Mitt första rapalbum

Var Apocalypse 91 (The Enemy Strikes Black) med på den tiden övertunga Shut Em Down.



Nog ingen slump att det här var min första rapskiva i hyllan med tanke på att jag mest lyssnade på hårdrock innan. Det här är ju i princip hårdrock över ett hip-hop beat. Eller är det hip-hop över en hårdrock track. Anywho, memories...

Versus

Willie Hutch



Versus.



- Then I CC:d every girl that I'd see-see 'round town.
Andre 3000 please return for real.

Versus

Haddaway



Vs.

Eminem



Hip-hop har verkligen blivit betydligt mer prestigelöst än någonsin tidigare, rapmusiken gifter sig med genres och artister som var helt otänkbart förr i tiden.

Nu är verkligen inte den här låten någon instant classic direkt, men i allmänhet så gillar jag utvecklingen att the rap game inte är så boxed in och självmedveten. Bra musik är bra musik, oavsett genre. Nu ska jag lyssna in mig på Recovery, hoppas Em har ett par nice tracks, det är på tiden.

Hela situationen ute nu

Shit vad synd att låten sög :)



Men det betyder ju inte att det inte kommer fistpumpas hårt ändå till den här situationen.

She's sniffing on my 85 dollar cologne. (lol)

If you don't know, now you know.

Kanye kan tacka Harold Melvin and The Blue Notes för sitt genombrott.

Impeach the president

Sannolikt ett av de mest samplade spåren ever?



Fet.

Yamaha

OK, den här är lite sen egentligen. Men den är så grym att jag postar den ändå för att göra min blogg lite vackrare.

The Dream - Yamaha

Låt för att peppa upp en...

... inför en tenta, en arbetsintervju, ett föredrag eller bara i största allmänhet. Kanye som underdog som berättar att allt är möjligt och att man ska tro på sig själv, och inte låta sig tryckas ned av "the suits behind the desks" är all pepp jag behöver när jag behöver lyfta upp mig själv.

Kanye West - Last Call



Lätt på min Kanye Top 5.

Lamebook

Facebook, detta tidsdödande internetnikotin... jag ska inte ljuga, jag loggar in ett par gånger per dag, och om det sög så mycket hade jag ju inte gjort det. Men mer än en gång har jag funderat på att delete the account för att fria upp lite tid från fake-friendship-djungeln. Men vem är inte på Facebook? Alla förstås. Även de som har ett konto och frontar som att de inte loggat in på ett halvår, I see you, jag vet att du slamkryper.

En sak som jag aldrig kan förstå är varför vissa berättar alldeles för mycket om sitt privatliv och sina mundane everyday events. Newsflash, ingen orkar konstant höra hur deprimerad du är, eller för all del hur lycklig du är, i ändlosa statusuppdateringar. Hide-knappen blir given då. Och PS, 80% av dina internetvänner är inte dina vänner IRL, är detta verkligen bilden du vill förmedla? Behöver man få utlopp för bullshit thoughts och random kvasitankar, internet tourettes if you will, gör som Bragden och starta en blogg (helst av allt i phony name så du inte får kicken på jobbet i framtiden när arbetsgivaren inser att du är en nutcase) - på så sätt kan folk välja själv om de vill ta del av ordbajsandet.

Och vid sidan av facebook-adhd:arna har vi de ovannämnda slamkryparna, de som låtsas att de aldrig är inne på FB överhuvudtaget. Men så ser man dem på stan, och så är det bara "jag läste på facebook" hit och "jag såg bilder på fb" dit. Busted.

Sen är det situationerna som bara är too much. Ta till exempel en polare till mig som dumpade sin tjej, hon tog det inte så bra och bitchade ut completely på hans wall och acted a fool. Förnedring all around för alla inblandade parter samtidigt som alla "friends" fascinerat iakttog the train wreck. Sen ett kort tag efteråt dyker the ex-gf upp med statusraden XXX is in a relationship with YYY. Jag klickade på the new BFs länk och väl inne på hans page kunde man se att han såg ut som en valross med en pikétröja från RL. Some revenge fuck? Och i en och samma sekvens spelades det bästa och det sämsta med Facebook upp. Jag kan ju inte ljuga, jag som åskådare av FB-bilolyckan fick mig ett skratt av händelseförloppet. Men för min kompis som ofrivilligt blev sonned av a woman scorned inför hundratals "vänner" på nätet? Sannolikt not so much.

Men som tur är behöver man inte sitta och vänta på att ens vänner ska göra bort sig på Facebook. Det finns en hel sajt tillägnad detta. Om ni inte redan upptäckt Lamebook kan jag rekommendera sajten.

Här är ett axplock (klicka på bilderna för att förstora):

#1

Lääääääänge var det här min favoritlåt alla kategorier. Och den är fortfarande löjligt fet. Låten och videon symboliserar allting som var grymt med Bad Boy en gång i tiden. Vem vill inte booze it up på den hemmafesten liksom? Och på refrängen sjunger fler R&B divas än man trodde var möjligt. Men Biggie är den solklara stjärnan mitt ibland alla cameos, chillandes i trappan som en kung, cool as a cucumber när festen pågår för fullt. Genius.

The Notorious B.I.G. - One more chance (remix)



Skruva upp volymen.

The xx

Big Bro tipsade mig om The xx.

Och nu tipsar jag er.



Insta-fet.



Ett slags Explosions In The Sky om de hade haft sång, typ. Vilket förstärker intrycket av hur rätt det kan vara att köra utan vocals helt och hållet. Lyssnar man bara på det instrumentala i spåren ovan inser man att de är fetare utan sång, no?

Kellz i jobblurarna...

... är en weekly basis type of thing.

R. Kelly - Like I Do



Seriöst, Drake can't hold a candle to Kells. Trey Songz är lite gullig som lyckas så bra i sin man crush på Kells, men hör av dig igen om ett årtionde eller två så ska vi se hur fett det låter då.

Amber Rose analys

Jag satt just och chillade vid min desk när Frank gick förbi. Vid tillfället surfade jag på nån hip-hopblogg och där var en bild på Amber Rose. Frank, obevandrad i hip-hopkultur i allmänhet och Amber Rose i synnerhet får upp intresset direkt.

Frank:
Amerika måste vara den absolut ledande nationen i världen när det handlar om att göra folk kåta.

(Hahaha jag har officiellt flippat. Nej, förresten, don't shoot the messenger.)

VM-analys

Torsdag 17 juni, 15.30, Argentina - Sydkorea, TV-rummet kontoret

Slutsignal. Klipp till studio. Trött tystnad bland kollegorna. Frank, helt ointresserad av fotboll, sammanfattar SVT studions prestation när Rit-Ola dyker upp i bild.

Frank:
Han ser bra ut den där killen, men intellektuellt är han helt hopplös.

(Haha jag inser att man måste vara där för att gilla dessa. Alternativt känna "Frank". Men jag behöver logga detta så bare with me...)

It's Tha Mutha Effin Situation!

Tack till Simon för tipset om den här givna hitlåten, ingen annan än allas vår favorit, The Situation.



Än så länge finns bara en tease ute på YouTube, så coppa den på iTunes. Asap. Lol. Nämen på riktigt alltså.

Kommer bli mycket fistpumpande till den här i sommar. Och folk kommer låtsas som att de är ironiska, men deep down kommer de älska det. Glöm bara inte att se upp för granater på dansgolvet.

Bone Crusher

Märkligt hur man kan toklyssna på en skiva i början och sen helt och hållet lägga undan den. Länge.

Det betyder väl oftast att den var rätt för den tiden, men att den inte riktigt håller måttet på sikt. Men det är kul när man återupptäcker en låt när den oväntat poppar upp i ens iPod.

Bone Crusher, du kanske inte får så mycket spin längre av Bragd (och sannolikt inte av så många andra heller?) men AttenCHUN! har fortfarande en och annan fet låt, inte minst Hate Ourselves.

Jobblurarna part...?

The Embassy - It Pays To Belong



Tack till Big Bro för denna upptäckt, en skiva jag aldrig hade hittat på egen hand men som gått i varm rotation sen jag fick den för några år sen. Tips på att spotify that ish och checka in albumet Tacking, framförallt Some Indulgence, Stage Persona och inte minst Information.

I jobblurarna part 32

Efter att Eli Porter mördat det här beatet har låten fått en helt ny dimension.

The Diplomats - I Really Mean It



Någon som tror på en fet Dipset comeback?

Office talk

Jag har en kollega som droppar fler klassiska citat än jag kan keep track of. Men lika snabbt som jag hört dem, lika snabbt har jag glömt dem. Så för att keep track tänkte jag att ska föra en logg här på bloggen. Kanske funkar de inte alls i skriven text, halva grejen med vad som är kul är den kontext som citaten droppas, oftast med ett stoneface och bland kollegor av blandade åldrar och kön. Låt oss kalla kollegan för Frank.

Tisdag 15 juni, kl 13:15, efter-lunch-kaffet.

Jag:
Ny jacka, Frank? Nice!

Frank:
Den här? Nej den är skitful, jag hatar den. Jag fick den i present. Jag har bara på mig den för att göra min tjej glad och kåt.

Jackie Brown

Quentin Tarantinos musiksmak är vida känd. Man skulle nog kunna säga att musikvalen i hans filmer utgör en ovanligt stor anledning till filmernas framgång. Och oftast nämns Pulp Fiction i sammanhanget. Men i mitt tycke är Jackie Brown det fetaste soundtracket. Kanske alla kategorier.

Öppningsscenen...



Pam Grier putting all cougars to shame. Och feta performances av Samuel L, Michael Keaton, Chris Tucker med flera. Grym feelgood film all around.

Jag har spelat den här på CD massor av gånger varje år sen filmen kom för tretton år sen, hur många skivor kan stoltsera med det? Och den är lika bra varje gång. Så hatten av till Tarantino som fick mig att upptäcka flera av dom här godbitarna...

The Delfonics - Didn't I Blow Your Mind This Time



The Grass Roots - Midnight Confessions



Minnie Ripperton - Inside My Love



The Brothers Johnson - Strawberry Letter 23



Bill Withers - Who Is He And What Is He To You?



Johnny Cash - Tennessee Stud



Foxy Brown - Holy Matrimony



Bobby Womack - Across 110th Street

And of course N A S are the letters that spell... Eli

Vem kan glömma Eli Porter, den fetaste freestyle rapparen sen Juice gästade The Wake Up Show?



Men när droppar albumet?

Tits don't sag, I don't need no push-up bra

Idag är det Nicki Minaj som mer eller mindre bär female rap på egen hand. I övrigt består det mestadels av has-beens och faces på baksidan av milk cartons.

Men the female MC som jag är ledsen att jag aldrig fick se blomma ut är Babs, från Diddy's Making The Band. Da Band droppades snabbt och Babs har mig veterligen inte gjort något sen dess? Jag gillar när en female MC är en riktigt braggadocious power bitch, som kan go harder than the dudes, ungefär som det här, och det här. Lyssna bara på förstaversen på Bad Boy This and Bad Boy That...



För övrigt en fet låt i ett i övrigt totalmisslyckat projekt (som det mesta Puff gör post-Biggie-and-Ma$e). Även Ness och Chopper City har nice verses. Skönt att de skippade Dylan också. Videon är bara larvig, hade föredragit något hårdare.

Jersey Shore Pt 2

TV-sommaren är räddad AKA who the f needs Entourage?

Ma$e 3000

Imitation is the sincerest form of flattery. Och Mase har många imitators. Utan tvekan är Fabolous den mest värdiga. Den här gamla dängan är mer Murda Mase än P Diddy named me pretty.

Instruktionsmanual för hur man gör en classic år 1989

Kavaj rätt på bar överkropp.

Feeeta axelvaddar.

Omotiverade cykelbyxor.

Snedklippt high fade.

Rakade mönster på tinningen.

Running man dansen i sidled.

Snygga manliga dansare, men inte tillräckligt snygga för att slita blicken från den riktiga stjärnan.

Default juckrörelser.

Givet inslag av "jaga-tjejen-dansen" á la The way you make me feel.

En wack rapvers med "cool attityd".

Stora bokstäver i bakgrunden som stavar ut låttiteln om man mot förmodan missat refrängen.

Försök till högklassig "acting". Ena stunden lekfull och crazy, nästa stund totalt bristande självironi och dödsallvarlig slash kåt blick.

Med andra ord succé.



Glömde jag säga att låten är fet också?

Stumble upon

Man går in på Spotify och skriver in en artist man vill lyssna på, sen trycker man på play i toppen av spellistan. Sen efter ett tag när artistens riktiga album har betats av så kommer man ned till samlingsskivor och diverse annat som artisten har med gästspår på. Då kan vad som helst hända. Oftast så är musiken kass som fan och man får hoppa upp ur stolen/soffan/sängen och byta låt. Men ibland upptäcker man riktigt nice stuff. Som idag när jag lät The Strokes spela hela vägen från First Impressions Of Earth till Is This It, för att senare leta sin väg till soundtracket till Marie Antoinette, där What Ever Happened ingår. Och där även detta guldkorn ingick.

Ett svenskt band, Radio dept, som jag kanske borde ha hört talas om innan? Men nu har jag i alla fall gjort det, och om ni läser det här har ni också gjort det.

The Radio Dept - Pulling Our Weight

Idrottsintresse

Trots att det är fantastiskt väder ute så sitter jag inne och kollar på Robin Söderling i finalen i franska öppna. Ett fullständigt självklart val genom hela livet. Ett stort idrottsevenemang går före det mesta. Att med emotionell investering följa sportevenemang är riktig lidelse och kan innebära skillnaden mellan att göra en vecka riktigt lyckad eller fruktansvärd misslyckad beroende på resultat. Och resultatet går oftast emot mig. För så går det när man är svensk och/eller har en fallenhet för att hålla på the underdog. Och trots att de jag håller på nästan alltid förlorar så fortsätter jag att lida. Med glädje.

Men någonting har hänt på vägen. Jag såg knappt ett skit av Vinter-OS. Jag grät inte blod när Sverige missade Fotbolls-VM. Blåvitt suger i år och det har inte förstört hela min vardag, och det känns sjukt konstigt, nästan som om jag skulle vara otrogen. En gång i tiden var jag en Arsenal supporter av rang, men det bär emot att erkänna, men jag bryr mig inte nämnvärt om dem längre, romansen är död. Jag håller på Barca när Zlatan spelar där, men skulle han gå till Real och teama upp med Mourinho skulle jag hålla på Madrid istället. Helt enkelt, jag är inte emotionellt investerad i sport längre. Jag har blivit one of those people som bara kollar på sport för att uppskatta spelet. Jag har blivit en av de människor jag en gång i tiden hatade. Jag vill sjukt nog att den som spelar bäst ska vinna. Att den bättre spelaren ska få utdelning, eftersom jag respekterar deras game mer. Sjukt. Förut var jag nästan tvärtom. Mitt lag, min spelare, skulle vinna by any means necessary. Och vinstmaskinerna, som Tyskland i fotboll, Schumacher i F1, Sampras i tennis, Jordan i basket och så vidare, de brukade vara min hatobjekt. Idag har jag enbart respekt för exakt samma lag/personer. Jag skulle nästan vilja gå tillbaka i tiden och se på när Schumacher krossar motståndet i Formel 1, och mot alla odds sitta och njuta av det.

Det finns bara ett undantag till allt jag precis har sagt. New York Knicks. Det är som att jag tagit all min lidelse och lagt den en i och samma korg. Jag har investerat allt mitt sportintresse i laget i blått och orange. Får jag så bara en enda gång se Knicks vinna allt så skulle det revanschera alla motgångar jag någonsin har haft som idrottssupporter. När det kommer till Knicks är jag helt blind, helt lojal, osunt beroende, destruktivt självplågande och samtidigt fullständigt överlycklig att jag fortfarande känner så. Vi har trots allt en över sjutton år gammal relation ihop. Och det är kanske därför jag inte orkar bry mig om dessa mindre kortsiktiga och ointressanta romanser som Vinter-OS och Franska Öppna? De betyder ingenting i jämförelse med min riktiga kärlek.

Robin Söderling förlorar by the way. Han gick fram som en ångvält i turneringen tills jag började kolla, jag såg inga matcher på väg till finalen. Så nu stänger jag av och går ut i solen. Då kanske Söderling har en chans att vinna. Och då vinner jag ändå. Alla vinner.

Signing off. I november är mitt riktiga idrottsintresse tillbaka. Då börjar nästa NBA-säsong.

Washed out

Big bro spelade den här för en stund sen. Fet.

Washed out - New theory



Känns som att resten av albumet kommer att vara grymt.

I'm just a regular everyday normal guy

Hur har jag missat denna YouTube sensation?



Grymt kul. Riktigt sköna lines. Om han hans text är självbiografisk så är den ännu mer briljant. Fet låt också, for real.

Mer av Jon Lajoie.





´

And we did nothing. Absolutely nothing that day.

Bran Van 3000 - Drinking in L.A.



Feeling kinda groovy, working on a movie (Yeah Right!).

Fet.