Bigge/Bad Boy era

Puff Daddy, Puffy, P Diddy eller bara Diddy - kalla honom vad du vill - är bara känd pga ett enda skäl: han upptäckte Biggie och såg till att exploatera hans talang till max. Faktum är att Bad Boy inte gjort en bra låt sen 90-talet och Puffys största framgång är fortfarande en Sting-låt tillägnad Biggie... på egen hand är Puffy ingenting och skivbolaget ett enda stort skämt. Ingen bra idé att göra sig själv till den största stjärnan och i processen göra sig av med the LOX, Black Rob, Mase, Faith Evans, 112 etc. Men istället för att konstatera vilken bluff Puffy är tänkte jag runda av den här 90-talsnostalgin med en Biggie-kavalkad (och Junior Mafia) som på egen hand brought the East back.

Först ut en typisk Bad Boy Remix av Craig Macks "Flava in ya Ear"

- "We invented the remix"

Grymmaste låten någonsin... need I say more?

Notorious BIG - One More Chance (remix)

F*#k b*#!es, get money

... kolla in Lil' Kim, hon ser ju helt vanlig ut. Vad hände sen?!

This is it, what?! ...

... Luchini pouring from the sky, let's get rich what?!

Camp Lo var namnet för er som inte vet, kolla in deras debutplatta, riktigt, riktigt grym...

Outkast var också bra en gång i tiden...

Outkast är min favoritgrupp genom tiderna, och de hann med två klassiker (ATLiens & Aquemini) och två nästan-klassiker (Southernplayalisticadillacmuzik & Stankonia) innan Andre fick hybris och började sjunga Prince-inspirerad skit. En bra illustration från hur man går från bra till dåligt. Men här nöjer vi oss med att visa upp det bra, genombrotts-singeln:

Player's Ball

Wu-tang

Cash Rules Everything Around Me (C.R.E.A.M.) - get the money, dollar, dollar bill y'all.... those were the days.

Don't believe everything you read

Wikipedia är ju som bekant en skitsajt där idioter/tyckare/uppviglare/bittra misslyckade människor sprider sin propaganda och försöker paketera sina sanningar som "fakta". Slå på vilken person som helst och jag kan lova att det kommer vara mestadels negativa vinklar. Att Wikipedia har noll koll på läget och att de låter vad som helst få utgöra "fakta" har aldrig varit tydligare än här.

Även om Wikipedia kallar sig den fria encyklopedin, och därmed friskriver sig från ansvar för att vad de säger är sant, så använder sig fortfarande folk den som en trovärdig källa och tar dess ord för sanning, vilket är oroväckande med tanke på hur subjektiva deras artiklar faktiskt är.

Men egentligen har jag inte mer förtroende för tidningar eller TV-nyheter, det är samma bullshit allting; folks personliga åsikter och vinklade berättelser, allting är antingen gott eller ont, och de säger till oss vad vi ska tänka och tycka. Och det är därför jag aldrig ser på nyheterna eftersom det i min mening bara är en sämre version av Days of our lives: det mesta är påhittat & manus för varje enskilt avsnitt ser ut exakt som alla andra, det räcker att kolla på ett avsnitt om året för att påminnas om att ingenting har hänt sen senast och att vissa historier alltid får omotiverat mycket fokus. Skillnaden är att John Black är jävligt mycket mer (ofrivilligt) komisk än Bengt Magnusson och Stefano di Mera är jävligt mycket coolare än Saddam Hussein.

Grymmaste beatet någonsin?

DJ Premier nämns ofta som en av de grymmaste hip-hop producenterna genom tiderna, kanske den grymmaste. Det här beatet måste i alla fall vara Topp 5 någonsin, det måste bara det. Egentligen var/är Premier en mycket bättre producent än vad Guru är rappare, relativt sett har Premier sååå mycket mer talang - men Gurus monotona, sömniga flow funkar faktiskt riktigt bra tillsammans med Premiers beats. Gangstarrs bästa skiva, Moment of Truth, släpptes dock utanför den gyllene eran (1998). Skivan är bland de bästa som gjorts alla kategorier, men uppskattades säkerligen ännu mer eftersom hip-hop var på nedgång vid tiden och folket var och fortfarande är svältfödda på kvalitetsrap. Den här låten släpptes däremot 93 (från fullängdaren Hard to earn).

Gangstarr- Mass Appeal

This is how we chill from 93 til...

Inte en enda video hoe, inte ett vapen, inga gängfärger, ingen ice. Hypnotiserande beat och en grym video. Det är väl så här Lupe Fiasco hade velat låta om han hade haft talang?

Souls Of Mischief - 93 Til Infinity

Death Row the dynasty

Bad boy får ursäkta men Death Row Records var 90-talets absolut mäktigaste hip-hop skivbolag. På egen hand kan man säga att de gjorde west coast rap relevant igen; styrt av fd livvakten Suge Knight och med Dr. Dres beats och ett stall av hungriga artister som Snoop och Tha Dogg Pound - dominerade Death Row hip-hop scenen med start runt 92-93 och med slut i samband med Tupacs död 96. Kort efter Tupacs död lämnade först Snoop och senare Dogg Pound bolaget, Suge åkte i fängelse och Dre hade lämnat sen tidigare för att starta sitt eget bolag Aftermath. Så här i efterhand är Death Row kanske mest känt för alla konflikter, East/West coast beef, Tupacs mästerverk All eyez on me och Makaveli och inte minst alla konspirationsteorier kring Tupacs död och Suges misstänkta inblandning i Tupac och Biggies död. Men innan allting handlade om kontroverser och buff, så handlade Death Row om Dre, Snoop och Dogg Pound och riktigt grym musik.

Eller vad sägs om de här tre låtarna...

Dr. Dre - Lil' Ghetto Boy

Snoop Doggy Dogg - Gin and Juice

Dogg Pound - Let's Play House

Lords of the Underground - Chief Rocka

Så vitt jag vet gjorde Lords of the Underground bara ett grymt album, men deras debutalbum Here Come the Lords innehöll i alla fall klassiker som Chief Rocka, Funky Child och titelspåret Here Come the Lords och många andra grymma låtar.



Här skriver jag om hip-hops gyllene era och sen browsar jag Wikipedia och där menar de att den gyllene eran slutar (??!!) när min definition av eran börjar, cirka 93 alltså. Helt sinnessjukt, Old School rap (Public Enemy, Run DMC etc) i all ära men beatsen på den tiden lät ju som något man gjort på en Casio Rapman... Wikipedia är verkligen en jävla hobby-sajt där idioter med för mycket fritid sprider propaganda om sina specialintressen snarare än konstaterar fakta. Ungefär som jag gör med andra ord, fast med en viktig skillnad; en blogg tar man för vad det är, nämligen åsikter och nonsens. Wikipedia: "folkets uppslagsverk"? Folket har alltid fel. Skriv en blogg istället säger jag, den innehåller uppenbarligen lika lite/mycket fakta.

Masta Ace Inc. - The I.N.C. Ride

Den här låten upptäckte jag ett par år efter den egentligen släpptes, Masta Ace var aldrig någon riktigt stor artist i stil med Dr. Dre eller Snoop, och på nåt sätt slank den här låten förbi mig... men bättre sent än aldrig! Ni känner säkert igen Isley Brothers samplingen (For the Love of You) som använts i flera andra sammanhang som t ex Ed Lover & Dr Dres låt med samma namn. Videon är ganska tacky, som dagens videos med money, cash, hoes - fast med dåtidens budget. Men det kan man ha överseende med när det är så här bra:

Naughty By Nature - Everything's gonna be alright

Varför jag valt just Everything's gonna be alright (även kallad Ghetto Bastard) är helt enkelt för att det är den kanske mest självutlämnande, aggressiva och politiska låten som nånsin gjorts, oavsett genre. Grymt beat och grym video också. En riktig klassiker.

Egentligen börjar jag den här kavalkaden med att motsäga mig själv en aning, Naughty by Natures första skiva (självbetitlad Naughty by Nature) släpptes i slutet av 1991 och faller därmed utanför den gyllene eran. Men man kan väl säga att Naughty var med att starta upp den här eran, Naughtys första skiva inkluderade bl a monsterhiten O.P.P, och de gjorde en hel del grym musik upp till mitten av 90-talet. 93 släppte de sin uppföljare 19 Naughty III som t ex innehöll megahiten Hip-hop hooray som blev en av de första kanske riktigt stora mainstream-hitsen, vilket var väldigt ovanligt inom hip-hop vid den här tiden, numera spelas ju Eminem, 50 cent & co på alla pop-stationer, men det var verkligen inte vanligt på den tiden... skivan innehöll också en av de grymmaste låtarna nånsin: Written on ya kitten (rmx) som faktiskt producerades av svenska QDIII (som också är son till Quincy Jones). Men Naughty släppte faktiskt ännu en riktigt bra skiva kallad Poverty's paradise, med hits som Craziest och Feel me flow, innan de tappade stinget och föll ur radarn. Värt att nämna är också att Naughty by Nature var en av få artister/grupper från östkusten som var allierade med 2pac i East/West konflikten, eftersom lead rapparen Treach var god vän till Tupac.

När hip-hop var bra... först ut Ed O.G.

Alla som vet något om hip-hop vet att den gyllene eran varade mellan 92-97, och var allra bäst runt kanske 94-95. På den tiden var det så sinnesjukt många bra artister, album och låtar som droppade varje månad av varje år - man insåg inte hur bortskämd man var på den tiden. Jag skulle vilja gå så långt att säga att den musik som släpptes då var riktig hip-hop, idag är musiken kidnappad av idioter utan talang som säljer sig totalt till vad de tror/vet säljer. Men nu ska jag inte vara allt för bitter, utan istället konstatera hur tur man haft som växte upp då musiken faktiskt var bra...

Artisterna som under tidiga/mitten av 90-talet dominerade var bl a Biggie, 2pac, Wu-tang clan, Nas, Mobb Deep, Bone Thugs, Dr Dre, Snoop, Dogg Pound, Ice Cube, Eazy-E m fl... utöver dessa var produktionen på topp från bl a Dr Dre, DJ Premier, Easy Mo Bee, DJ U-neek, Johnny J, Clark Kent, Pete Rock etc etc. Lägg därtill flera mindre artister med feta album eller åtminstone singlar som Craig Mack, Souls of Mischief, Jeru the Damaja och som videon nedan med Ed O.G.

Många av artisterna från den här tiden finns ju än idag, men de lider nu av det många gamla artister lider av; nedbrutna av industrins villkor blir de mer intresserade av att please the man och tjäna pengar i samma utsträckning som förr, och fokus flyttas från hunger, vilja och ärligt artistiskt uttryck till att följa trender och desperata försök att hänga med. Samma artister som en gång satte trender blir nu bara patetiska i sina försök att vara relevanta, men på 90-talet var de här rapparna helt grymma, t ex Naughty by Nature, Wu-tang & Mobb Deep.

Det är bara att konstatera att idag är hela klimatet bara sorgligt och patetiskt... vad som gör det ännu värre är att inga nya artister är där för att fylla tomrummet.

90-talets hip-hop var så grymt mycket bättre att de som växt upp på dagens urvattnade och innehållslösa skit inte skulle tro sina öron om de upptäckte hur hip-hop egentligen låter. Så därför ska jag från och med nu börja posta lite klassiska videos från the golden days. För er som var med då är det en stund för nostalgi och njutning. För er som inte hört dem förut, tacka mig för att jag utbildar er i vad som är riktig hip-hop och i alla avseenden överlägsen musik.

Först ut:

Ed O.G. & Da Bulldogs - Love comes and goes (från 94)


Kan vara en av de grymmaste låtarna nånsin, alla kategorier. Ni kanske känner igen samplingen från den där låten i 3-reklamen på tv för ett tag sen, som vanligt var hip-hop 10 år före sin tid... och snälla sig inte att sampling är att stjäla, eller att det är brist på egen musikalitet, tvärtom är det ofta att ta en medioker låt, välja ut det bästa i den och göra en ny låt som är ännu grymmare.