Wu-tang is for the children

Surfar runt lite grand och springer in i ett gammalt klassiskt klipp med ingen mindre än Ol' Dirty Bastard (coolaste artistnamnet ever?).

Kanye West se och lär, det är så här man crashar en gala. ODB verkar så uppriktig i sitt lilla tal, man kan inte annat än bli rörd.



Som vanligt är ODB väldigt sammanhängande.

I went and bought me an outfit that costed a lot of money today, because I figured Wu-tang was gonna win ....
Puffy is good. But Wu-tang is the BEST!

Hahaha jag skulle inte kunna säga det bättre själv.

Till skillnad från Kanye kan man se att folket på scen är scared straight av ODB. De verkar tro att ODB ska pull a piece out närsomhelst. När han säger I love you all på slutet verkar de väldigt lättade ("Puh, va skönt, han mördade oss inte").

Ett par andra godbitar...




Brooklyn Zoo



Vem är dagens motsvarighet till ODB...? Sök med ljus och lykta och du lär inte hitta nån som kommer i närheten...

Hip-hop idag är helt enkelt alldeles för likriktad, det finns inte den där variationen av personligheter och stilar längre om du frågar mig. No hating, men det är så jag ser det. Det mesta låter likadant, det finns inte många som står ut från massan.

Förr i tiden visste man vem som rappade för the ladies, vem som var gangsta, vem som var party, vem som var political, vem som var lyrical, vem som hade fetaste stilen, vilken producent som proddade åt vilka artister. Nu är det mesta too generic.

Apropå Grammy Awards. Nu har iofs mainstream media ungefär lika stor koll på hip-hop som Paradise Hotel deltagarna har på kalla kriget, och Grammynomineringar ska man ta med en nypa salt, men ta ändå en titt på årets nomineringar. Det är ingen rolig läsning för den som hade hoppats på lite new blood in the rap game. Speciellt med tanke på att bäst före datum på en rappare brukar vara 2-3 skivor, sen är det on to the next one.

Best Rap Album:
Universal Mind Control by Common
Relapse by Eminem
R.O.O.T.S. by Flo Rida
The Ecstatic by Mos Def
The Renaissance by Q-Tip

Den artistlistan känns så gammal att jag borde ha läst den på Netscape Navigator. Bortsett från Flo Rida, som är 00-talets motsvarighet till MC Hammer (fast sämre), så kan man tro att året är 98 all over again... and to make matters worse, när galan väl är igång kommer den crashas av Kanye West istället för ODB.

Times like these...

Den här låten använde George W. Bush till sin återvalskampanj, utan Foo Fighters kännedom. Dave Grohl lackade ur och kände att de därmed prompt behövde stötta världens största torrboll (och flip-flopper, se nedan) John Kerry istället.

Säg vad man vill om Dubya, men taste for some goooood music har han i alla fall. Originalet är också löjligt grym, men idag känner jag mig acoustic och den versionen är om möjligt ännu fetare.

Happy freitag bragders!



Och lite fredagshumor. En political advert av Dubya himself.

Tiger ger sig in i musikbranschen

Take Your Name Off Your Phone (Slow Jam Remix)

Barry White Tribute

South L.A. har producerat en gigantiskt stor portion av the all-time greats of hip-hop. Bulken av L.A. och west coast gangsta rap har sitt ursprung i South Central med Watts och Crenshaw och angränsande Compton, Inglewood och Long Beach.

Men långt innan de blåa och röda färgerna gjorde entré i hip-hop fanns en original South Los Angeles gangsta som gjorde banbrytande musik som nådde världens alla hörn. Långt innan hip-hop ens existerade fanns något av en föregångare till Dr Dre, en fet producent och låtskrivare, som något motvilligt greppade micken själv och blev en av världens största artister.

Jag talar förstås om Barry White.

Det var i fängelse som White bestämde sig för att göra något bättre av sitt liv än att bara hänga i gäng. Och det tackar vi för. Men för WASPs around the world är Barry White kanske mest känd som mannen vars megahits konstant spelades på Ally McBeal. Det gläder mig att Barry White spelades på programmet, troligtvis degade White in duktigt på serien och försäljningen som följde i dess spår.

Men den som har koll på White vet att han var far from en TV series novelty. Han har en av de grymmaste musikkatalogerna ever. Och på Bragdens lista över de grymmaste RnB-artisterna från förr sitter han på tronen tillsammans med Marvin Gaye. Av idag skulle jag endast kunna nämna R Kelly i samma andetag.

Old songs to most, new songs to some, checka in för att reminisce, checka in för att discover...

Never never gonna give you up



I've got so much to give



Let the music play



Oh what a night for dancing



Your sweetness is my weakness (PhD edit)



Oöverträffad röst. Tidlös musik. Barry White. R.I.P.

The best in the world at what I do.

Världens bästa catch phrase. Den har så många lager när man tänker på den.

Ph D, detta är varför vi måste åka och se WWE live. Soon. Front seat requirement.

Tiger Woods i nya The Sims?

Nej, det är förstås bara kinesiska nyheterna. Såklart.

Lil' Malik

Den som inte gillar Snoop Dogg måste vara packad. Eller nej, då gillar man ju Snoop ännu mer. Den som inte gillar Snoop måste vara nykter som fan. Literally and metaphorically speaking.

Vad vore the rap game utan Doggystyle egentligen...? Ett guldkorn på skivan som ofta glöms bort i sammanhanget är Pump, Pump där Lil Malik från anti-Kriss-Kross-gruppen Illegal fullkomligt mördar sin vers. Eminem på Jiggas Renegade? Try Michael Myers i Halloween. Snoop droppar ett par feta lines såklart (Let the motion of ya body be the key cos we be tha muthaphuckin g funk family...) men i slutändan slaktar Mr. Malik Snoop som Drew Barrymore i första scenen i Scream.

Snoop Doggy Dogg - Pump, pump feat Lil Malik



För att ge lite sammanhang till er som inte kan er Illegal (jag gissar att lillebrushan hade ett av cirka 10 ex i hela Sverige back in the day...) så får jag uppdatera er på en av deras få hits. De la ned kort efter debuten och gud vet vad de gör idag.

Illegal - We getz busy



För ordningens skull ska nämnas att Jamal också hann släppa en av 90-talets fetaste låtar.

Jamal - Keep it real



För longtime loyal readers of Bragdbloggen vet ni att jag redan kört Keep it real förut... men precis som Barry White tycker jag att too much of anything good can't be bad.

Al Bores vänner tagna med handen i syltburken

Nu börjar allvarlig korruption och dataförfalskning uppdagas i klimatsekten, förlåt jag menar förstås Förenta Nationernas klimatpanel.

Sträck upp en hand om du tror på allt du hör på nyheterna. Har du handen uppe kan jag rekommendera en jättebra "dokumentär" till dig, den heter En obekväm sanning. Den står i videohyllan bredvid 2012, Armageddon och Independence Day.

Måndag hela veckan

Måndag. Jobb. Planering. Microsoft Outlook. Rapportering. Lunch. Kaffe. Sen blir det helg. Decompress/decompose. Chill-out. Alkohol. Sova ut. Sen börja om igen...

Ny dag, samma skit


Allt går runt

Miss Rain

Var och såg Stockholm Filmfestivals Vinnarfilm, Precious.

Grym film. Inget att se för sensitive viewers, den är väldigt magstark, rentav fruktansvärd. Men den har mycket hopp också, och den har en grym cast. Till och med Mariah Carey är bra, hon har skalat av alla Emancipation of Mimi-craziness manér och spelar en så gott som osminkad social worker. Och gör det bra! I am not making this up. Huvudrollen (Gabourey Sidibe) som spelar titelrollen Precious är även hon grym liksom hennes mamma som spelas av Mo'nique. All around grymt bra skådespelare med andra ord. Framförallt hoppar jag till av trevlig överraskning när Paula Patton dyker upp. Aldrig sett henne förut, men jag tror att jag har en instant new favorite. Hon ser ut som en blandning mellan J. Lo (the good years) och Halle Berry - men är av allt att döma en betydligt bättre skådespelerska. Good combo. Lite adderad trivia, hon är gift med Robin Thicke. Ingen är perfekt.

And as a special treat this evening

Kan någon berätta för mig varför det här INTE var en singel? Ingen crossover hit förstås, men borde definitivt varit ett släpp för urban stations.



Topp 5 på min Nas-lista. Men när Primo är på så här bra humör blir det iofs alltid succé.

You sold a million now you half of me

Har idag gått omkring och nynnat på några av de grymmaste linesen ever in the rap game. Jag menar när en brud i en och samma vers skryter om att hon är följande kan det ju inte bli annat än succé:

Queen bitch.
Supreme bitch.
By any means bitch.
Murder scene bitch.
Clean bitch.
Disease free bitch.

Speciellt den sista är så skön. Disease free. Dat's good to know.

Jag talar förstås om ingen mindre (pun!) än Lil Kim och klassikern Queen Bitch.

Anywhoo, jag googlade låten för att take a stroll down memory lane och fann det här klippet som jag av någon anledning aldrig sett/hört förut:



Fanns det någonsin något tvivel om att Biggie skrev Kims raps har jag suddat ut dem efter det här. Clearly är det Biggie som värmer upp i studion för att testköra de rhymes som Kim ska lägga.

Det förklarar också varför Kims karriär sjunkit som en sten efter Biggies död.

En av de skönaste kommentarerna jag såg på YouTube om det här klippet (Ltron9):

"Ghost Write"????? Biggie straight Poltergeisted her shit!!!!!

Lololol.

Who slam harder?

Vilket litet monster.

Att slå in en öppen dörr aka I love Magnolia

Finns det ett bättre soundtrack än Magnolia? Tveksamt. Jackie Brown är där uppe och nosar men frågan är om inte Magnolia är ändå liiiiite bättre.

Supertramp med Logical Song (vad är dealen med USA och skräcken att klassas som en "liberal"?)



Och Michael Scotts favoritlåt, Goodbye Toby, uh-hhm Stranger.



Men bulken av skivan är gjord av Aimee Mann, en artist jag aldrig förr och aldrig senare lyssnat på annat än på Magnolia soundtracket. Märkligt, eftersom alla hennes låtar här är löjligt feta.

Save me (Aimee Mann ropar på Chris Jericho)



Wise up (Griiiiim incorporating of film and song i ett och samma klipp)



Deathly (love the solos vid 2:45 och 4:30...)



Tom Cruise i sin bästa roll ever.



A master of the muffin. 1-877-TAME-HER. Respect the cock. Loooool.

Jag har faktiskt en kompis som läste böcker av the real life Frank Mackey och under ett tag följde hans "datingtips" á la Seduce and Destroy. Att stå bredvid honom på krogen när han omvartannat dissade/sågade och omvartannat gav komplimanger till de tjejer han raggade på var, minst sagt, bisarrt. Att sagde kompis nu gått över till en mer traditionell approach tyder kanske på att det finns mer framgångsrika strategier, vad vet jag?


Troligtvis blir det en mer framgångsrik strategi om man ser ut så här?

Survivor Series Preview

Njae. Jag behöver inte skriva en preview om nattens Survivor Series. Allt jag behöver göra är att konstatera att jag vill att det ska sluta med bältet på Chris Jericho. Det hade kunnat sätta plåster på såren för Blåvitt och Knicks. Kidding. Typ :)