Is that a May-WHAT?!?!

I väntan på att Knicks säsong börjar så måste showen go on i Madison Square Garden. Nu senast en 9/11 konsert med Jay-z. Känns som att det inte var så länge sedan Jay var i MSG och höll sin "retirement concert". Precis som Michael Jordan inte borde kommit tillbaka efter sin andra retirement 1998, borde kanske Jay ha lämnat rap efter The black album. Inte mycket kvalitet har pumpats ut av Jigga sedan dess om du frågar mig. Men den här låten är definitivt ett undantag. Och uppträdandet är on point.



Rihanna looking fiiiiiine too. Jag såg en konsert med Rihanna för några år sedan i Las Vegas, på toppen av Rios Voodoo Lounge, med publiken ståendes under en glasscen och Rihanna 5 meter ovanför. Lika bisarrt som det bara kan vara i Vegas. Då hade hon haft typ en enda hit och jag kunde aldrig tro att hon skulle stick around och bli så stor stjärna som hon är idag.

Btw är det bara jag som tycker att publiken ser ut som att det är Coldplays fans som av misstag gått på fel konsert? Hatar verkligen arenakonserter.

Hur man blir hatad av sina gamla fans: 101

Shiiiiiiit. Adebayor springer över hela planen för att fira mitt framför Arsenals tillresta supportrar. Vilket hån. Vilken disrespect. Kolla på Arsenals fans som får hela bortasektionen att gunga av hat.

Vilken revansch för Adebayor som aldrig vann Arsenals kärlek. Revenge is a dish best served cold. Man C vann dessutom matchen med 4-2.

B-ball, anyone?

Make sure to check out Svenska Knicks Bloggen för att se highlights från Jordans Hall of Fame presentation. Classic stuff.

Remember these? Upper Deck, Fleer Ultra, Topps Finest...

50/50...

... att 50s nästa skiva blir bra. Men den här låten hjälper definitivt till. Speciellt om det här är den typiska Ayo Technology/Candy shop låten från skivan, man vet ju att 50 känner sig tvungen att släppa en R&B love song för att få lite radio spins, och för att vara en sån låt är den feeet. Har han sen en I get money up his sleeve - och inte lika mycket fillers som sist - ja då kan det bli riktigt bra. Hade varit kul om 50 kunde bli relevant igen, med så få stjärnor det finns i hip-hop idag behövs en 50 på topp.

23:55 instrumental youtubande...

Många dagar avslutar jag med planlöst surfande... snubbla på den här gamla klassikern av Shurik'n, Samurai, i instrumental version.



Letade också efter originalet. Det var tydligen en snubbe som heter Bruno Coulais, en fransk filmkompositör, som gjorde originalmelodin som motiv till en fransk miniserie från 1995 som hette La Rivière Esperance. Originalet är med andra ord för obskyrt för the internets, too bad. Men det är hip-hop at its finest, vaska guldkornen ur sanden.

Vet också att Ken använde samma sample på Mitt hem blir ditt hem skivan. Jag antar att han inte kollar på franska miniserier så med den slutsatsen kan man väl ta för givet att han också diggar Shurik'n?

När jag ändå är igång får jag väl slänga in ett par till grymma låtar av Shurik'n för er som inte checkat in honom ännu...


... liberté, égalité, fraternité...

Newport tastes fresher...

... tastes better too.

Lillebrushan kom nyligen hem från NYC med ett tröstpris till mig som fått vara hemma i Sverige, ett paket Newports. Han konstaterade samtidigt att Newports logga ser exakt likadan ut som Nikes "swoosh", fast upp-och-ned.

Jag googlade det och hittade den här reklamen:



Underbart icke-PK reklamfilm. "Newport tastes fresher" =) ... Inga varningsskyltar här inte. Fresh och cigarett känns väl lite som att klassa Mickey Dees som fat free?

Anywhoo, Newport är från 1957 och Nike är från 1972 så det är väl inga tveksamheter om vem som rippat vem?

Newport Air Max?

Nike Retro Nicotine?

Kicks and ciggs.

Sidenote, Newports röker man bara då och då som en tribute till Tupac som alltid rökte ports. Googla Tupac och Newport och du hittar minst 3 låtar med Newport referens. T ex feta Shorty wanna be a thug, och Until the end of time (1:47):



Ser också på Wikipedia att en studie kommit fram till att varannan cigg (49,5%) som köps av afroamerikaner är Newports. Får man gissa att de också röker ports som en tribute till Tupac? Jag räknar med det.

Breaking point preview AKA The ABC of booking

Om precis en vecka är det dags för WWE:s nästa PPV, Breaking point. Detta och hur matchen mellan Morrison vs Ziggler utgör ett dilemma pga hur det motsäger lagen om matchbokande och career building - tas upp i senaste inlägget från my buddy Ph D:

Veckans LOL: Piven/Kelly. That lucky bastard... but luck comes to the hard working, som man säger. Den nye kommersielle Common är ett väldigt långt steg från den super-p.c. ryggsäcksrapparen som han var för 8-10 år sedan.

Veckans wow är väl utan tvekan Rey-Morrison-matchen. Vilka fantastiska atleter, och vilken känsla de har för dramatik i ringen! Det enda som saknades för full pott på betygskalan är en storyline bakom matchen och att den hade gått på PPV.

Mina initiala känslor var "Gött! Nu blir det Morrison-Ziggler!" EFter lite vidare tankearbete ändrade jag mig. Tyvärr står nog WWE:s bokare inför ett svårt dilemma i bokningen av matchen Morrison-Ziggler, som det hade varit bättre om de aldrig hade försatt sig i. Eftersom jag sitter här rejält bakis och äggröre- och kaffestinn ska jag passa på att utveckla mina tankar om det, och något som jag kallar för wrestling-bokningens gyllene regel, nämligen "Man kan inte både ha kakan och äta den", en regel som bokarna alltid försöker att undvika på olika spännande sätt.

Låt mig förklara. För att wrestlingens fantasivärld ska kunna fungera och vara spännande måste den vara grundad på en viss logik. Vi kan jämföra det med att varje karaktär har ungefär som ett "Magic"-kort med egenskaper och styrkor, som deras performance i ringen sedan grundas på. Detta utgör också grunden för den inbördes rankingen wrestlarna emellan.

The Undertaker till exempel, är ju nästan omöjlig att slå utan fusk, och har ju därmed en tänkt overall score på nästan 100, och detsamma gäller Triple H och Cena. HBK ligger nog lite lägre, men han kan vinna nästan alla matcher ändå med sin karaktär och sin kämpavilja.

Cena & HHH = 100 overall score.

Det intressanta är hur styrkan förmedlas till oss tv-tittare. Det sker nämligen nästan uteslutande genom vinster och förluster mot andra wrestlare, det vill säga att rankingen inte är absolut utan relativ mot de andra på rostern. Visst kan och ska man göra undantag från de reglerna, men för att WWE:s överraskningar ska kunna behålla sin kraft får de inte komma för ofta. Jag ska också säga att det här resonemanget inte handlar om popularitet utan om styrkan i ringen - en värdelös snubbe kan ju ändå vara populär eller hatad på grund av en rolig gimmick, typ Santino Marella.

Låt oss ge ett exempel. Man vill lansera en ny wrestlare, typ den nye skotten på Smackdown (som verkar rätt skön BTW. Har vi fått en ny "Johnny Bragd som wrestlare"?). Om man i första matchen låter honom förlora clean mot Jimmy Wang Yang, ja då finns det inte mycket hopp för snubben eftersom JWY är ungefär på min nivå på rankingen. Om man vill låta honom vinna, ja då finns det två vägar att gå eftersom han är heel. Antingen låter man honom vinna med fusk, som nu mot R-Truth, vilket höjer hans "karaktär"-poäng på Magic-kortet men inte säger något om hans wrestling-styrka, eller så låter man honom vinna cleant, vilket höjer hans "styrke"-score som är det viktigaste för the overall score.

Loss vs Jimmy Wang Yang = Pink slip.

Win vs Wang Yang = Necessary scorecard booster.

För att ha den minsta trovärdighet måste man vinna cleant mot en sån som JWY, men gärna med lite sadism och dåligt uppförande för att få heat från publiken på köpet.

Så kommer vi in på nästa steg när man vill enhanca ny talent - de får möta "riktiga" motståndare. I det här systemet är det ju så, att om någon vinner en match, och därmed visar sig ha en högre score än motståndaren, så kommer ju förloraren i de flesta fall också sjunka på rankingen. Det här vill man ju undvika genom att lägga förlusten på någon som inte tar så mycket skada av den. Den absolut vanligaste metoden är "Old Talent Elevates New Talent". Det innebär att man har en stock av "mellanskiktswestlare" som egentligen bara fungerar som stepping stones för nya förmågor.

Typexemplet på en sådan är Finlay. Han är tråkig, men har en cementerad credibilitet och kan gå tuffa, jämna matcher. Alla heels på Smackdown måste gå igenom Finlay för att kunna gå upp i toppskiktet. Senast var det Dolph Ziggler, och nu är det Mike Knox. Ändå har Finlay kvar sin credibility och kan alltid vara en hyfsad trovärdig IC-utmanare trots att han tar förlusterna. Perfekt.

Stepping stone Finlay.

Nästa steg, om man vill fortsätta pusha sagde brottare, är fejder på bältesnivå. Här börjar finliret.

Avgörandet av en match eller fejd innebär alltså nästan alltid att någon går upp och någon går ner. Där kommer sagda dilemma in, nämligen "Man kan inte både ha kakan och äta den". Om man har två värdefulla wrestlare måste man ju bevara sina tillgångar på toppnivå. Vanligtvis brukar man lösa det här genom att en heel vinner sina matcher genom fusk, vilket betyder att the face kan komma undan med hedern i behåll om han bara kämpar väl. Så kan man hålla på ett tag, men i slutändan av en fejd måste ändå någon av de två stå som klar segrare för att det ska kännas bra. Det finns flera andra sätt att avsluta en fejd, till exempel att heelen vinner genom att tillfoga en skada på motståndaren så att det inte kan bli fler matcher, men det är bara en tillfällig lösning (se Orton-Batista). Det här är orsaken till att toppskiktet på RAW är så tunt - creative vill hålla igång fejden Orton-Cena Triple H i all evighet utan avgörande.

Vart kommer då Morrison-Ziggler in? Jo, det är egentligen dödsstraff på att låta två wrestlare som båda är på väg uppåt fejda mot varandra. Se bara på fejden MVP-Swagger. Allt blev fel, speciellt eftersom man valde att höja MVP istället för Swagger. Hela US-titelbilden på RAW är helt oformlig eftersom det bara är young talent mot varandra i eviga 4-waymatcher. Ingen går upp och ingen går ner. Så dumt, ointressant och kortsiktigt tänkt.

Future of the WWE.

Rey mot Ziggler var däremot riktigt smart tänkt. Rey är så poppis, speciellt efter Jerichos fantastiska jobb, att han hade kunnat ta en förlust mot Ziggler och sedan hamnat i en "icke-bältes" fejd mot någon stark heel ett tag. En sån förlust hade skjutit Ziggler mot skyarna. Efter det hade Rey till och med kunnat hoppa in direkt i en Wold Title-fejd om han hade velat.

Problemet är att varken Morrison eller Ziggler har råd att ta en sådan förlust mot varandra i det här läget. Om man inte kommer på någon JÄVLIGT smart lösning så kan utgången bara bli negativ för någon av de här båda fantastiska talangerna. Förlorar Ziggler kommer han att vara utanför IC-striden ett bra tag framöver. Förlorar Morrison kommer hans trovärdighet som framtida toppnamn att försvinna ett långt tag framöver, vilket vore urkorkat med tanke på vilken roll han är på. Visst kan man lösa det hela genom att Ziggler fuskar sig till en seger, men det sänker ändå Morrison, och Smackdown behöver en stark A-lister just nu för att kunna hålla skenet uppe nu när Rey, Jericho, Edge och Hardy är borta ur bilden. Morrison måste få lite mic time, karaktär, och bli toppskiktes-face pronto. Det kan han inte om han förlorar mot Ziggler, men egentligen inte som IC-mästare heller.

Men som vanligt i WWE har man ingen aning om vad som kommer att hända. Ain't it great? BTW, vad hände med Brett Dibiase-grejen på RAW? Ska de följa upp det innan folk glömmer det, eller?

Looool

Den här bloggen handlar ju som bekant om hip-hop, wrestling och tv. Eller nåt sånt. Nu har alla Bragdens favoritvärldar mötts.

Ari Gold aka Jeremy Piven spelar i filmen Smokin Aces. I samma film spelar rapparen Common. Piven var ju guest host på Raw nyligen (usel insats btw) och väl på showen raggade han upp one of the WWE divas, Kelly Kelly. Ari gjorde slag i slaken och bjöd båda två till en Philadelphia Eagles match (samma lag som Michael Vick gjort comeback i efter sin djurmisshandelsdom). Check it out:





Ps 1. Kul att se att Jeremy Piven är lika kåt som karaktären han spelar.

Ps 2. Egentligen skrev jag bara det här inlägget för att få ett alibi att visa upp Kelly Kelly.







Ps 3. Numera handlar Bragdbloggen om hip-hop, wrestling, film/tv och nakna brudar. Det bör öka antalet besökare. Haha. Spread the word.

Genialiskt

Riktigt smart av T-Pain. Lär sälja som smör, varenda jävel kommer ladda ned den här. Including me. Räkna med att se den på alla förfester och alla sällskap där folk acts a fool. Briljant money making scheme.

Hip-hop vs Original

Jag har styrt upp en fin liten Spotify-playlist på 40-50 låtar for all y'all to enjoy!

Hip-hopklassiker och deras ursprungsmelodier. Ibland är originalet fetast. Ibland är the remake fetast. Lika ofta är det en tie. Ladda upp the shiznit här:

Hip-hop vs Original by Bragd

Några smakprov...

Bobby Caldwell - Open your eyes


Common - The light

Jackson 5 - Maybe tomorrow


Ghostface Killah - All that I got is you

Leon Haywood - I wanna do something freaky to you


Dr Dre & Snoop - Nuthin but a G thang

Kurt Cobain roterar i sin grav

Courtney Love måste behöva cash. Badly.

Varför annars sälja Kurt Cobains likeness och legacy till detta über-kapitalistiska skräpspel? Det räckte inte med att hon sålde av 25% av Nirvanas katalog för 50 mill dolls tydligen...

För mig som frälst hardcore gamer ända sedan Commodore 64 och Nintendo 8-bit dagarna så representerar Guitar Hero, Rockband och Nintendo Wii med sina larviga familjespel speldjävulen fast på riktigt. Dagens spel är beviset på att massorna inte har någon koll och beviset på att corporate suits inte respekterar sin kärnmålgrupp för fem öre. Var är tillverkarna som gör spel for the love of the game?

Bästa kollegan

Med lurar kopplade till datorn kan man peppa upp sig själv lite grand på jobbet. Hemma lyssnar jag nästan bara på CDs och iTunes-biblioteket men på jobbet är Spotify min bästa kollega. Och den mest lyssnade låten på min jobb-Spotify på sistone är utan tvekan:



Måste säga att jag gillar Lorentz & M. Sakarias riktigt mycket. Hela skivan, Vi mot världen, är grymt bra. Till och med för en gammal bakåtsträvande 90s hip-hop dude som undertecknad.

Lyssnar på kl 23:31

Har läst att det går bra för Maxwell igen. Hans senaste skiva Black Summer's Night har legat etta på Billboard och sålt guld. Har ni inte checkat in hans första skiva, Urban Hang Suite, så gör det asap. Där hittar ni bl a ovan låt (i fet originalversion) och massa andra sköna låtar. Maxwells enda svaghet är att ibland spårar låtarna ur och låter lite som ett saxofon-medley från en porrfilm. Men hey, ingen är perfekt.

Även andra skivan, Embrya var fet, men sen dess har jag inte checkat efter Maxwell. Är väl dags att göra det igen nu då...

Rest in snus

Beroenden är märkligt. I typ 13 år har jag snusat till och från; 7 år i sträck, 1 år uppehåll, 1 år kör igen, 3 år uppehåll och sedan dess av och på igen.

Just nu är jag i en off-period. För nånting hände på vägen, av någon anledning tappade snus sin charm. Nico-kicken blev ingen riktig kick utan till sist endast en konstant state of mind. Och smaken, den blev gradvis bara sämre och sämre. Jag gjorde slut med General och bytte till Rapé. Tröttnade och gick över till Grov. Men allting var bara att skjuta upp det oundvikliga. För faktum är att jag gillar inte att snusa längre. Men jag saknar att det fyller ett tomrum. Men faktum är också att jag VILL egentligen snusa. Jag saknar tiden då jag tyckte om snus mer än allt annat och skulle gladeligen byta till ett life long beroende av snus för att få tillbaka den känslan.

Det bästa med att käka mat var alltid när maten tog slut, för då kunde man kasta upp den snus som smakar allra bäst, efter-maten-sätt-mig-i-soffan-och-bara-dega-snusen. Numera, istället för att slänga i mig maten i 190 för att närma mig snusen, så slänger jag bara i mig mer och mer mat. Och det bästa med bio? En skön snus i biomörkret. Det bästa med en videokväll? Att filmen alltid blev lite bättre med snus. Det enda som gjorde lektioner och föreläsningar uthärdliga? Snusen. Osv. Etc. Med mera.

Och tar man bort en sån trogen kompis ur sitt every day life så står man med ett stort tomrum att fylla helt enkelt. Och vad ska jag fylla den med? Kaffe? Please, det drack jag redan innan i massor och let's face it, det är inte tillräckligt gott. Cigg? Gör jag redan tillräckligt, inte sugen på mer, får räcka med att perioda. Godis? Är inte överdrivet fåfäng, men jag orkar inte med en ölkagge innan 30.

Nej utan snusen blir allting ett evigt tomrum på nåt sätt. Och det är därför som jag blåser liv i snusandet ibland, för jag saknar den gamla vännen. Men det slutar alltid med att jag gör slut igen för things ain't what they used to be. Tragiskt nog. Så alla som snusar och funderar på att sluta. Var istället glada och fira att ni har en god vän som alltid finns där.

Recension: The rise and fall of WCW

Ph. Dizzle gillade min idé om att posta vår WWE-korrespondens. Gött!

It just so happens att jag i samma mail fastnade för PD:s recension av WWE:s senaste DVD-släpp, The rise and fall of WCW. Därför kör jag en copy/paste (i kursiv text) på den for y'all to enjoy!

Kan f.ö. skjuta in att jag igår såg WWE:s nya DVD-release "The Rise and Fall of WCW", i alla fall den första DVD:n som är en fullfjädrad dokumentär. De övriga tre skivorna är matcher. Eftersom vi hade vårt typ tolv år långa wrestling-hiatus då kan jag inte avgöra huruvida Kellers historiska kritik som han framförde på PWTorch.com är giltig eller ej, men visst är det konstigt att Benoit är helt raderad ur annalerna? Sammantaget en ganska underhållande, men högst episodisk, dokumentär som därav känns lite ofullständig. Några reflektioner:

Ric Flair är så jävla COOL! Han var fan ta mig urgammal redan 1990. Jag funderar på att skaffa hans frisyr á 1985.

PD efter nästa besök hos frissan.

Att Dusty Rhodes har "juicat" så mycket framstår inte så smart när man ser hans ärr. Varför fortsätter man?

The American Dream?

Terry Bollea aka Hulk Hogan har åldrats otroligt fördelaktigt. Han ser bra mycket bättre ut nu än under "fläsk-åren" innan Wrestlemania. På DVD:n ser man också en rejäl skillnad i muskelmassa före och efter steroidförhören i början av 1990-talet. Kul att han erkände att han gav Vince anabola!

Hulk Hogan, The Quarter Pounder With Extra Cheese Years

Jim Ross är en riktigt vettig snubbe, och rätta mig om jag har fel, men är han inte också en av de bästa sportkommentatorerna som finns idag alla kategorier? De övriga fem i WWE är inte i närheten och jag blir orolig för framtiden. Varför vill inte Vince att den "klassiska" kommentatorstypen, som med orolig och typiskt amerikansk manlig röst refererar matcherna ska få vara kvar? Jag kan dock förstå om han tycker att heel-kommentatorsrollen är lite passé, även om den kanske skulle funka idag i en mer komisk roll (typ Lawler utan the suck-up). Jag skrattar högt när jag kollar på gamla matcher med the Body, the Brain, och Mr Perfect. "Handful of hair, ref! Handful of hair!"