Waited with a glacier's patience

Missade att inkludera denna i Best of 2009.

Neko Case - This tornado loves you

God jul

Min favorit-julsång, original här, sjungen av en true playa.

Nat King Cole - The Christmas Song

Best songs of 2009

Spotify-link here.

Tracklist:

Method Man & Redman - How bout dat f. Streetlife & Ready Roc
Julian Casablancas - 11th dimension
Soulja Boy Tell'em - Kiss me thru the phone feat Sammie
Jay-z - A star is born feat J. Cole
Näääk - Sthlm city feat Mackish Price
Phoenix - 1901
Lifelike - So electric
Lorentz & M. Sakarias - Baby!
Taylor Swift - Love story (Digital dog remix)
R. Kelly - Echo
Drake - Successful feat Lil Wayne
Ken Ring - Nu måste vi dra
50 cent - Baby by me feat Ne-yo
Eminem - Same song & dance
Clipse - Popular demand (Popeyes) feat Cam'ron
Stor - Terminal 5 feat Fille
Timbaland - Morning after dark feat Nelly Furtado & Soshy
Trey Songz - One love
Common - Make my day feat Cee-lo
Empire of the sun - Walking on a dream
Keri Hilson - Knock you down feat Kanye West & Ne-yo
Big Boi - Shine blockas feat Gucci Mane
Jadakiss - Letter to B.I.G. feat Faith Evans

Vad finns att säga om den här listan? Den blandar hejvilt rap, rnb, pop, tecno och till och med lite country. Så om du är 100% genre-nazi (och/eller är under 17 år) kan du hoppa till en annan lista - eller tryck bara på delete på de låtar du inte diggar (typ Taylor Swift... men tro mig du kommer ångra dig i längden ;).

Vidare ska sägas att listan inte är listad enligt någon ranking, den är completely random.

Till sist bör nämnas att samtliga av årets bästa låtar inte finns på Spotify. Året är 09 inte 99 och folk släpper inte album och singlar på samma sätt som förr i tiden, och inget officiellt släpp = inget Spotify. Jag önskar jag kunde ha lagt upp Ride the wave med Trav, som jag lätt tycker är en av årets Topp 3. Men i sin helhet bör listan ändå göra år 2009 någorlunda rättvisa.

God jul Bragders!

Att förutspå jordens undergång är fredsivrande?

Stockholm, 15 december 2009.

Våra nordiska grannar gör sitt bästa för att sätta Norden på kartan. Och då pratar jag inte om fiolspelaren i Eurovision eller arenafyllot i Parken.

Fredspriset hade blivit lite mossigt tyckte norrmännen. Så varför inte ge fredspriset till 2000-talets egen Nostradamus, Al Gore? Skrämma upp hela världen till en likriktad skock rädda får, det är en fredshandling om jag någonsin sett en.

Året därpå gick fredspriset till nån finne som ingen brydde sig om, så naturligtvis var man tvungen att hotta upp festen lite grand i år. Så varför inte ge fredspriset till en snubbe som inte åstadkommit någonting (ännu åtminstone) i praktiken och som kort efter (pr-tricket) utmärkelsen följde i Bush fotspår och skickade ytterligare 30000 soldater till Afghanistan? Låt scientologen Will Smith hosta galan och saken är biff. Given succé.

I dagarna riktas världens blickar mot Köpenhamn för en visning av julhelgens givna blockbuster movie, Klimatkonferensen aka Star Wars VII - The Climate Eco Heroes.

I rollerna: ett gäng korrupta M.T. Suits som har noll koll på klimat men 100% koll på populismens vindar.

Regi: Media och mindless sheep.

Manus: Hela världen vet om att världen håller på att gå under. Och det beror på mig. Och dig. Och din mamma. Ja, det är en obekväm sanning, men så är det. For so says Al Gore.

Handen på hjärtat. Jag har ingen aning om klimatet. Handen på hjärtat. Det har inte du heller. And that's my whole point.

Vad jag däremot har en aning om är att jag ogillar likriktad sekterism och nedtystande av avvikande åsikter och frånvaro av debatt. Jag gillar inte domedagsprofeter och losers som inte kan slå George Bush i presidentval.

Jag låter Penn & Teller få sista ordet.



Ps. Om du mot all förmodan har en annan åsikt än världens alla klimathjältar, vänligen skicka ett e-mail till climateheroes@unitednationsclimatepanel.com så kommer personalen att (radera) läsa ditt e-mail och sedan (skicka en trojansk häst) svara på ditt e-mail så fort som möjligt.

Dehüngerize!

Min favoriteklam 2009.

Work

Bragden har ett liv utanför Bragdbloggen. Det kan kanske vara svårt att tro med tanke på the pointless drivel I churn out on a regular basis här på bloggen.

All work and no play makes Jack a dull boy.

När Bragden jobbar lite för mycket blir det för dålig aktivitet på bloggen. Sorry about that. Kanske måste jag expandera bloggen till en franchise of bloggers, så jag kan kick back and relax...

Wu-tang is for the children

Surfar runt lite grand och springer in i ett gammalt klassiskt klipp med ingen mindre än Ol' Dirty Bastard (coolaste artistnamnet ever?).

Kanye West se och lär, det är så här man crashar en gala. ODB verkar så uppriktig i sitt lilla tal, man kan inte annat än bli rörd.



Som vanligt är ODB väldigt sammanhängande.

I went and bought me an outfit that costed a lot of money today, because I figured Wu-tang was gonna win ....
Puffy is good. But Wu-tang is the BEST!

Hahaha jag skulle inte kunna säga det bättre själv.

Till skillnad från Kanye kan man se att folket på scen är scared straight av ODB. De verkar tro att ODB ska pull a piece out närsomhelst. När han säger I love you all på slutet verkar de väldigt lättade ("Puh, va skönt, han mördade oss inte").

Ett par andra godbitar...




Brooklyn Zoo



Vem är dagens motsvarighet till ODB...? Sök med ljus och lykta och du lär inte hitta nån som kommer i närheten...

Hip-hop idag är helt enkelt alldeles för likriktad, det finns inte den där variationen av personligheter och stilar längre om du frågar mig. No hating, men det är så jag ser det. Det mesta låter likadant, det finns inte många som står ut från massan.

Förr i tiden visste man vem som rappade för the ladies, vem som var gangsta, vem som var party, vem som var political, vem som var lyrical, vem som hade fetaste stilen, vilken producent som proddade åt vilka artister. Nu är det mesta too generic.

Apropå Grammy Awards. Nu har iofs mainstream media ungefär lika stor koll på hip-hop som Paradise Hotel deltagarna har på kalla kriget, och Grammynomineringar ska man ta med en nypa salt, men ta ändå en titt på årets nomineringar. Det är ingen rolig läsning för den som hade hoppats på lite new blood in the rap game. Speciellt med tanke på att bäst före datum på en rappare brukar vara 2-3 skivor, sen är det on to the next one.

Best Rap Album:
Universal Mind Control by Common
Relapse by Eminem
R.O.O.T.S. by Flo Rida
The Ecstatic by Mos Def
The Renaissance by Q-Tip

Den artistlistan känns så gammal att jag borde ha läst den på Netscape Navigator. Bortsett från Flo Rida, som är 00-talets motsvarighet till MC Hammer (fast sämre), så kan man tro att året är 98 all over again... and to make matters worse, när galan väl är igång kommer den crashas av Kanye West istället för ODB.

Times like these...

Den här låten använde George W. Bush till sin återvalskampanj, utan Foo Fighters kännedom. Dave Grohl lackade ur och kände att de därmed prompt behövde stötta världens största torrboll (och flip-flopper, se nedan) John Kerry istället.

Säg vad man vill om Dubya, men taste for some goooood music har han i alla fall. Originalet är också löjligt grym, men idag känner jag mig acoustic och den versionen är om möjligt ännu fetare.

Happy freitag bragders!



Och lite fredagshumor. En political advert av Dubya himself.

Tiger ger sig in i musikbranschen

Take Your Name Off Your Phone (Slow Jam Remix)

Barry White Tribute

South L.A. har producerat en gigantiskt stor portion av the all-time greats of hip-hop. Bulken av L.A. och west coast gangsta rap har sitt ursprung i South Central med Watts och Crenshaw och angränsande Compton, Inglewood och Long Beach.

Men långt innan de blåa och röda färgerna gjorde entré i hip-hop fanns en original South Los Angeles gangsta som gjorde banbrytande musik som nådde världens alla hörn. Långt innan hip-hop ens existerade fanns något av en föregångare till Dr Dre, en fet producent och låtskrivare, som något motvilligt greppade micken själv och blev en av världens största artister.

Jag talar förstås om Barry White.

Det var i fängelse som White bestämde sig för att göra något bättre av sitt liv än att bara hänga i gäng. Och det tackar vi för. Men för WASPs around the world är Barry White kanske mest känd som mannen vars megahits konstant spelades på Ally McBeal. Det gläder mig att Barry White spelades på programmet, troligtvis degade White in duktigt på serien och försäljningen som följde i dess spår.

Men den som har koll på White vet att han var far from en TV series novelty. Han har en av de grymmaste musikkatalogerna ever. Och på Bragdens lista över de grymmaste RnB-artisterna från förr sitter han på tronen tillsammans med Marvin Gaye. Av idag skulle jag endast kunna nämna R Kelly i samma andetag.

Old songs to most, new songs to some, checka in för att reminisce, checka in för att discover...

Never never gonna give you up



I've got so much to give



Let the music play



Oh what a night for dancing



Your sweetness is my weakness (PhD edit)



Oöverträffad röst. Tidlös musik. Barry White. R.I.P.

The best in the world at what I do.

Världens bästa catch phrase. Den har så många lager när man tänker på den.

Ph D, detta är varför vi måste åka och se WWE live. Soon. Front seat requirement.

Tiger Woods i nya The Sims?

Nej, det är förstås bara kinesiska nyheterna. Såklart.

Lil' Malik

Den som inte gillar Snoop Dogg måste vara packad. Eller nej, då gillar man ju Snoop ännu mer. Den som inte gillar Snoop måste vara nykter som fan. Literally and metaphorically speaking.

Vad vore the rap game utan Doggystyle egentligen...? Ett guldkorn på skivan som ofta glöms bort i sammanhanget är Pump, Pump där Lil Malik från anti-Kriss-Kross-gruppen Illegal fullkomligt mördar sin vers. Eminem på Jiggas Renegade? Try Michael Myers i Halloween. Snoop droppar ett par feta lines såklart (Let the motion of ya body be the key cos we be tha muthaphuckin g funk family...) men i slutändan slaktar Mr. Malik Snoop som Drew Barrymore i första scenen i Scream.

Snoop Doggy Dogg - Pump, pump feat Lil Malik



För att ge lite sammanhang till er som inte kan er Illegal (jag gissar att lillebrushan hade ett av cirka 10 ex i hela Sverige back in the day...) så får jag uppdatera er på en av deras få hits. De la ned kort efter debuten och gud vet vad de gör idag.

Illegal - We getz busy



För ordningens skull ska nämnas att Jamal också hann släppa en av 90-talets fetaste låtar.

Jamal - Keep it real



För longtime loyal readers of Bragdbloggen vet ni att jag redan kört Keep it real förut... men precis som Barry White tycker jag att too much of anything good can't be bad.