att Edge skulle göra comeback i matchen.


Edge utnyttjade situationen och lyckades - trots, eller snarare tack vare, Jeff Hardys vilda inrusande i ringen - vinna matchen. Bra på så sätt att WWE alltid lyckas överraska. Bra för att Smackdown behöver en ny riktning och en ny champ. Men dåligt på så sätt att Jeff Hardy karaktären blir mer och mer bisarr på ett otäckt sätt eftersom den i realtid för tankarna till alla tragiska wrestlingöden.

Chris Jericho vs John Cena

Detta skulle bli Cenas stora comeback i sin hemstad Boston. Och så blev det såtillvida att han vann matchen och blev champ. Men det var tydligt att Cena inte ens kan få en helhjärtad respons på hemmaplan. WWE försöker göra honom till långt mycket mer populär än vad han faktiskt är.


På nästföljande Raw dagen efter kunde man lyckligtvis se att Jericho kommer att få en rematch på Armaggedon strax innan jul. Blir dock lite orolig att Jericho kommer att turn face och Cena turn heel. Hemska tanke. Låt oss hoppas att Cena långsamt degraderas till USA champ och att Y2J snart kommer att återta tronen.

All in all, en bra gala, och det sattes nya riktningar och storylines som jag tror kommer leda fram till ett bra Wrestlemania nästa år.

Betyg: 7,5/10

The Wrestler

Var och såg The Wrestler idag. Gör en prediction redan nu; Mickey Rourke OCH Marisa Tomei tar hem varsin Oscar för bästa huvudroll.

Intervju med Mickey Rourke om filmen:



Se resten av intervjun här.

Klipp från filmen:



Rourke är löjligt trovärdig som wrestlare i filmen. Han ser ut som en avdankad Ultimate Warrior slash Lex Luger slash Sting slash Jake the Snake. För alla som gillar wrestling är filmen ett måste. Glöm bort Pay per view dollars och bright lights, filmen handlar helt om det tragiska liv som väntar så många före detta stjärnwrestlare. Ett liv av skitiga omklädningsrum, billig doping och svaga hjärtan. I sin stämning påminner den väldigt mycket om dokumentären "Beyond the Mat" från ett par år tillbaka:



När jag ändå är igång kan jag rekommendera en annan grym wrestlingfilm, "Wrestling with Shadows" med Bret Hart, den troligtvis största wrestlingdokumentären någonsin:



Filmen är mest känd för att ha dokumenterat baksidan av wrestling, och inte minst "the Montreal screwjob".

WWE Cyber Sunday review (hi Phil!)

Ännu en WWE Pay-per-view kom och gick. Wrestling är fan beroendeframkallande :) Vill påminna alla icke-frälsta att wrestling har fler tittare än alla era favoritprogram tillsammans och är stort i alla länder förutom Sverige och Kazakstan. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, det är den ultimata blandningen av en såpopera och en actionfilm, vad kan bli bättre?

Getting right down to it.

Rey Mysterio vs Kane

Förutom upplösningen och Reys 619 på slutet så var detta en transportsträcka. Boring, move on.

Evan Bourne vs Matt Hardy for the ECW championship

Mycket förutsägbar men ganska underhållande. Befäster delvis Hardys position som ECW champ (whatever that means) och Bourne tar ett naturligt steg uppåt i status. Att nykomlingen Bourne vann så stort över Mark Henry och Finlay i omröstningen säger mer om Henry och Finlay än någonting annat. Stek ECW en gång för alla.

Cryme Time vs Morrison & The Miz

John Morrison är en framtida Topp 5 stjärna i min bok. Hans entrance i slow motion med vinden som blåser är stor humor. En heel narcissist som dessutom är bra på micken är en grym formula. Samtidigt är Cryme Time stort LOL. Skön seger för Morrison & The Miz.

John Morrison "The Shaman of Sexy"

Undertaker vs Big Show

Faktiskt lite av en överraskning. Hade väntat mig en sämre match. Är det dags för Undertaker att vinna bältet nästa år och sluta på topp? Hur länge kan Taker hålla upp intresset för den här typen av matcher? Det känns som att det var länge sen Undertaker var main event, känns som att han ska vara en top player or not be a player at all. Lite av ett vägskäl för Taker alltså. Samtidigt är Big Show at a crossroads av helt andra skäl. Han behöver en personlighet som engagerar, för i nuläget är det svårt att ta den jättestora nallebjörnen på allvar.

The Undertaker

Triple H vs Jeff Hardy for the WWE championship

Hardy vann omröstningen vem som skulle möta Triple H by a landslide. Så intressant var alltså biffen mellan Triple H & Kozlov. Ouch. Men frågan är om ens Hardys fans trodde på en seger? Har nog aldrig sett en mästerskapsmatch med så förutsägbart resultat. Hardy är inte redo. Frågan är om han är redo till Wrestlemania, eller om han redan fått sin chans? Med tanke på hur trött man redan är på Kozlov och hur svagt övriga Smackdown är så har han kanske det. Men då måste Triple H vs Hardy få lite mer anomosity, det här golfklappandet till varandra efter matcherna börjar bli tröttsamt. Face vs face funkar fan inte i längden.

Batista vs Chris Jericho for the World Heavyweight Championship

Så fort jag såg att Jericho fick dominera matchen (njae, relativt sett i alla fall med tanke på heel vs face relationen i förhållande till vem som ska vinna) förstod jag direkt vart det barkade... mycket mycket trist att se Y2J förlora bältet. Jag hoppas verkligen att han tar tillbaka det snart, although I doubt it. Inte så att jag inte gillar Batista, men jag hade hellre sett honom vinna mot Triple H i Smackdown än mot Y2J på Raw. Två faces på toppen och oklarhet i vart rivaliteterna ska ta vägen. Gäller att manusförfattarna får sina storylines på rätt köl nu.

Stone Cold gjorde en cameo som guest referee - comeback i ringen till Wrestlemania 25?

Sammanfattning:

Förutom sista matchen är jag nöjd. Om Jericho är mästare efter Wrestlemania så är allt förlåtet och galan får ännu högre betyg retroaktivt.

Slutbetyg: 7,5 av 10

Raw the next night...

Jericho intro

OK, så Chris Jericho får en rematch redan nästa vecka på Raw. So much for that, inte en chans att han vinner så snabbt igen och sen kanske chansen är förbi. Synd.

En sak som är mycket konstigt är att det är the heels that are getting screwed. Förr i tiden var det alltid hjältarna som blev motarbetade och var tvungna att överkomma oddsen för att vinna över the bad guys. Numera är det Chris Jericho som blir motarbetad av GM Mike Adamle och av fuskdomare Stone Cold och Shawn Michaels - samtidigt är det helt OK för faces att så uppenbarligen vara oärliga och/eller brutalt aggressiva i hur de vinner matcher - och publiken bara jublar. Jag gillar inte riktigt logiken i det. Linjen mellan heel och face är fan tunnare än tunn i hur de beter sig.

Randy Ortons ultimatum

"Stephanie and Shane I know you are watching, and I need both of you to come to Raw next week and fire Mike Adamle... because if you don't the most valuable commodity that you have is going to quit. Either he goes, or I go."

The Legend Killer Randy Orton

Har aldrig gillat Orton. Men med kommentarer som detta börjar jag gilla honom lite mer. Orton känns som en av de få som faktiskt är heel rätt igenom. Ingen chans att han byter sida, publiken ogillar honom alldeles för mycket. Och på ett sätt som gör att de inte ens hade gillat honom som face.

Kofi Kingston & CM Punk vs Rhodes & Dibiase for the World tag team championship

ZZZ. Who cares? Cementerar CM Punk som midcard wrestler. Borgar troligtvis för en ointressant fejd mellan Rhodes och Dibiase. Zappa.

JBL & Jericho vs Michaels & Batista

Gillar kemin mellan Jericho och JBL. Synd att JBL är en så fasansfullt dålig inring performer. Mitt råd är att asap bli heel manager eller kommentator och stick to the mic. Nu är det bara att hoppas att Jericho tar sig tillbaka till toppen asap.

På det stora hela är jag ganska hoppfull inför framtida storylines. Men ska bli intressant på vilken nivå de placerar Orton och framförallt Cena när de kommer tillbaka. In title contention for sure, men hur kommer de tas emot av fansen och mot vilka superstars kommer de jobba? Cenas framtid är nog ljus, Orton får det nog svårt om han inte tränger igenom som heel med ännu starkare kraft.