WTF?! Rihanna o Chris Brown back together

Enligt People:

http://www.people.com/people/article/0,,20262240,00.html

Vad är det för fel på folk egentligen? Jag menar i första hand givetvis tönten Chris Brown, som borde spendera ett par år i fängelse (har ni sett bilden på Rihanna efter misshandeln?). Men vad är det för fel på Rihanna som stannar kvar med denna pathetic excuse for a man? Nummer 1 hon kunde hittat bättre till att börja med, och nummer 2 vad får henne att tro att han inte kommer göra det igen?

Sad, sad, sad.

Krypto-Nate och Knicks recap

På grund av Top 44 har det ju varit nada Knicks på Bragdbloggen på ett bra tag.

För att göra en lång historia kort så går laget sakta men säkert i rätt riktning. Det ser visserligen inte ut som att det blir något slutspel, men i Knicks värld räknas det numera som framsteg om man rör sig i rätt riktning i en tvåårsplan. Och den ultimata planen och absolut prio 1 är att sommaren 2010 signa Lebron James. Prio 2 är i sin tur att signa Chris Bosh, Joe Johnson eller annan number two guy till Lebron. Prio 3 är att behålla David "Double-Double" Lee. Prio 4 är att rookien Danilo Gallinari kommer att blomma ut till riktig stjärna. Prio 5 är att behålla Nate Robinson. Och prio 6 är att behålla Chris Duhon på lång sikt. Prio 7 är att Steve Nash kommer att signa som back-up PG. Kan GM Donnie Walsh signa Lebron och samtidigt åstadkomma några till av ovan uppgifter är han definitivt en riktig frälsare, och kommer att räknas som hjälte i NYC för all framtid. Och lyckas han med det så kan jag garantera minst 5 mästerskap de närmaste 12-13 åren.

I väntan på resultat on the court så fortsätter Nate Robinson briljera i dunktävlingen:



När en liten dude på 175 cm dunkar över en jätte på 211 cm, vad mer ska jag behöva visa upp för att bevisa att NBA är världens grymmaste sport med de överlägset bästa atleterna?

Lite historia om Nates vinst. 2006 vann Nate Robinson dunktävlingen som rookie. Den gången hoppade han över forna dunkchampen Spud Webb:



Ett par år senare vann dominanten Dwight Howard, iklädd Superman cape:



Och vad är Supermans enda svaghet? Krypto-Nate.

Only in America...

1-0 Original

Sitter och lyssnar på gamla godingar igen.

Marvin Gaye - Distant Lover

Ljudet är lite out of sync på det klippet, men det spelar ingen roll för han är så cool i den där videon, va. Kanye West vet verkligen vilka låtar man ska sampla för att skapa en hit. Och Spaceship är visserligen fet, men det här är ändå ett exempel där originalet vinner.

Kanye West - Spaceship

Omröstningen rullar på...

Kul att se att omröstningen är i full sving. Men var är Gang Starr och Moment of truth? Inte en enda röst? Kom igen nu!



Keep the votes coming...

Omröstning Top 10

Som utlovat har jag lagt upp en liten poll på Top 44. Se högerfältet av bloggen.

Tanken är att kompilera en best of top 10 genom att se vilka som får flest omnämnanden. Fyll i 10 album från listan som du tycker platsar på din Top 10 Hip-hop albums of all time. Anser du bara att 3 album platsar på Top 10 (av mina utvalda 44) fyll då bara i 3. När pollen är klar kan ni rösta i en ny poll på historiens #1 hip-hopalbum genom att take your pick av de som av er anses vara Top 10...

Pollen löser ju dock inte problematiken med att kunna rösta på album som inte var med på min Top 44. Men det här var den bästa pollen Blogger kunde låta mig göra rent tekniskt. Tips eller förslag på hur man gör en bättre poll, let me know. En tanke är ju förstås att endast lägga in en färdig lista här i kommentarsfältet. Huvudsaken är att vi kan kora en slutgiltig etta och en genomsnittlig Top 10.

Vill åtminstone ha in 5 färdiga röster, så kom igen nu. Fräz!

Hip-Hop Samples - The Playlist

Har suttit på Spotify och grävt fram original-låtarna till några rapdängor. Det finns så sjukt mycket bra musik som jag ALDRIG hade upptäckt om det inte vore för hip-hop, som ju samplar fritt från såväl olika tidseror som genrer.

På denna playlist har jag endast grävt fram klassisk soul/R&B, inklusive storheter som Marvin Gaye, Curtis Mayfield och Isaac Hayes med flera. Men den stora behållningen i letandet av gamla guldkorn var för mig att på allvar upptäcka The O'Jays. På något sätt har jag missat dem, jag hade ingen aning om att de var sååå grymma.

The O'Jays låtar på spellistan kan man på senare tid höra på Juelz Santana (Who am I) och även i 90-talets Heavy D (Now that we found love) och Junior Mafia (Backstabbers).

En annan mycket trevlig återbekantskap var The Spinners som ju var riktigt feta. Här representerade för sina insatser för Rappin 4-tay (I'll be around) och Monie Love (It's a shame).

Vem kan glömma denna sköning från Kid n' Play klassikern, Class Act? :)



Övriga hits som kan backtrackas till låtarna på spellistan är bland annat, Jay-z/Heart of the city, Dr. Dre/Lil ghetto boy, Wu-tang/I can't go to sleep, Masta Ace/The I.N.C. Ride med mera.

Flera klassiker - t ex Isley Bros For the love of you och Isaac Hayes Walk on by - återfinns på flera hip-hophits. Detsamma gäller för William Bells I forgot to be your lover vars alla bidrag till hip-hop jag redan har lagt upp här på bloggen.

Hela spellistan är löjligt fet. Men ingen idé att jag sitter här och haussar den, ladda istället upp spellistan och upptäck själva:

Hip-hop samples

The Merv Griffin Show

Just nu känner jag mig lite som Kramer i avsnittet där han kommer över studio-dekoren till The Merv Griffin Show och startar en egen talk show i sin lägenhet. Så känns Bragdbloggen.

Bloggen hade från början (2005!) högtflygande planer, men precis efter att jag startat den så fick jag "a real job" och sen dess har bloggen endast varit en outlet för spontana infall och funderingar. Top 44 Hip-hop Albums har varit första och enda gången som jag verkligen skrivit varje dag, och där det funnits en röd tråd och faktiska krav på kvalitet och kontinuitet. Från början var Top 44 bara en Top 5 i mitt huvud. Sen blev det en Top 10 för att det var så svårt att spika 5 album. Sen blev det 20 och så vidare. Till slut beslöt jag mig för att sammanställa allting och lägga ut det på bloggen. Mest för min egen skull (och för de fåtal trogna bloggläsare som jag misstänkte skulle uppskatta en sån lista). Och jag hade riktigt kul när jag skrev listan - och framförallt är jag glad att jag faktiskt bestämt mig för vilka som är de bästa skivorna - men resultatet av det här "jobbet" är att jag är helt slut. Precis som Kramer till slut blir helt färdig av att dagligen hosta en talk show varje dag (without a real audience, paycheck or other apparent reason) så är det en jävla grind filling the blog every day. Jag förstår inte hur folk orkar eller hinner ha jobb och ansvar och sen skriva 2-3 inlägg per dag. Det är inte för mig helt enkelt. Så förvänta er inga stordåd framöver. Från och med nu kommer Bragdbloggen återgå till sitt vanliga schema, med andra ord ett par inlägg i veckan utan röd tråd och med minst sagt varierande kvalitet. Men om ni gillar gammal hip-hop, NY Knicks eller wrestling så kan det kanske vara värt att titta in någon gång då och då.

Till er andra. It was fun having you. Thank you all, you have been great.

Och till sist. Se till att gå ut och köp skivorna nu, OK? Ofta har Cdon.com och Ginza.se de gamla godbitarna till reapris. Och en riktig CD kan aldrig ersättas av ett digitalt spår på en dator som du ändå kommer att slänga inom fem år. Musik är inte bara temporär njutning, skivhyllan berättar historien om vem du är.

Over and out. Bragd.

Top 44 - The playlist

För er som har Spotify, klicka på länken nedan för att ladda hem min spellista bestående av var sitt utvalt guldkorn från respektive skiva från hip-hophistoriens 44 bästa album:

Bragdbloggen Top 44

Pga begränsningar i Spotifys katalog så saknas vissa låtar som jag egentligen hade velat välja, i vissa fall finns artisten men inte rätt album, då har låtvalet begränsats eftersom jag fått ta en låt från det förlorade albumet från en annan källa (ex en greatest hits) medan andra artister som t ex Jeru the damaja inte ens existerar på Spotify. Helt enkelt är det en lista som i grund och botten bygger på Top 44, från plats 1 till 44, men i vissa fall har jag fått lov att bli kreativ. Det här är så nära det kommer på Spotify helt enkelt. Men jag tror att den ska komma till användning trots allt.

Håll till godo!

Top 44 - The list

So there you have it. Hela Top 44. Den definitiva listan på hip-hophistoriens 44 bästa album. And that's the bottom line, cause Johnny Bragd said so.

1 Makaveli - The Don Killuminati - The 7 Day theory
2 Outkast - ATLiens
3 Outkast - Aquemini
4 The Notorious B.I.G. - Life after death
5 2Pac - All eyez on me
6 Gang Starr - Moment of truth
7 Jay-z - The Blueprint
8 Dr. Dre - The Chronic
9 2Pac - Me against the world
10 The Notorious B.I.G. - Ready to die
11 The Roots - Things fall apart
12 Goodie MoB - Soul food
13 Snoop Doggy Dogg - Doggystyle
14 Dr. Dre - 2001
15 Ice Cube - Lethal Injection
16 Twinz - Conversation
17 IAM - L'école du micro d'argent
18 Jay-z - In my lifetime vol. 1
19 Jay-z - Reasonable doubt
20 DMX - Flesh of my flesh, blood of my blood
21 Nas - Stillmatic
22 Warren G - Regulate G Funk era
23 Puff Daddy and the Family - No way out
24 Bone Thugs-N-Harmony - E. 1999 Eternal
25 Kanye West - College dropout
26 The Game - Documentary
27 NWA - Efil4zaggin
28 Nas - Illmatic
29 Mase - Harlem world
30 Camp Lo - Uptown Saturday night
31 Ken Ring - Vägen tillbaka
32 Wu-tang clan - Enter the Wu-Tang: 36 chambers
33 Eazy-E - It's on (Dr. Dre) 187 um killa
34 Mobb Deep - The infamous
35 Bone Thugs N-Harmony - BTNHResurrection
36 Snoop Dogg - No Limit Top Dogg
37 Naughty by Nature - Poverty's paradise
38 Dungeon Family - Even in darkness
39 A Tribe called Quest - Midnight Marauders
40 Lil Kim - Hardcore
41 50 cent - The massacre
42 The L.O.X. - We are the streets
43 Eminem - The Eminem show
44 Jeru the Damaja - Wrath of the math

1. Makaveli - The Don Killuminati - The 7 day theory (1996)

Fanns det någonsin en tvekan?

När jag någon gång i december först satte mig ned och började fundera över en lista över hip-hophistoriens bästa album så satte jag instinktivt Makaveli på första plats. Och det är den enda position som jag inte ändrat en enda gång under hela resan.

Namnet - The Don Killuminati: The 7 day theory - kommer av att albumet färdigställdes på endast sju dagar. Texterna skrevs och spelades in på tre dagar, vilket inte kommer som en överraskning för den som vet att Tupac var en arbetsnarkoman av sällan skådat slag, och mixandet av skivan tog ytterligare fyra dagar. Och just den korta produktionstiden tror jag är en av huvudanledningarna till att skivan blev så bra. Det är 12 spår som utan censur fångar Tupacs stämning vid tiden för inspelningen, och det är tydligt att Tupac satt sitt avtryck till 100% utan överanalys och inblandning av för mycket löst skivbolagsfolk som bara urvattnar helhetsintrycket.

All Eyez On Me, som i många avseenden är en partyskiva, menade Tupac att han gjort enbart för att göra Suge nöjd. På The 7 day theory hade Tupac istället fullständig kreativ kontroll. Klassikern Hail Mary var till exempel (enligt ryktet i alla fall) en freestyle i studion. Och till skillnad från All eyez on me fanns i princip inga stjärngäster, i stort sett samtliga gäster var Tupacs egen grupp The Outlawz, och till och med producenterna (förutom svenska QD3, stor respekt!) var helt okända. Huvudproducenterna, Hurt M Badd och Darryl ”Big D” Harper, var två inhouse-producenter hos Death Row som Snoop och de övriga artisterna inte ville ta i med tång, men Tupac gav dem förtroendet. Och tur var det, för det låter olikt allt annat. Olikt som i oöverträffat överlägset.

Albumet var överlag väldigt mörkt, med en aggressiv och stundtals kallsinnig Tupac, som till exempel på mördande avslutningsspåret Against all odds. Tupac tog nothing to lose-mentaliteten till en helt ny nivå, utan att för en sekund kännas spelad eller forcerad.

Pseudonymen Makaveli kommer som bekant från Niccolo Macchiavelli; Tupac hade inspirerats av boken Fursten, och strategier om hur man konsoliderar makt genom att fejka sin egen död, något som – tillsammans med många andra ”bevis” – länge fick önsketänkande fans (mig själv inkluderat) att tro att Tupac skulle återvända till the rap game. Men det hände givetvis inte, och istället gick Tupacs mördare - precis som i fallet med Jam Master Jay och Biggie med flera andra - fria. Men tack och lov lyckades Tupacs mördare åtminstone inte förhindra honom från att färdigställa hip-hophistoriens bästa album. Och det får mig att tänka på hur mycket fantastisk musik vi fråntagits, för Tupac blev bara bättre och bättre för varje nytt album, och The 7 day theory hade troligtvis bara blivit början på flera år av världsdominans...

Lyssna på: To live and die in L.A.

2. Outkast - ATLiens (1996)

Out of this world. Are you alien?

Jag minns än idag med kristallklar tydlighet när jag först köpte ATLiens. Jag hade varit på Skivhugget och mamma skjutsade mig hem i Volvo 740:an. Och redan på väg hem i bilen när jag satt och öppnade skivkonvolutet förstod jag att det här skulle bli något alldeles speciellt. För skivkonvolut skulle nämligen inte bestå av en tecknad serie med metaforer om rymden och utomjordingar. Och rappare skulle definitivt inte bära turban. Andre och Big Boi tog allting som var stereotypt med hip-hop och slängde ut det ur fönstret. Så needless to say blev jag väldigt nyfiken på hur det här skulle låta. Och som det lät. Och låter än idag. När jag kommit hem, stoppat in CD-skivan i stereon och tryckt på play, kan jag to this day inte minnas att jag någonsin blivit så omedelbart kär i en skiva. För visst hade jag ganska höga förväntningar på Outkast, Southernplayalisticadillacmusic var visserligen ojämn men innehöll trots allt flera guldkorn som t ex genombrottssingeln Player’s ball, men trots det måste jag ändå säga att ATLiens kom som en blixt från klar himmel.

Jag har på den här listan tjatat gång på gång om att det inte går att nog betona vikten av att hålla en hög lägstanivå, och gällande hög lägstanivå spränger ATLiens alla barriärer. Aquemini har högre peaks, men ATLiens har å andra sidan inga valleys, albumet är fulländad perfektion rätt igenom. Från historiens bästa intro You may die, via hitsingeln Elevators (Me and You), till vackra Babylon, utomjordiska E.T. och stämningsfulla 13th floor, för att bara nämna några låtar; skivan ger mig lika mycket gåshud nu som på 90-talet, och förhoppningsvis kommer den att ge mig lika mycket gåshud på 2050- och 2060-talet. Jag räknar med det.

Sorgligt nog, för en av Outkasts äldsta fans som mig själv, uppnådde gruppen TRL-status flera år senare i och med mega-dunder-hiten Hey ya. Ryckt ur sitt sammanhang är det visserligen en bra poplåt, men en djupdykning i albumen efter Stankonia visar att Outkasts album nuförtiden lämnar mycket i övrigt att önska. För i takt med the mass appeal har också magin försvunnit, och även om Andres experimenterande är det som gör honom till ett artistiskt geni så är det en gång för alla dags att droppa Prince ambitionerna och återvända för gott till rappandet. För, av idag levande rappare, är det just det som han är bäst i världen på.

Lyssna på: Elevators (Me and you)

This is a public service announcement

Sponsored by Johnny Bragd and the good folks at Blogger.com

För att behålla spänningen in i det sista kommer jag att posta plats 2 och 1 samtidigt, imorgon torsdag kl 18.

3. Outkast - Aquemini (1998)

Time for a math lesson:

Outkast = Big Boi + Andre = Player + Poet = Best hip-hop group ever
Aquemini = Aquarius + Gemini = Classic

Aquemini + Stereo speakers = Eargasm

Andre's rhymes är så grymma att han får andra rappare att framstå som totala amatörer. Och Big Boi's pimp steelo är det perfekta komplementet till Andres out-of-this-world themes.

Det enda som i princip håller det här albumet från en förstaplats är att det inte uppnår perfektion gällande lägstanivån, för det finns tyvärr ett par fillers och det kan inte accepteras om man vill gå hela vägen. Men Aquemini är bitvis så bra att det är helt osannolikt att det ens är att möjligt att göra så här bra låtar; självbetitlade Aquemini, Da art of storytellin part I, Return of the G, Chonkyfire, och inte minst Da art of storytellin’ part II som är en av världens fem bästa låtar någonsin.

Lyssna på: Da art of storytellin Pt II

4. The Notorious B.I.G. - Life after death (1997)

Dubbelalbum-sjukan har förstört många potentiellt klassiska album. Om Ken Rings Mitt hem blir ditt hem varit 10 låtar på en enkel-CD så hade det kunnat vara en riktig klassiker. Hade Wu-tangs sophomore album varit 12 spår så hade ingen blivit besviken. Och listan kan göras lång. Tupac var den första att lyckas göra ett rätt igenom grymt dubbelalbum, men Biggie lyckades med den till synes omöjliga uppgiften att överträffa All eyez one me.

Produktioner från DJ Premier, Rza, Kay Gee, Easy Mo Bee, Clark Kent och framförallt The Hitmen lägger grunden för ett dubbelalbum helt utan brister. Lägg till Biggie på micken och det kan bara bli magi. Som på briljanta I got a story to tell där Big visar vem som är bäst på att improvisera fram street tales med stor humor samtidigt som man som lyssnare sitter och funderar på vad som är fantasi och verklighet, men det spelar ingen roll alls för jag köper varje ord som Biggie säger. DMC har aldrig låtit fetare än på klassikern My Downfall. Samspelet mellan Biggie och Jay-z är klockrent på I love the dough. Notorious thugs med Bone Thugs-N-Harmony är en riktig juvel. Och på Kick in the door visar Biggie hur bra det alltid borde låta när Premier skänker bort ett beat. Hela skivan är hits non-stop, men min absoluta favorit är Long kiss goodnight (producerad av Rza) som enligt mig tar hem priset som the greatest hip-hop quotable ever sett till hela låten.

Biggie har två album på Top 10, vilket innebär att 100% av Biggies katalog platsar i hip-hopens absoluta finrum, a feat han är ensam om på listan. Det säger en del om vad som togs ifrån musikvärlden den 9 mars för 12 år sen. Biggie was just getting started. What a damn shame.

R.I.P. B.I.G.

Lyssna på: Long kiss goodnight

5. 2Pac - All eyez on me (1996)

Suge Knight bailade ut Tupac från fängelset, och endast timmar senare fann man Tupac hard at work i studion för att betala tillbaka sin skuld till Suge. Och på endast två veckor lyckades Tupac spotta ur sig hela 27 låtar.

Albumet var en 180 graders ändrad riktning från Me against the world. På Me against the world får vi höra en eftertänksam och introspektiv Pac, på All eyez on me är det istället en grandios och bitvis väldigt aggressiv Pac som vi får höra. Och medan Me against the world var politisk och insiktsfull är istället All eyez on me en total celebration of life och ett glorifierande av the thug lifestyle. Resultatet blir ett album som fullständigt pumpar adrenalin, testosteron och uppdämd aggression. Spåret som kanske bäst symboliserar albumets anda är Holla at me, där en hämndlysten och fullständigt skoningslös Tupac varnar alla som kommer på tanken att ställa sig i vägen för hans framgång. Det destruktiva inflytandet från Suge är så här i efterhand väldigt påtagligt, men det går heller inte att komma ifrån att alla Tupacs motgångar bara gjorde honom bättre och bättre som artist.

Tupac var oftast som bäst när han visade sig som mest sårbar. Men när man tittar i backspegeln är det Tupacs förmåga att kunna variera sig som gör honom unik som rapartist. Ingen annan rappare kan med en sån sjävklarhet röra sig från olika sinnesstämningar och teman utan att någonsin variera i kvalitet eller riskera att tappa trovärdighet. Och för de tillfällen man är in the mood for some straight up and down thug life hip-hop så finns det ingenting som slår All eyez on me.

Lyssna på: Holla at me